Så ofta solen skiner — (0! hvad qval!
Hon trenne veckor ren i moln är bäddad —)
Framträder der, till venster, på altanen
En ung och hvitkläidd, blomstrande Judinna,
Med korpsvart här och rosenfärgad kind,
Som Shakspeares Jessica oskyldigt skön.
Som Walter Scotts Bebecca majestätisk :
Och jag är icke sen att med lorgnetten,
Mitt tredje öga, omsorgsfullt studera
Den trefliga och glada solskens-bilden.
Men när, som nu, ej solen synes till,
Och allt är moln och regn och storm och töcken,
Står fönstret slutet och altanen tom,
Och ingen skymt j jag ser af min Judinna.
Då skådar jag till höger. Öppet står
Ett fönster, och mitt öga stjäl sig in
Uti ett rum, med rosiga tapeter,
Der ett porträtt al Helge fadren, Pius
Den sjunde, hänger i en gyllne ram,
Och ger benedietion, som då han lefde.
I fönstret tittar fram en liten Gubbe
Med skinnkalott, i ljusgul nankinströja,
Och blickar ömsom ned på gatans slask,
Och ömsom upp åt himlen, för att spana,
Med metcorologiskt, säkert öga,
Om ej en skymt at ljusning kan förmärkas.
Han trifves godt uti det våta vädret,
Och under tiden muggar han betänkligt
Pa bruna körsbär, hvilka vänligt bjudas
Af fromma makan. -Innerst uti rummet
Jag ser två unga döttrar sedsamt sitta
Och flitigt sy och sy. Men Gubben ger
Så troget i sitt fönster qvar, och muggar,
Och slapper kärnorna på gatan ned.
På nedra botten, mot sin dörrpost lutad,
Står, tanklöst lugn, Skonrakarn Zohan Stumpf;
I grönt förkläde och i hvita ärmar:
Och om en sinnesrörelse kan rymmas
Uti hans trinda anlet, syns det vara
En hemlig, egennyttig skadeglädje,
Och om han något tänker, är hans tanke
Helt visst en glad beräkning af den skada,
Som stadens skoplagg utaf vätan lida,
Och af den vinst, som skadan bringar honom.
Ja! lycka till; min gode mäster Stumpf!
(Forts. e. a. g.)
NOISE CERN STEINER ST JEE NTE NN ANSE SONENS NO SESEB NN ol skdn RE KE