N:o 35 fran var vagn, den der Appelcompcet-
ten, hvilken redan med en pröfvande blick öf-
versåg djuren. Han tycktes verkligen efterstrväfva
att göra resan i sällskap med oss, i det han yttrade
sig: Ett sådant der åsneparti är ändå rätt agrea-
belt. Jag sökte en något större åsna, på det mina
ben icke skulle släpa på marken, men Formannen för-
säkrade mig helt öppenhjertigt: svärligen lär ni finna
en åsna så stor, att hon kunde passa åt Er: Min
reskamrat småskrattade för sig sjelf, men jag frågade:
Man, hvaraf känner du mig? Nu frågade honom åter
N:o 3 om han äfven ville taga honom med och ledsa-
ga hans åsna, hvarpå han svarade: Ja, en åsna mer
eller mindre betyder ingenting I?
Vi satte oss härefter i rörelse, sedan jag gifvit for-
mannen en hemlig vink att N:o 3 generade mig. Låt
mig hillas! sade han, den skall minsann inte länge rida
i sällskap med oss! Vi voro ett fruntimmer, två män-
ner, två åsnor, en forman och ett knyte; tillsammans
sju personer. Först red N:o 3 och vände sitt hufvud
så mot oss, att hans åsna liknade en Janus med två
ansigten ; derefter kom den hulda på sin åsna och, jag
lunkade som sällskap bredvid. Jag kan icke tåla att
fruntimmer rida, d. v. s., jag kan icke tåla att de sät-
ta sig upp på höga hästar, men ser deremot rätt gerna
om en åsna låter dem sitta upp på sig, eller de blifva
försatta på en åsna.
Fruntimmer äro aldrig egenvilligare och öfverhufvud
aldrig villigare ån till häst, eller på en åsna, äfvensom
de just då lättast bringas ur sadeln! Jag fattade hennes
hvita, mjuka hand, och efter som vi voro just för oss
sjelfva, ämnade jag rycka ett steg närmare, då i det-
samma N:o 3 såg sig tillbaka och ropade: detta blir
halsbrytande, vägen blef nemligen nästan tvärbrant.
Förlita Er blott på er goda Genius och på er åsna!
sade jag förargad; men formannen gaf mig i samma
ögonblick en vink, slog på sin åsna, hvilken i en blink gjor-
de ett sådan saltomortale, att N:o 3 icke allenast slog af,
utan äfven rullade flere varfikring på marken, under det
djuret af idel fröjd slog högt bakut. Kammarjungfrun höll
på att kikna af skratt, och jag sade till henne att det-
ta icke var den första åsna, som helt plösligt hade af-
satt ett dumt verk. N:o 3 reste åter på sig och gjor-
de ett svagt försök att åter svinga sig upp på sin
åsna; men :dels fattades honom dertill all lyrisk lyftning,
dels protesterade åsnan med alla fyra, och om N:o 3
någon gång lyckades komma i sadeln, straxt lade sig
åsnan utsträckt på marken, så att båda hvila-
bredvid hvarandra i all frid och endrägt. N:o 3
förebrådde formannen, men denne svarade: i afton
har hon just sin koller, och man kan dervid alldeles
inte uträtta något med henne. N:o 3 svor och före-
drog heldre att ensam anträadaaåtervägen, än resa fram-
åt på en istadig åsna: Formannen bad honom att
han dock ville taga åsnan med sig, hvilket den besked-
liga mannen verkligen också gjorde, och snart sågo vi
dem båda och deras långa skuggor förlora sig 1 skogens
dunkel.
Aftonen blef allt svalare, åsnan och jag deremot allt
varmare; nejden blef mer och mer dunkel, man kunde
icke vidare se tre steg framför sig, jag och åsnan kun-
de näppeligen mera åtskiljas, — derpå hade jag vän-
tat.
Ack sade jag med elegisk stämma, snmart skall m
skiljas från mig, och jag skall kanske aldrig återse Er?
snart skall ni förgäta allt! Nej, svarade hon med rö-
relse, aldrig kommer jag mera att göra ett så behagligt
åsneparti, som i dag tillhopa med Er, aldrig skall jag
se en åsna, utan att med välbehag tänka på Er och
denna stund, aldrig mer rida häruppför, utan att ert
vackra hufvud sväfvar för mina ögon! O! utropade
jag förtjust, vågar jag tro det? Gif mig ett tecken! hu-
ro skola vi åter råkas? öfverväldigad af sin känsla
sjönk hon ned af åsnan och i mina armar. — Asnan
sprang sin kos.
Käre! läsare om du går uppför Kahlenberget ser du
en liten retande plats, du kan ej taga miste derpå; of-
van är den herrliga himmelen, till höger och venster
natur, under dina fötter ett mjukt gräs, och rundtikring
en frisk luft, det är just platsen, och när du går der
förbi, så tänk: Det här var stället, den ena sprang
sin kos, den andra blef qvar, hvem var större åsna?
Döm likväl icke, utan tänl på ordspråket: I dag
jag, i morson du