säkert tilläfventyrs poet, wutan snarare säkert, än till-
äfventyrs poet; hvarje menniska har visserligen något
ögonblick af sitt lif på hvilket han blir poetisk, och
jag är altså säkert något slags poet; jag ar väl icke så
egentligen poet, som icke snarare ett slags öfverflödig
menniska!
Öfverflödig menniska ! declamerade hun med all
den pathos, som är en kammarjungfrusjäl möjlig, om
poeterna äro öfverflödiga menniskor, hvad skulle vi då
först blifva? — Förlåt sade jag, och under samtalets
liflighet gjorde jag en rhetorisk inversion, och drog min
hand jemte hennes uti min andra. Med ? öfverflödig
menniska menar jag en; som öfverflödar af tankar och
känslor, och derför kallar man: oss poeter öfverflödiga
menniskor; man sätter derföre dammar och stängsel för
oss liksom för våldsamma och härjande strömmar, på det
vi ej må öfverflöda.
Små kärl och stora hufvuden flöda lätt öfver men
för båda gifs det lock. Jag öfverflödar af beundran i
detta ögonblick. Ni är väl inte nog grym, att besvara
detta ötverflöd med en tomhet, jag menar känslotom-
het! Hon tryckte min hand och svarade med halfför-
tjusning : ack, ni är så själfull och qvick, ni skrifver
visst charader i Theatertidningen? — ni har gissat
det sade jag med jungfrulig rodnad och något förlägen,
det är mitt hufvudyrke! — o, det är skönt! ut-
ropade hon, gör en charad, jag är obeskrifligt road af
att upplösa sådana ! Önskar ni det? ni förtjuser mig,
jag är redan sjelf, som vore jag upplöst! — men hör:
Det är ett fyrstafvigt ord, då två första såsom ett, tyc-
ker jag om välformadt, trefligt, med smak uppstufvadt,
och besitter det gerna ensam. De andra två, likaledes
som ett, tycker jag om, välformadt, trefligt, med smak
uppstufvadt, och besitter det gerna ensam. Det hela
består af de sista båda framför de första båda; och är
dessutom i dag ett sidostycke till en poet, och ett gan-
ska älskvärdt ting.
Åh, sade mannen i N:o 3, skrattande, det är Äp-
pel-compott!? — Icke så alldeles, svarade jag, vis-
serligen ett slags compott, men en compott af passio-
ner o. s. v. — Hon deremot gissade det straxt och
sade : åh nej, Kammear-Jungfru är det. — Hon
bad mig att få tillegna sig charaden, hvilket jag äfven
lofvade med det förbehåll, att få tillegna mig sjelf upp-
lösningen.
Under det vi på detta sätt afskaffade tvångsbillen
och införde friare institutioner i vagnens öfverhus, ha-
de i dess underhus den hämnande Nemesis tagit mitt
parti. Ty damen med näsdeklamation, hon som så
snöpligt visade bort mig för att sitta beqvämare och
mindre varmt, blef nu bestraffad. Vagnen höll nemli-
gen stilla, ty en man ville stiga deri, en man af det
runda och tjocka slag, som om morgonen är ett ölfat
och om aftonen ett fat öl. På andra sidan om den
nästalande damen satt en fru, som äfven insåg att klot-
formen är den fullkomligaste, och derför under hela sitt
lif arronderade sig. Den runda mannen vältrade sig
upp i vagnen och vräkte sig som en kloss i ett vagns-
hörn. Min obekanta nästalande, som icke kunde tåla
mig, tunna utropstecken, till granne, måste nu tillåta
detta kött-0 sitta bredvid sig. Emellan sina bå-
da grannar såg hon precist ut, som en ctta cmellan
två Tollor, som den smala gränsen emellan dygd och
last, som ett fällbord emellan tvänne högtidsbord,
som en lefvande osteologi och ett lefvande chrystalli-
sationssystem emellan personifierade exempel ur sphe-
roid-läran.
Ehuru jag är en humoristisk sate och en djerf skalk,
beklagade jag henne likval, då jag nu såg henne in-
klämd som ett pappersblad emellan två skinkor. Med
synbar resignation tycktes hon säga för sig sjelf: men-
niskan undgår icke sitt öde! — och — sade jag nu
malicieust, — om det ändå vore ett smalt öde, men
ett sådant der! det är altför trindt! det hopar sig allt
trockare och tjockare! Hon kastade på mig en blick,
i hvilken man kunde läsa ånger, k kärlek och förtviflan;
då rullade just vagnen öfver eh sten, den tjocke man-
nen töll på hennes spensliga person, som en Rondeau-
brillant på ett Adagio, och jag dinglade mot min gran-
nes bröst: Om icke detta skakat er, sade jag under
det jag fattade hennes arm, så var det den sista stöt
min lycka i dag erhållit. — Låt vara mig, stygger!
svarade hon. Hvar man känner, att när man i kam-
marpigspråket är deras stygger, då är man just de-
ras käre, .och att de då först mena riktigt väl med
— —