KALEIDOSEOR.
EN MUSIKKÄNNARES VEDERY ÄRDIGHETER
OCH MISSÖDEN.
(Ur PImpartial.)
Hvem känner icke tråkigheten af en tillfällighets-måltid,
der man oformodadt låter öfvertala sig att qvarstanna, —
i dessa ögonblick af medgörlighet, då man skamligt nog
förnekar sig sjelf och rättigheten att gifva ett af
slag! — dessa middagsmåltider, korrta och ogenerade,
tåte a tete, utan förtrolighet, der en familj-konsert vän-
tar Er vid måltidens slut — der guitarren hänger på
väggen, lik ett Damocles-svärd öfver ert hufvud, och
matsmältningen redan i förväg störes af fruktan för den
kommande musiken. Ni är också der verkligen för in-
genting annat, än att stålsätta kuraget hos dotwtren i hu-
set, som föräldrarna önska måtte afvänjas ifrån att grå-
ta till sin musik i främmandes närvaro. — Den älsk-
värda flickan sjunger: Donnez donc mes cheres amours
.... och modren, som exemplet animerar, talar om
den röst, hon fordom ägde, och sjunger i sin ton:
Fleuve du Tage. . . - Man fattar vanligen sin hatt vid
sista kuplettens slut, tackar det älskvärda paret för den
deliciösa soiren, och försvinner med föresats, att aldrig
mer sätta foten inom den dörren.
Jag som eger ytterst rethga nerver, samt — såsom
verklig Musikus — i högsta grad afskyr amatörs-musi-
ken, är alltid angelägen atti förväg underrätta mig, hu-
ruvida de personer, med hvilka jag är på väg att göra
bekantskap, spela något instrument. I sådant fall: öd-
mjuka tjenare! — Jag sluter mig då inom mig sjelf, dra-
ger mig tillbaka, och är obeveklig för alla avancer. Ni
lärer lätt inse att jag, med sådana grundsatser, ofta nöd-
gas byta om logis. Jag har beklagligtvis ännu aldrig
varit lycklig nog, att finna en husvärd, som bifallit min
begäran, att af de öfrige hyresgästerna i huset äska ett
bevis att de hvarken sjunga eller spela något instrument.
Vinter och sommar håller jag mina fönster och dörrar
hermetiskt tillslutna; och så snart det händer att, sådant
oaktadt, ljudet af en violin eller flöjt genomtränger stängs-
let af denna fristad, så flyttar jag genast. Jag vill icke
tala om dessa barbariska kringvandrande orgel-positiver
och valdthorn, som alluid ljuda utanför vardshusen i en
stor stad. Jag har funnit det är omöjligt att undvika
fen till hvilken ända af Paris man ock må flyckta.
Jag har valt min bostad i de mäst afskilda quarter; men
de vandrande orgorna förföljde mig öfverallt. Andtli-
gen trodde jag mig en dag hafva funnit lugnet. Jag
nde hyrt ett litet hu vid La plaine des Monceaux.
Tre dagar njöt jag der ett fullkomligt lugn, då jag kloc-
kan fyra en vacker sommarmorgon hals öfver hufvud
uppväcktes af general-marchen, som slås under mina
fönster. Jag springer upp med förskräckelse. — Döm
om min förtviflan, då jag ser ett tjog af Nationalgardets
trumslagare grupperade omkring min bostad, och hvilka
nu gjor de en general-repetition af alla de fla vo fla...
och r.r. a r.r.a som man kan framlocka utur detta
harmoniska instrument. Jag insåg då med bekymmer,
att lugnet för menniskan icke står på jorden att finna.
Jag flyttar genast, och återvänder inom skötet af den
stora staden. Jag diktar och kalfatrar min bostad
på alla sidor; jag tillstoppar mina öron tillräc-
ligt, för att kunna i förväg anse mig såsom döf, ifall
någon olycksbringande sångare eller spelman skulle kom-
ma att gå förbi. Alla dessa motgångar hafva slutligen
gjort mig till misantrop. Jag har afbrutit all gemen-
skap med hela menniskoslägtet ifrån tidigaste morgonen,
till klockan sju om aftonen. Då begifver jag mig ut,
och går på stora Operan, eller på Opera-Comique,
der jag njuter och mättar mig af den sanna och verk-
liga musiken, som ej äger någon likhet med amatörer-
nas. Jag söker, att framförallt finna plats i någon
mörk vrå, för att så mycket möjligt bli lemnad i ro;
ty amatörerna förfölja Er öfverallt; och sådana finnas
ibland dem, som vant sig att immerfort slå takten (och
sådant nästan alltid origtigt) eller att gnola och intone-
ra med aktörerna. - Dessa olycksfoglar ådraga mig en
feberaktig hjertklappning, och förvandla till en plåga
den njutning Jag väntat mig, och kunnat äga. Jag
har brouillerat mig med alla mina bekantskaper, hvars
familjer idka musik, eller äga musikaliska slägtingar;
och endast bibehållit umgänge med en ringa tjenste-
man vid embetsverken, som är helt och hållet främ-
mande för de sköna konsterna; åtminstone trodde jag
så. Men denne trolöse har ändtligen brutit det sista
band, som ännu fästade mig vid menskligheten. Han
har blifvit amatör! och sådant utan att förstå en enda
not af musiken, och har på köpet fört migi ett ohygg-
ligt näste, der man birflar, der man blåser, der man
racklar, der man på det oerhördaste sätt spränger ör-