larna tillklämda och dammiga. Jag har derföre ett reslynne, pepparoch saltfärgadt, meleradt, på hvilket man icke märker dammet och som icke är ömtåligt, skulle också vagnskamraterna behaga sätta sig derpå och tillskrynkla det. Så ogerna jag således färdas i en diligens, ges det likväl ögonblick, då jag är den bevågnare än vanligt, och sådan var händelsen, då jag förleden Tisdag hade så ledsamt. att jag verkligen icke längre haåe tid att leds. Ledsnaden tilltog hkväl och blef ändtligen så stor, att staden blef henne för trång, och hon beslöt göra en lustresa. Vi bröto upp, jag och ledsnaden, och bestego en diligens, som just passerade forbi oss till Griänzing. En af oss måste hafva undgått formannens uppmärksamhet; jag vet derför icke om jag betalte blott för mig och tog ledsnaden med mig gratis, eiler om jag betalte för ledsnaden och hon gratis tog mig med sig. Kusken öppnade först den främste dörren för att skjuta in mig på framsätet, der redan tvänne mennisko-facsimile sutto. Då hördes en qvinnoröst med näsljud: der bakom sitter herrn säkert bättre! och ett finger med utseende af en höjd pekpinne vwisade på ett säte i ändan af vagnen. Jag drog som en sköldpadda tillbaka öfre delen af mitt nobla jag, bvilken redan var inne i vagnen, och steg i vagnens Öfverhus, för att lägra mig på ullsäcken. Denna plats var förut occuperad af ett litet knyte, hvilket en flicka nu tog till sig och lade i sitt knä. Jag satte mig bredvid henne, och i hörnet på andra sidan satt äfven en man. :Jag betraktade min fruntimmersgranne för att utforska, om det väl för en så korrt tid vore mödan värdt, att åt henne utkasta samtalets änterhakar, och fann en liten alldrasomsötaste flicka, med den alldratäckaste trubbnäsa. Jag älskar ingenting högre än tubbiga näsor och spetsiga talesätt. Ibland alla fruntimmer äro de trubbnäsiga minst trubbiga och tvära. Det förefaller mig alldeles, som en sådan der särdeles uppkrökt näsa ständigt såg åt himlen, emedan det är der som ägtenskapen stiftas. Min närvarande trubbnäsa var omgifven af en hel parterr af törnrosoch liljekinder, och på hvardera sidan af den lilla näsan lågo, likt tvenne jägare, två små ögon på lur. En liten mössa, af dessa Wiener-kammarjungfrurnas dufslagsmössor med spetsar, betäckte till en del tvänne bruna hårflätor, hvilka derunder framsmögo i dagen. Hvem känner ej den sympathie, som råder emellan poeter och kammarjungfrur? Af hvem har Schillers dikter blifvit mer sönderlästa, än af kammarjungfrur? Hv: m kontribuerar till de Tyska lånbiblioteken mera än kammarjungfrur? Hvem kan utantill kabal och kärlet, alla dess syftningar, bättre än kammarjungfrur? och tvärtom, hvem kanner bättre kammarjungfrurnas hjertan än poeterna? är icke hvarje kammarjungfru ett väsende, fullt af Dikt och Sanning? för hvem skrifva våra novellförfattare annars, om ej just för kammarjungfrur? återfinner man icke genast i våra komedier hvarje naivetd af någon kammarjungfru? derför urskiljer också poeten en kammarjungfru ibland tusende personer, och en kammarjungfru igenkänner äfvenledes poeten ibland alla klasser af djur och menniskor. , Jag började således ett samtal, och det lilla knytet, bvilket tillförene intagit min plats, men nu låg i hennes knä, gaf ämne till ett kärn-infall. Huru mycket afvundades jag icke min företrädare, min nådigaste sköna! sade jag med all den grace, naturen skänkt en 6 fot tång karl, under det jag pekade på knytet. : Hon log, utan att svara. Med en obeskriflig körleksfullhet fortfor jag: ett sådant der knyte är en rigtig lyckans gunstLing! det får hvila i gracens sköte! här följde åter ett ieende med en förbindlig sidoblick. Jag fortfor, eburu något trött: Jag har väl aldrig i min lifstid varit något knyte, men eger likväl nog mycken kännedom af menniskohjertat för att veta hvad detta knyte nu tänker, och af hvilka känslor det är uppfyldt. Härvid försökte jag att taga dessa känslor i närmare ögonsigte, amen en Gordisk knut skyddade hemligheten. Kammarjungfrun log för tredje gången, drog knytet närmare tll sig och upplyfte hotande pekfingret. Jag blef allt mer förekommande och artig. Min nådigaste sköna! ert inre år lika tillslutet som detta afvundsvärda knyte hvars hemlighet dock tyckes besvära Er; tillåter ni att jag håller det, och derpå ville jag taga knytet i mitt knä. Då log hon återigen, men svarade ändtligen, jag tackar Er! och då hon ville fasthålla kvytet, träffade hon min hand och jag fick fast uti ett af dess fingrar. Så väl hon som knytet tappade härigenom koncepterne, och detta sednare föll på vagnsbottnen. Nu först märkte jag att vi icke utgjorde en Duo utan en Trio, ty N.o 3 på vår plats, en lång, blek och melankolisk man, lutade sig äfven för att upptaga det lilla knytet, och våra trenne hufvuden stötie så skarpt emot hvarann, att vårt resesällskap trodde sig höra ett aflägset åskdunder. Hon fick tillslut kny