larna tillklämda och dammiga. Jag har derföre ett res-
lynne, peppar- och saltfärgadt, meleradt, på hvilket man
icke märker dammet och som icke är ömtåligt, skulle
också vagnskamraterna behaga sätta sig derpå och till-
skrynkla det. Så ogerna jag således färdas i en diligens,
ges det likväl ögonblick, då jag är den bevågnare än
vanligt, och sådan var händelsen, då jag förleden Tis-
dag hade så ledsamt. att jag verkligen icke längre ha-
åe tid att leds. Ledsnaden tilltog hkväl och blef ändt-
ligen så stor, att staden blef henne för trång, och hon
beslöt göra en lustresa. Vi bröto upp, jag och ledsna-
den, och bestego en diligens, som just passerade forbi
oss till Griänzing. En af oss måste hafva undgått
formannens uppmärksamhet; jag vet derför icke om jag
betalte blott för mig och tog ledsnaden med mig gratis,
eiler om jag betalte för ledsnaden och hon gratis tog
mig med sig.
Kusken öppnade först den främste dörren för att skju-
ta in mig på framsätet, der redan tvänne mennisko-facsi-
mile sutto. Då hördes en qvinnoröst med näsljud:
der bakom sitter herrn säkert bättre! och ett
finger med utseende af en höjd pekpinne vwi-
sade på ett säte i ändan af vagnen. Jag drog som
en sköldpadda tillbaka öfre delen af mitt nobla jag,
bvilken redan var inne i vagnen, och steg i vag-
nens Öfverhus, för att lägra mig på ullsäcken. Denna
plats var förut occuperad af ett litet knyte, hvilket en
flicka nu tog till sig och lade i sitt knä. Jag satte
mig bredvid henne, och i hörnet på andra sidan satt
äfven en man. :Jag betraktade min fruntimmersgranne
för att utforska, om det väl för en så korrt tid vore
mödan värdt, att åt henne utkasta samtalets änterhakar,
och fann en liten alldrasomsötaste flicka, med den
alldratäckaste trubbnäsa. Jag älskar ingenting högre
än tubbiga näsor och spetsiga talesätt. Ibland alla
fruntimmer äro de trubbnäsiga minst trubbiga och tvä-
ra. Det förefaller mig alldeles, som en sådan der sär-
deles uppkrökt näsa ständigt såg åt himlen, emedan det
är der som ägtenskapen stiftas. Min närvarande trubb-
näsa var omgifven af en hel parterr af törnros- och lil-
jekinder, och på hvardera sidan af den lilla näsan lågo,
likt tvenne jägare, två små ögon på lur. En liten
mössa, af dessa Wiener-kammarjungfrurnas dufslagsmös-
sor med spetsar, betäckte till en del tvänne bru-
na hårflätor, hvilka derunder framsmögo i dagen.
Hvem känner ej den sympathie, som råder emellan
poeter och kammarjungfrur? Af hvem har Schillers dik-
ter blifvit mer sönderlästa, än af kammarjungfrur? Hv: m
kontribuerar till de Tyska lånbiblioteken mera än kam-
marjungfrur? Hvem kan utantill kabal och kärlet,
alla dess syftningar, bättre än kammarjungfrur? och tvärt-
om, hvem kanner bättre kammarjungfrurnas hjertan än
poeterna? är icke hvarje kammarjungfru ett väsende, fullt
af Dikt och Sanning? för hvem skrifva våra novell-
författare annars, om ej just för kammarjungfrur? åter-
finner man icke genast i våra komedier hvarje naivetd af
någon kammarjungfru? derför urskiljer också poeten en
kammarjungfru ibland tusende personer, och en kam-
marjungfru igenkänner äfvenledes poeten ibland alla
klasser af djur och menniskor. ,
Jag började således ett samtal, och det lilla knytet,
bvilket tillförene intagit min plats, men nu låg i hennes
knä, gaf ämne till ett kärn-infall. Huru mycket af-
vundades jag icke min företrädare, min nådigaste sköna!
sade jag med all den grace, naturen skänkt en 6 fot
tång karl, under det jag pekade på knytet. : Hon log,
utan att svara. Med en obeskriflig körleksfullhet fort-
for jag: ett sådant der knyte är en rigtig lyckans gunst-
Ling! det får hvila i gracens sköte! här följde åter ett
ieende med en förbindlig sidoblick. Jag fortfor, eburu
något trött: Jag har väl aldrig i min lifstid varit nå-
got knyte, men eger likväl nog mycken kännedom af
menniskohjertat för att veta hvad detta knyte nu tän-
ker, och af hvilka känslor det är uppfyldt. Härvid
försökte jag att taga dessa känslor i närmare ögonsigte,
amen en Gordisk knut skyddade hemligheten. Kammar-
jungfrun log för tredje gången, drog knytet närmare
tll sig och upplyfte hotande pekfingret. Jag blef allt
mer förekommande och artig. Min nådigaste sköna!
ert inre år lika tillslutet som detta afvundsvärda knyte
hvars hemlighet dock tyckes besvära Er; tillåter ni att
jag håller det, och derpå ville jag taga knytet i
mitt knä. Då log hon återigen, men svarade
ändtligen, jag tackar Er! och då hon ville fasthålla
kvytet, träffade hon min hand och jag fick fast uti ett
af dess fingrar. Så väl hon som knytet tappade här-
igenom koncepterne, och detta sednare föll på vagns-
bottnen. Nu först märkte jag att vi icke utgjorde en
Duo utan en Trio, ty N.o 3 på vår plats, en lång,
blek och melankolisk man, lutade sig äfven för att
upptaga det lilla knytet, och våra trenne hufvuden stöt-
ie så skarpt emot hvarann, att vårt resesällskap trodde
sig höra ett aflägset åskdunder. Hon fick tillslut kny-