Behöfs något bevis på motsatsen? eller tror någon ett ögonblick, att den officiella och oflicieusa ilska, hvarmed vi dagligen hugnas, är fingerad eller, som det heter, på omslag? Har någonsin en förnuftig varelse satt den ringaste tro till den lika löjliga som låga smädelseväfnaden mot afl. -Grefve Cronhjelm, eller mot Friherre Anckarsvärd? Har någon annan än en gallsprängd Argus kunnat anse en för ärlighet alltid känd man vara vunnen eller köpt derföre, att han erkänt sig hysa personlig aktning för en, hvars politiske motståndare han är? Nej! dylikt kan ingen nedlåta sig att disputera om; och polemik med Argus är nu mera icke möjlig. Han må tro eller dikta, hvad heldst han behagar; det är alldeles oskadligt, och vi ångra sannerligen hvarje rad, som vi i sednarc tider kostat på honom. Det enda, hvarföre vi nu kommit att nämna honom, är det interesse, som ett psychologiskt fenomen kan äga. Hvem undrar icke, hurvu det skall se ut i ett sådant hufvud? Förmodligen så som i den ofvannämnde olyckliga gummans, med den enda skillnad, att ton icke har förmågan af så många fixa iddter som han. Oss vetterligt har hon icke haft mer än en, eller den att hon är orätt dömd, och att domen kan ändras. Kanske hade hon förut ännu en, eller den blinda svartsjuka, som dref henne till det brott, hvarför hon lidit. Men Argus, ehuru i öfrigt lik henne, har den fördelen att vara en spränglärd man, d. v. s. att hafva i böcker uppsnappat en hop idder, som tdtals coagulerat och hårdnat i hans hjerna. Derigenom har en lång succession al fixa idter uppkommit, som grasserat hos henom vexelvis. Till grund för dem alla ligger dock en, som följt honom från vaggan och troligen följer honom i grafven: den till full evidens bevista öfvertygelsen, att han är sin tids störste man. Ur denna ädla stam hafva upspirat alla de partiella galenskaper, som efter hvarandra utgjort glorian omkring hans hufvud. Eftersom han vet med sig, att hans jag är den medelpunkt, omkring hvilken hans idse-verld svänger, är han äfven öfvertygad, att i andras bufvud tillgår på samma sätt, hvarföre han, vid bedö:vandet af hvarje factum, hvarje sats, anser dessa för bisak, men personen för hufvudsak. Ingen kan, i hans ögon, handla för id:er och grundsatser, utan för sin eller någon annans person. Planer och kombinationer sväfva således alltid för honom, där ingenting annat finnes än öfvertygelsens verkningar. På detta sätt har han trasslat in sig i en väf af fantomer, mot hvilka han fäktar, såsom Balfour of Burleigh kämpade med djefvulen. Hvad will nu oppositionen? frågar han. Naturligtvis hvad jag har velat: sin egen storhet, så svarar det i hans upptorkade skalle. Och så är smädelseväfnaden uppränd. Bevisen har han för godt pris: han gör dem sjelf; skall heder och ära tagas ifrån någon, genom framdragande af vissa handlingar eller afsigter, så behöfs icke mer än det enkla: vi sade det i N:o 00 .? Argus är sjelfständig; alla sina bebof tager han ur sin buk, såsom spindelen. Nu har väfnaden tillhårdnat, och han sitter sjelf fången deri: Detsa tillstånd är grymt och vämjeligt. Allmänna frböner borde anställas för den stackars patienten; och då han en gång samlas till sina fäder, skall hans hufvud utan tvifvel, för vetenskapens förkofran, varda öfverlemnadt åt frenologerna, att de må försöka utforska möjligheten af en sådan varelses existens. —