stllmng som lemnar ett utrymme oupptaget, och tjenar både som invit och tillfälle för hans wis åä vis att spänna opp sina fötter. Men denna gång halp ej våra trennue herrars tusenfaldiga ansträngningar. Då de sågo att de oss bestämda stödjepunkterna förblefvo obegagnade, inbjödo de oss först mimiskt och sedan muntligen alt ej försumma tillfället; efter någon tid började de bekiaga sig öfver att deras ben domnat, ocn öfver andra obeqvämligbeter; sedan lekte de med barnen, berömde dem, ville gunga dem på sina knän och sätta dem i skötet. Vid första vagnsombytet i Kingston köpte de en korg med frukt, nödgade barnen att äta, och bjödo äfven mig med all ödmjukhet. Till slutet tiggde de rent ut om erhållandet af en liten stödjepunkt, men jag kunde ej förmå mig ull en så ovan och oanständig postiur, utan förblef obeveklig. Alideles utmattade af sina fruktlösa bemödanden, intogos våra we gentlemen at förtviflans lugn. Den som satt uti midten slet värst ondt; tillslut kunde han ej uthärda längre, utan sträck16 ul armarne, så godt som tvärs öfver sina grannars ansigten, och höll sig fast i vagnssidorna ända tills vagnen anlände till ort och ställe. Vare sig vana, tålamod, flegma eller medlidande, men de på det sattet bakom hans armar klämde herrarne tålte det, utan yttrande af missnöje. Jag gjorde med mitt säte, som Amerikanerne sjelfve med sine hyrde rum på förste Maj, jag behöll min rättighet i helgd ända till den sista stationen på landsvägen, staden Frenton vid Delawarefloden. Våra Amerikanare hade vid ankomsten blifvit riktigt lama; de släpade fötterna cfter sig likasom bly hängt vid dem, och kunde knappast nå Angbåten, som just anlade från Filadelfia för att sätta i land sina passagerare och emottaga oss. En al dem hade väl fått lof stanna qvar, om ej en Neger, som skjöt resbagage på en skottkärra, förbarmat sig öfver honom och satt honom på lasset. Men nu skall man tro att våra herrar gonade sig. Sedan de hksom giktsjuke krupit ned i kajutan, under jemmerliga grimacer och åthäfvor, kastade de sig bums på ryggen i sofforna och lyfte benen lodrätt i vädret. En af dem valde en ännu mera upphöjd punkt, der han kunde lägga ned sitt hufvud, begagna rockskjörtena till hufvuddyna, och sträcka sina ben ända upp till taket, så att hela fotsulerna stämde an deremot. Utan att röra en lem, med armarna i kors på bröstet, förblefvo de tre Martyrerne i samma behagliga ställning, ända tills ankomsten till Filadelfia. Det enda tecken till lif de gåfvo, var att omvexla med befallningar om hemtning af rom eller cognac, och att stoppa tobaksbussar i munnen. Der funnos några vackra qväkarfruntimmer om bord, och desse fattade medlidande med de qval, som de kunde så ögonskenligen erkänna; de togo tillfället i akt för att uppfylla sina religronspligter, meddela tröst och läsa för dem ställen ur en postilla, mellan romoch cognacdrickningen. Ailt som denna gick för sig mer och mer lifligt, började våra patienter att åter repa sig; en utaf dem mumlade suckande: den fördömda Fransyska käringen! och det upprepades på samma sätt af de öfriga. Skulle Läsaren icke möjligtvis känna sig böjd att instämma i samma omdöme? För öfrigt lemna vi åt hvar och en som äger något begrepp, vi säga icke om den konventionella höflighetens reglor, utan endast om vanligt mensklig godsinnthet och välvillighets känsla, att afgöra på hvilkendera sidan torten i detta fall ligger, antingen på de plumpa Amerikanernes, eller den förfinade Europeiskans. (Slutet följer.)