säkert tilläfventyrs poet, wutan snarare säkert, än tilläfventyrs poet; hvarje menniska har visserligen något ögonblick af sitt lif på hvilket han blir poetisk, och jag är altså säkert något slags poet; jag ar väl icke så egentligen poet, som icke snarare ett slags öfverflödig menniska! Öfverflödig menniska ! declamerade hun med all den pathos, som är en kammarjungfrusjäl möjlig, om poeterna äro öfverflödiga menniskor, hvad skulle vi då först blifva? — Förlåt sade jag, och under samtalets liflighet gjorde jag en rhetorisk inversion, och drog min hand jemte hennes uti min andra. Med ? öfverflödig menniska menar jag en; som öfverflödar af tankar och känslor, och derför kallar man: oss poeter öfverflödiga menniskor; man sätter derföre dammar och stängsel för oss liksom för våldsamma och härjande strömmar, på det vi ej må öfverflöda. Små kärl och stora hufvuden flöda lätt öfver men för båda gifs det lock. Jag öfverflödar af beundran i detta ögonblick. Ni är väl inte nog grym, att besvara detta ötverflöd med en tomhet, jag menar känslotomhet! Hon tryckte min hand och svarade med halfförtjusning : ack, ni är så själfull och qvick, ni skrifver visst charader i Theatertidningen? — ni har gissat det sade jag med jungfrulig rodnad och något förlägen, det är mitt hufvudyrke! — o, det är skönt! utropade hon, gör en charad, jag är obeskrifligt road af att upplösa sådana ! Önskar ni det? ni förtjuser mig, jag är redan sjelf, som vore jag upplöst! — men hör: Det är ett fyrstafvigt ord, då två första såsom ett, tycker jag om välformadt, trefligt, med smak uppstufvadt, och besitter det gerna ensam. De andra två, likaledes som ett, tycker jag om, välformadt, trefligt, med smak uppstufvadt, och besitter det gerna ensam. Det hela består af de sista båda framför de första båda; och är dessutom i dag ett sidostycke till en poet, och ett ganska älskvärdt ting. Åh, sade mannen i N:o 3, skrattande, det är Äppel-compott!? — Icke så alldeles, svarade jag, visserligen ett slags compott, men en compott af passioner o. s. v. — Hon deremot gissade det straxt och sade : åh nej, Kammear-Jungfru är det. — Hon bad mig att få tillegna sig charaden, hvilket jag äfven lofvade med det förbehåll, att få tillegna mig sjelf upplösningen. Under det vi på detta sätt afskaffade tvångsbillen och införde friare institutioner i vagnens öfverhus, hade i dess underhus den hämnande Nemesis tagit mitt parti. Ty damen med näsdeklamation, hon som så snöpligt visade bort mig för att sitta beqvämare och mindre varmt, blef nu bestraffad. Vagnen höll nemligen stilla, ty en man ville stiga deri, en man af det runda och tjocka slag, som om morgonen är ett ölfat och om aftonen ett fat öl. På andra sidan om den nästalande damen satt en fru, som äfven insåg att klotformen är den fullkomligaste, och derför under hela sitt lif arronderade sig. Den runda mannen vältrade sig upp i vagnen och vräkte sig som en kloss i ett vagnshörn. Min obekanta nästalande, som icke kunde tåla mig, tunna utropstecken, till granne, måste nu tillåta detta kött-0 sitta bredvid sig. Emellan sina båda grannar såg hon precist ut, som en ctta cmellan två Tollor, som den smala gränsen emellan dygd och last, som ett fällbord emellan tvänne högtidsbord, som en lefvande osteologi och ett lefvande chrystallisationssystem emellan personifierade exempel ur spheroid-läran. Ehuru jag är en humoristisk sate och en djerf skalk, beklagade jag henne likval, då jag nu såg henne inklämd som ett pappersblad emellan två skinkor. Med synbar resignation tycktes hon säga för sig sjelf: menniskan undgår icke sitt öde! — och — sade jag nu malicieust, — om det ändå vore ett smalt öde, men ett sådant der! det är altför trindt! det hopar sig allt trockare och tjockare! Hon kastade på mig en blick, i hvilken man kunde läsa ånger, k kärlek och förtviflan; då rullade just vagnen öfver eh sten, den tjocke mannen töll på hennes spensliga person, som en Rondeaubrillant på ett Adagio, och jag dinglade mot min grannes bröst: Om icke detta skakat er, sade jag under det jag fattade hennes arm, så var det den sista stöt min lycka i dag erhållit. — Låt vara mig, stygger! svarade hon. Hvar man känner, att när man i kammarpigspråket är deras stygger, då är man just deras käre, .och att de då först mena riktigt väl med — —