KALEIDOSEOR. EN MUSIKKÄNNARES VEDERY ÄRDIGHETER OCH MISSÖDEN. (Ur PImpartial.) Hvem känner icke tråkigheten af en tillfällighets-måltid, der man oformodadt låter öfvertala sig att qvarstanna, — i dessa ögonblick af medgörlighet, då man skamligt nog förnekar sig sjelf och rättigheten att gifva ett af slag! — dessa middagsmåltider, korrta och ogenerade, tåte a tete, utan förtrolighet, der en familj-konsert väntar Er vid måltidens slut — der guitarren hänger på väggen, lik ett Damocles-svärd öfver ert hufvud, och matsmältningen redan i förväg störes af fruktan för den kommande musiken. Ni är också der verkligen för ingenting annat, än att stålsätta kuraget hos dotwtren i huset, som föräldrarna önska måtte afvänjas ifrån att gråta till sin musik i främmandes närvaro. — Den älskvärda flickan sjunger: Donnez donc mes cheres amours .... och modren, som exemplet animerar, talar om den röst, hon fordom ägde, och sjunger i sin ton: Fleuve du Tage. . . Man fattar vanligen sin hatt vid sista kuplettens slut, tackar det älskvärda paret för den deliciösa soiren, och försvinner med föresats, att aldrig mer sätta foten inom den dörren. Jag som eger ytterst rethga nerver, samt — såsom verklig Musikus — i högsta grad afskyr amatörs-musiken, är alltid angelägen atti förväg underrätta mig, huruvida de personer, med hvilka jag är på väg att göra bekantskap, spela något instrument. I sådant fall: ödmjuka tjenare! — Jag sluter mig då inom mig sjelf, drager mig tillbaka, och är obeveklig för alla avancer. Ni lärer lätt inse att jag, med sådana grundsatser, ofta nödgas byta om logis. Jag har beklagligtvis ännu aldrig varit lycklig nog, att finna en husvärd, som bifallit min begäran, att af de öfrige hyresgästerna i huset äska ett bevis att de hvarken sjunga eller spela något instrument. Vinter och sommar håller jag mina fönster och dörrar hermetiskt tillslutna; och så snart det händer att, sådant oaktadt, ljudet af en violin eller flöjt genomtränger stängslet af denna fristad, så flyttar jag genast. Jag vill icke tala om dessa barbariska kringvandrande orgel-positiver och valdthorn, som alluid ljuda utanför vardshusen i en stor stad. Jag har funnit det är omöjligt att undvika fen till hvilken ända af Paris man ock må flyckta. Jag har valt min bostad i de mäst afskilda quarter; men de vandrande orgorna förföljde mig öfverallt. Andtligen trodde jag mig en dag hafva funnit lugnet. Jag nde hyrt ett litet hu vid La plaine des Monceaux. Tre dagar njöt jag der ett fullkomligt lugn, då jag klockan fyra en vacker sommarmorgon hals öfver hufvud uppväcktes af general-marchen, som slås under mina fönster. Jag springer upp med förskräckelse. — Döm om min förtviflan, då jag ser ett tjog af Nationalgardets trumslagare grupperade omkring min bostad, och hvilka nu gjor de en general-repetition af alla de fla vo fla... och r.r. a r.r.a som man kan framlocka utur detta harmoniska instrument. Jag insåg då med bekymmer, att lugnet för menniskan icke står på jorden att finna. Jag flyttar genast, och återvänder inom skötet af den stora staden. Jag diktar och kalfatrar min bostad på alla sidor; jag tillstoppar mina öron tillräcligt, för att kunna i förväg anse mig såsom döf, ifall någon olycksbringande sångare eller spelman skulle komma att gå förbi. Alla dessa motgångar hafva slutligen gjort mig till misantrop. Jag har afbrutit all gemenskap med hela menniskoslägtet ifrån tidigaste morgonen, till klockan sju om aftonen. Då begifver jag mig ut, och går på stora Operan, eller på Opera-Comique, der jag njuter och mättar mig af den sanna och verkliga musiken, som ej äger någon likhet med amatörernas. Jag söker, att framförallt finna plats i någon mörk vrå, för att så mycket möjligt bli lemnad i ro; ty amatörerna förfölja Er öfverallt; och sådana finnas ibland dem, som vant sig att immerfort slå takten (och sådant nästan alltid origtigt) eller att gnola och intonera med aktörerna. Dessa olycksfoglar ådraga mig en feberaktig hjertklappning, och förvandla till en plåga den njutning Jag väntat mig, och kunnat äga. Jag har brouillerat mig med alla mina bekantskaper, hvars familjer idka musik, eller äga musikaliska slägtingar; och endast bibehållit umgänge med en ringa tjensteman vid embetsverken, som är helt och hållet främmande för de sköna konsterna; åtminstone trodde jag så. Men denne trolöse har ändtligen brutit det sista band, som ännu fästade mig vid menskligheten. Han har blifvit amatör! och sådant utan att förstå en enda not af musiken, och har på köpet fört migi ett ohyggligt näste, der man birflar, der man blåser, der man racklar, der man på det oerhördaste sätt spränger ör