Behöfs något bevis på motsatsen? eller tror någon ett
ögonblick, att den officiella och oflicieusa ilska, hvar-
med vi dagligen hugnas, är fingerad eller, som det he-
ter, på omslag? Har någonsin en förnuftig varelse satt
den ringaste tro till den lika löjliga som låga smädel-
seväfnaden mot afl. -Grefve Cronhjelm, eller mot Fri-
herre Anckarsvärd? Har någon annan än en gallsprängd
Argus kunnat anse en för ärlighet alltid känd man va-
ra vunnen eller köpt derföre, att han erkänt sig hysa
personlig aktning för en, hvars politiske motståndare
han är?
Nej! dylikt kan ingen nedlåta sig att disputera om;
och polemik med Argus är nu mera icke möjlig. Han
må tro eller dikta, hvad heldst han behagar; det är
alldeles oskadligt, och vi ångra sannerligen hvarje rad,
som vi i sednarc tider kostat på honom. Det enda,
hvarföre vi nu kommit att nämna honom, är det in-
teresse, som ett psychologiskt fenomen kan äga. Hvem
undrar icke, hurvu det skall se ut i ett sådant hufvud?
Förmodligen så som i den ofvannämnde olyckliga gum-
mans, med den enda skillnad, att ton icke har för-
mågan af så många fixa iddter som han. Oss vetter-
ligt har hon icke haft mer än en, eller den att hon är
orätt dömd, och att domen kan ändras. Kanske hade
hon förut ännu en, eller den blinda svartsjuka, som
dref henne till det brott, hvarför hon lidit. Men Ar-
gus, ehuru i öfrigt lik henne, har den fördelen att va-
ra en spränglärd man, d. v. s. att hafva i böcker upp-
snappat en hop idder, som tdtals coagulerat och hård-
nat i hans hjerna. Derigenom har en lång succession
al fixa idter uppkommit, som grasserat hos henom
vexelvis. Till grund för dem alla ligger dock en, som
följt honom från vaggan och troligen följer honom i
grafven: den till full evidens bevista öfvertygelsen, att
han är sin tids störste man. Ur denna ädla stam haf-
va upspirat alla de partiella galenskaper, som efter hvar-
andra utgjort glorian omkring hans hufvud. Eftersom
han vet med sig, att hans jag är den medelpunkt,
omkring hvilken hans idse-verld svänger, är han
äfven öfvertygad, att i andras bufvud tillgår på samma
sätt, hvarföre han, vid bedö:vandet af hvarje factum,
hvarje sats, anser dessa för bisak, men personen för
hufvudsak. Ingen kan, i hans ögon, handla för id:er
och grundsatser, utan för sin eller någon annans per-
son. Planer och kombinationer sväfva således alltid för
honom, där ingenting annat finnes än öfvertygelsens
verkningar. - På detta sätt har han trasslat in sig i en
väf af fantomer, mot hvilka han fäktar, såsom Balfour
of Burleigh kämpade med djefvulen. Hvad will nu op-
positionen? frågar han. Naturligtvis hvad jag har ve-
lat: sin egen storhet, så svarar det i hans upptorkade
skalle. Och så är smädelseväfnaden uppränd. Bevi-
sen har han för godt pris: han gör dem sjelf; skall he-
der och ära tagas ifrån någon, genom framdragande af
vissa handlingar eller afsigter, så behöfs icke mer än
det enkla: vi sade det i N:o 00 .? Argus är sjelf-
ständig; alla sina bebof tager han ur sin buk, såsom
spindelen. Nu har väfnaden tillhårdnat, och han sitter
sjelf fången deri:
Detsa tillstånd är grymt och vämjeligt. Allmänna
frböner borde anställas för den stackars patienten; och
då han en gång samlas till sina fäder, skall hans huf-
vud utan tvifvel, för vetenskapens förkofran, varda öf-
verlemnadt åt frenologerna, att de må försöka utforska
möjligheten af en sådan varelses existens.
—