till render, som de förlorat, men att vi deremot böra vara glada att blott hafva riktat gens amicissima, likasom den enögdes brud fann en skada lättare att ursäkta, som vännen hade gjort henne, än den, som ovännen tillfogat honom? Danskarnes sorg borde kanske vara djupare derföre, att hvad de förlorat, råkat i bänderna på det olyckliga IVestra Europa, som hotas med mörker och förvillelse?, då deremot vi veta det, som vi förlorat, hafva kommit i goda händer, nemligen det Ostra Europas, hvarifrån motsatsen af mörker. och forvillelse, d. v. s. ljus och ledtråden till den rätta stråten, är att förvänta? Men vi vilja icke, genom utletande af strödda fraser, beröfva läsaren nöjet af insändarens arbete 1 dess helbet; och vi vilja således införa det, sådant det stod på det gråa läskpapperet i IPhorsdags. Det får imedFertid ursäktas, att vi bifoga några noter till upplysning. Denna form för anmårkningars och upplysningars meddelande har den fördelen att spara rum. Dagbladsufgjutelsen lyder som följer: . Flerfalldiga gånger hafva Tidningarne påstått att de anslag mot den nu i Frankrike regerande Konungens erson, som tid efter annan blifvit upptäckta, endast varit Polis-tillställningar, tillkomne för att interessera allmänheten för den bestående ordningen, och för dem, som nationen kallat att i första rummet vidmakthålla densamma. Man påminner sig ej mindre alla de berättelser, som sattes i omlopp med -hänsigt till det så mycket omtalade pistolskottet, än äfven de förespeglingar, hvaraf prässen öfverflödat derom, att dylika tillställningar sannolikt komme att ytteligare äga rum. Den vingaste eftertanka måste likväl gifva vid handen orimligheten af dylika påståenden, och det är ganska säkert, att upphofsmännen dertill, de som: först framkommit dermnied och satt dem i omlopp, icke haft annan afsigt än alt säga något nytt, något, hvaröfver en välvillig, men godtrogen allmänhet skulle få att förvåna sig ua). värje Regering, som icke är blind för sin egen fördel; önskar naturligtvis att vara en medlare mellan de särskilta interessen, som i alla länder i mer och mindre skarpa drag framträda. Den åstundar icke att vara chef för något parti, b)ty partier äro menliga för alla länder och för den förkofran uti intellektuelt och industrielt afseende, som en Nation endast genom enighet och samgt kan uppnå. I samma mån en Regering lyckas att aflägsna all oenighet emellan samhällets medlemmar, Ä sanna mån har den upplöst en af Regeringskonstens syåraste .pröblemer, och förvärfvat sig rätt till den nations aktning och tacksamhet, öfver hvars öden den är -kalläd att vaka och hvars skickelser den börleda. Den har uppfyllt en helig pligt; men komplotter och sammansvärjningar, hvad äro de väl annat, än frukter af split och oenighet? hvad bevise de väl annat, än att Regeringen icke lyckats i sina bemödanden? och misslyckade bemödanden, fastän ursäkteliga, kunna likväl icke vara -någöns berömmelse. Huru orimligt är det då icke att äro, att en regering skulle glömma sin kallelse, sig sjelf och sin egen fördel, ända derhån, att den låt hopsmida komplotter och mordanslag, endast för nöjet att göva sig interessant och väcka medlidande, en känsla, som ev fornuftig man i det längsta undgår att åstadkomma: (ce De senare händelserne i Frankrike hafva dessutom faktiskt ådagalagt något helt annat, än en ministerie farce, uppenbarad genom polis-arrangementer. Eller vill man kanske ännu -påstå, att en händelse som varit på vägen att beröfva Ludvig Philip och flera medlemmar af Hans familj lifvet, som dödat en af Frankrikes utmärkte Generaler, jemte flere andra personer, i det ögonblick .de befunno sig vid Monarkens sida, varit en tillställning af Ludvig Philips egne Embetsmän, hvilkas intressen stå i närmaste förening med landets och regentens egna? Ett sådant påstående vore höjden af dårskap, dertill icke ens den liberala pressen lärer vilja göra sig saker. d) Det nittonde århundradet har ostridigt utmärkt sig för en långt framskriden bildning i seder och Jlagstiftning. Man hade således bordt vänta, att sådane scener, som den, hvilken vi nyss antydt, skulle få hönföras till sagornas område, för att derifrån aldrig mera återkomma. Man torde icke misstaga sig, om man påstår, att våldsamma uppträden af nyssnämnde slag, i och med detsamma de vittna emot civilisationens fortskridande i dess hemland, Fränkrike, e) ådagalägga, att denna nation, med sin lifliga känsla för äran och sitt varma frihetssinne, ändock. icke kunnat entlediga sig från dessa obskuranter, som under frihetens lånade avantel tro sig kunna dölja sin egennytta och sitt begär att omstörta allt, för att under oredan, som deraf uppkommer, rycka till sig fördelar, hvilka deras bristande. boderskänsla och deras oskicklighet förbjuda dem att pi annat sätt vinna. f) Man lärer icke heller vara långt AA Rn