stllmng som lemnar ett utrymme oupptaget, och tje-
nar både som invit och tillfälle för hans wis åä vis att
spänna opp sina fötter. Men denna gång halp ej våra
trennue herrars tusenfaldiga ansträngningar. Då de sågo
att de oss bestämda stödjepunkterna förblefvo obegagna-
de, inbjödo de oss först mimiskt och sedan muntligen
alt ej försumma tillfället; efter någon tid började de be-
kiaga sig öfver att deras ben domnat, ocn öfver andra
obeqvämligbeter; sedan lekte de med barnen, berömde
dem, ville gunga dem på sina knän och sätta dem i
skötet. Vid första vagnsombytet i Kingston köpte de
en korg med frukt, nödgade barnen att äta, och bjödo
äfven mig med all ödmjukhet. Till slutet tiggde de
rent ut om erhållandet af en liten stödjepunkt, men jag
kunde ej förmå mig ull en så ovan och oanständig po-
stiur, utan förblef obeveklig. Alideles utmattade af sina
fruktlösa bemödanden, intogos våra we gentlemen at
förtviflans lugn. Den som satt uti midten slet värst
ondt; tillslut kunde han ej uthärda längre, utan sträck-
16 ul armarne, så godt som tvärs öfver sina grannars
ansigten, och höll sig fast i vagnssidorna ända tills vag-
nen anlände till ort och ställe. Vare sig vana, tåla-
mod, flegma eller medlidande, men de på det sattet
bakom hans armar klämde herrarne tålte det, utan ytt-
rande af missnöje. Jag gjorde med mitt säte, som A-
merikanerne sjelfve med sine hyrde rum på förste Maj,
jag behöll min rättighet i helgd ända till den sista sta-
tionen på landsvägen, staden Frenton vid Delawareflo-
den. Våra Amerikanare hade vid ankomsten blifvit
riktigt lama; de släpade fötterna cfter sig likasom bly
hängt vid dem, och kunde knappast nå Angbåten, som
just anlade från Filadelfia för att sätta i land sina pas-
sagerare och emottaga oss. En al dem hade väl fått
lof stanna qvar, om ej en Neger, som skjöt resbagage
på en skottkärra, förbarmat sig öfver honom och satt
honom på lasset. Men nu skall man tro att våra her-
rar gonade sig. Sedan de hksom giktsjuke krupit ned
i kajutan, under jemmerliga grimacer och åthäfvor, ka-
stade de sig bums på ryggen i sofforna och lyfte benen
lodrätt i vädret. En af dem valde en ännu mera upp-
höjd punkt, der han kunde lägga ned sitt hufvud, be-
gagna rockskjörtena till hufvuddyna, och sträcka sina
ben ända upp till taket, så att hela fotsulerna stämde
an deremot. Utan att röra en lem, med armarna i
kors på bröstet, förblefvo de tre Martyrerne i samma
behagliga ställning, ända tills ankomsten till Filadelfia.
Det enda tecken till lif de gåfvo, var att omvexla med
befallningar om hemtning af rom eller cognac, och att
stoppa tobaksbussar i munnen. Der funnos några vack-
ra qväkarfruntimmer om bord, och desse fattade med-
lidande med de qval, som de kunde så ögonskenligen
erkänna; de togo tillfället i akt för att uppfylla sina
religronspligter, meddela tröst och läsa för dem ställen
ur en postilla, mellan rom- och cognacdrickningen.
Ailt som denna gick för sig mer och mer lifligt, börja-
de våra patienter att åter repa sig; en utaf dem
mumlade suckande: den fördömda Fransyska käringen!
och det upprepades på samma sätt af de öfriga. Skulle
Läsaren icke möjligtvis känna sig böjd att instämma i
samma omdöme? För öfrigt lemna vi åt hvar och en
som äger något begrepp, vi säga icke om den konven-
tionella höflighetens reglor, utan endast om vanligt
mensklig godsinnthet och välvillighets känsla, att afgöra
på hvilkendera sidan torten i detta fall ligger, antingen på
de plumpa Amerikanernes, eller den förfinade Euro-
peiskans. (Slutet följer.)