ven hans medbröder skulle följa exemplet och blanda sig uti så låga bestyr. Att der ministern skulle kunna befatta sig med det göromal, Insändaren insinuerar, är således en möjlighet; men att begära det i allmänhet vore ganska obilligt. . Nej, vi måste väl stadna vid den första ideen, att Aumngbåtsrederier Xc. sjelfve föranmstalta om noticers spridande angående dei Sverige befintliga lättnader för resor och de beqvämligheter, dem resande kunna påräkna, samt de märkvärdigheter, som kunna vara att se. Ett eller annat försök är väl gjordt i den vägen, men högst partielt och dessutom i en sådan form, att det föga lockar (t. ex. en liten längesedan utkommen brochure, kallad A Trip to Trollhättan, som dock är föga annat än en sorts Dictionnaire de V oyag eur, mager och torr, m. il. afsamma halt). Om ingen enskild, för den goda sakens skull, vill våga företaget, borde ångbåtsrederierne och diligenceägarne gemensamt föranstalta en utförligare annons 1 de förnämsta utländska tidningar, där reseturerne framställas i ett slags system och en ordentlig beräkning uppgöres, huru resan ställes t. ex. från N.till N.; huru lång landvägen och sjövägen är; om någon annan väg mellan samma orter finnes; hvad hvardera kostar; huru lång tid åtgår; hvilka naturskönheter eller andra märkvärdigheter äro att se på hvardera vägen o. s. v. Endast några de allmännaste vägarne kunna till en början hinna uppgifvas. Det skulle till och med kunna löna mödan att utgifva i brochureform och på ett allmänt kändt språk, t. ex. Franska, en fullständigare Guide de Voyageur och hålla den tillhanda på de förnämsta platser i Europa, men tillika anstalta, att den blefve utbasunad och plagierad i tidningarna. Troligen skulle detta litterära företag bära sig eller åtminstone icke ge större förlust, än att den vore rikligen ersatt af den ökade rörelsen. Saken är af vigt, icke blott för de interessen, dem vår Insändare omtalar, utan för hela samhället. Ingen tiug är troligare, än att täta besök af utländingar skulle förmå dem att i Sverige nedlägga kapitaler och lifva industrien. Häremot hafva hittills funnits två hinder: bristen på ett bestämdt mynt och främlingens obekantskap med Sveriges naturförmåner. Det förra är nu häfvet genom realisationen och genom bibehållandet af 72 Reg. formen; det sednare skulle häfvas genom anstalter, som lättade främlingars resor, eller rättare som undervisade dem, huru lätta de verkeligen redan äro. Det förefaller oss högst troligt, att en entreprenant främling, som finge se våra skogar, våra obegagnade naturkrafter och det goda priset på arbete och på materialier, snart skulle inse, huru oändligt fördelaktigare det vore för honom att drifva sinindustrigren här ån i sitt hemland. Vi antaga t. ex. att en Engelsman nu drifver en fabrik, hvars hufvudsakliga afsättning är på Sverige — och många finnas, som afsätta åtminstone en betydlig del af sin tillverkning hit. — Naturligtvis vore det då ojemförligt bättre för honom att hitflytta rörelsen, ty han undveke derigenom tull eller smuglerikostnaden och hade arbetet för bättre pris. Han kunde då (när vi nemligen antaga, att han drefve tillverkningen precist så som hemma, bvilket icke är omöjligt eller ens svårt) undersälja sina nuvarande medtäflare i England; och invan medtäflarne här hunne likna och, ännu mer, öfverträffa honom, vore utan twifvel hans lycka gjord. Impuls och efterdöme vore imedlertid gifna åt industrien och ett kapital fästadt här. Detta förhållande har redan i någon mån inträffat; några Engelsmän och ännu flere Tyskar, jemte ett ringa antal Fransmän och andra, hafva gjort försök, som till största delen lyckats och burit välgörande frukier både för dem sjeltya och landet. Hvad skulle icke följden: blifva, om de inflyttande blefve talrikare och komme att bestå, (såsom hittills icke varit fallet) af kapitalister. Icke blott fabriker och manufakturer kunde hoppas att hlifva delaktige af fördelarne; sjelfva jordbruket blefve icke lottlöst. Hvad som egentligen brister det Svenska jordbruket, likasom de öfriga näringarna, är kapital; tv den Svenske kapitalisten — och sådane finnas — försmår att fästa sina pengar i produktva näringar. Den enda nästan, som hugnas med beskydd af en bemedlad spekulant, är jernhandtecingen ; och den behöfver kanske mer än någon alt upphjelpas tull jemnlikhet med hvad andra länder kunna uppvisa, hvilket torde blifva föga svårt, då i Sverige rudimaterien är bättre än någonstädes. on —— — FP