ny handlande person emellan, hvilken man väl knappast
skulle väntat sig, nemligen den gamle Vesuvius, som
just i detta draget gör en eruptien och börjar att kasta
eld och lågor. Vid detta sublima fenomen darra Hassan
och hans kamrat i alla leder; den förre tillstår smånin-
gom alla sina synder; det der är ett skådespel att skräm-
ma skenheligheten ur folk med! och Abdala faller på
sina knän att bekänna profeten; Pedro börjar likaledes
ta reson och lyssna till kaptenens förmaningar och fö-
reställningar. På köpet upptäcker Hassan nu, att Pedro
är hans son, en frukt af hans gamla synder, och hvil-
ken han lemnat öfvergifven efter sig i Europa. Och
sålunda kommer då verkligen icke, som nära var, fa-
dern att ge sin son en bastonad a la Turque, ej hel-
ler sonen att strypa sin far; var det icke komikt? Ve-
suvius makar sig åter, sedan han så lyckligt ställt allt
till rätta, ner inom sin krater, och vår unga enka får
den hederlige kaptenen till sin gubbe.)
(Forts. e. a. g.)