I jure Al IIJIUDIRATIA UL TION YyLLGINg Ud UCIIHITIC UU
löse vän fattade mig vid armen, och yttrade: Nå men
d på y på
hvarför vill ni nu så hastigt gå er väg? Kan ni intet
skänka mig en hel afton? Ni tror, måhända, att jag ic-
ke tänkt på att skaffa Er en mnjutningsrik afton? Jag
har tvärtom förberedt Er en surprise. Lät mig få rå-
da! vänta endast tills jag fått hemta min hatt, och om
ni intet blir belåten, så är ni ganska svår att göra till
nöjes. Hvad skulle jag göra? Jag öfverlemnar mig i
hans godtycke. Vi gå nu ut. Ankomne till Rue des
petits Champs, säger min trolöse vän: Lät oss här
invänta vagnen ! — Hvilken vagu? Hvart förer ni mig?
Hvart skola vi fara? — Min unge vän lät mig få rå-
Lol
da! Jag säger Er ännu en gang, att ni skall bli för-
tjust när vi hunnit fram. Vi stå der sålunda en fjer-
dedels timma i kölden, i regnet, i blåsten, tills vi slut-
ligen på långt häll se ankomma en af dessa Voitures
Monstres, som i mörkret gifva sig tillkänna genom ett
par blänkande röda, blå eller gula ögon. Vi uppstiga
i vagnen ; jag betalar mina sex svus, likasom min föl-
jeslagare. Vagnen rullar af; jag öfverlemnar mig åt
mitt öde, för hvilket obehagliga aningar ingifva mig
farhåga. Vi färdas på detta sätt en halftimma. Vag-
nen stannar slutligen. Vi stiga ut. Hvar äro vi nu?
— Rue dela Harpe - - Ett ovanligt qvarter för ett
parti de plaisir, tänkte jag. Vi befinna oss framför
ett stort otrefligt hus, mycket högt, mycket svart, mye-
ket smutsigt, lika som alla de angränsande. Ser ni
det der ljuset i fjerde våningen? Det är dit jag skall
föra er — säger min ledsagare; jag följer honom.
Vi trefva oss fram i mörkret, och uppstiga fyra branta
trappor, som leda oss till en dörr, framför hvilken en
osande lampa stod på ett bräde, samt ett anslag i sto-
ra bokstäfver: Concert.
Här, — jag bekänner det — ville mina knän icke
bära mig längre; det svartnade för ögonen; jag var nä-
ra att digna ner; och, utan denna oväntadt påkomna
maktlöshet, hade jag kanske låtit besegra mig af en
ryslig djefvulens ingifvelse, som hastigt öfverföll mig,
att nemligen genom fönstret nedkasta min olycksbrin-
gande följeslagare utför alla fyra våningarna. Men dyg-
den segrade slutligen ; jag förmådde qväfva min harm,
och inskränkte mig till att intrycka naglarna i mina
egna handlofvar, tär jag hörde denna nya Mefistofeles
med ett triumferande hånlöje utlåta sig: Nå väl! så-
dant hade Ni inte väntat Er! dörren öppnas, och vi
stiga in.
Jag rönte på en gång en hastig revolution inom mig
sjelf, — en af dessa välgörande ögonblickets öfvergån-
gar, utom hvilka hjertat ofta nog skulle brista. På
denna dödande ängest, som intager er under farans an-
nalkande, följer i ett ögonblick denna modfulla resigna-
tion, sedan faran verkligen infunnit sig. Det fanns in-
tet medel, att nu undgå den. Jag tog derföre det par-
ti, att Je åt min olycka, och spela rolen af observatör,
för att åtminstone kunna tjena andra till varning emot
ett dylikt missode. I första rummet der vi inträdde
fanns ingenting ovanligt; men det andra var deremot
ganska märkligt. Midt i rummet stod ett fortepiano,
betäckt med musikalier och orkesterpartier. Notställare
funnos rundtomkring; på väggarna hängde alla sorters
instrumenter. Ett halft tjog personer voro redan kom-
na. Vid vårt inträde, hvilka glädje-rop! Ah! Ah! Mon-
sieur Vincent! Monsieur Vincent! Bonjour Monsieur Vin-
cent! välkommen Monsieur Vincent! Alla händer räcktes
fram till handslag. Lyckönskningarna hade så när al-
drig tagit slut, och min ledsagare visste icke till hvem
han först skulle vända sig. Då dessa stormande kom-
plimenter ändtligen voro förbi, underrättades jag af min
ledsagare att man vid denna musikaliska anstält abone-
rade plats för fem franes i månaden; att hvar och, en
som spelte något instrument här kunde evertuera sig en
gång i veckan, samt deltaga i de ouverturer och sym-
fonier, som uppfördes; för denna afgift har man var-
ma rum, eklärering, och kan äfven medföra en vän.
Men hvad i all verlden, sade jag honom, gör ni här?
hvarför kommer ni hit? — Jag kommer hit för att
göra mitt parti. — Ni spelar då således något instru-
ment? — Nej alldeles inte. Jag kan till och med ic-
ke ens läsa noter; och se, just derifrån kommer den
konsideration, som jag här njuter. Jag ser mig väl
före, och tar aldrig plats vid någon mnotställare, der
icke finnas åtminstone två spelande. Anföraren för
musiken är tillräcklig god kännare för att observera
dem, som förgå sig med hvad ni kallar: Briocher.
Men då jag åtnöjer mig med att blott låtsa spela, så
har han aldrig attrapperat mig med något dylikt; och
jag gäller för en stor talang i detta sällskap. Ni un-
drar kanske, hvarföre jag går hit. Jag gör det, eme-
dan afgiften icke är betydande, emedan här är godt
och varmt, samt emedan det anseende jag här njuter
gör mig nöje. Under det vi samtalade hade redan
mycket folk kommit. Hvar och en stod redan vid sin