förbrytelse hade man ännu icke nämt ett ord? Andtligen kom den afgörande frågan: Hvad var Eder afsigt, då Ni i går på teatern ropade: lefve Carbonari? Och lefve Italsen -— tillade sekreteraren. Nu gällde det kanske mitt lif. Men så gåtfull är mennisko-naturen , så mingfaldiga menskliga hjertats svagheter och dårskaper, att jag ännu kunde öfverlägga, om jag skulle ljuga och låta hufvudet springa, eller tillstå sanningen och göra mig löjlig: Då jag dröjde med min förklaring, upprepades åter frågan. Jag är lomhörd svarade jag. Behagar Ni sätta Er, sade sekreteraren ganska tyst, och utan att se på mig. Jag ville ej beröfva den sluge herrn hans nöje, tog derföre en stol och satte mig. Ni är alltså lomhörd? — skrek polis-direktorn. — Jag var det — ville jag säga, jag var det tills 1 går. — Nå 2? — sekreteraren samlade allt det listiga och ondskefulla, som var märkbart hos honom, omkring spetsen af sin näsa, och lade örat till. Jag fortfor . . DåÅ underrättelsen om Neapolitanska revolutionen anlände tll Tyskland, skyndade jag att komma till Italien . . .? Sekreteraren slog nu som en gam ned på dessa ord, och upptecknade dem hastigt. Jag kände att jag talat dumt; men jag var en gång inkommen i hålvägen , och kunde icke mer vända om. Jag fortsatte derföre mitt tal: den önskan att se Italien, hade jag länge hyst, och att utföra den, syntes mig nu den lägligaste tiden. Det sades, att monarkerne, kommande från Wien, skulla besöka Rom och Neapel . . . högtidligheterna . . . vägarnes säkerhet; kortligen jag beslöt att göra resan. Men olyckligtvis förstod jag icke ett enda ord Italienska. Jag företog mig då, att i hast taga någon undervisning i detta språk, och att lära mig så mycket, som på några veckor var möjligt. Bland andra arbeten fick jag också se ett häfte af en här i Milano utkommande Journal. Jag fann der rekommenderadt ett medel mot lomhördhet, ett ondt, hvaraf jag lidit i många år. Medlet bestod deri, att man vid tobaksrökning, i stället för att straxt utblåsa röken , behöll den qvar en stund i munnen , hvarvid man noga skulle tilltäppa näsaoch mun. Efter några veckors sådant förfarande, skulle hörseln återkomma. En Rysk grefve, som rekommenderade detta medel, påstod, att dess verksamhet redan var bepröfvad af många fullkomligt döfva. Jag beslöt att använda det. Tre veckors tid följde jag föreskriften, utan att märka någon förbättring. I går på operan smärtade mig mina öron ovanligt. Orsaken dertill blef först efteråt klar för mig, och jag kunde då först begripa, hvarföre alla de spelandes sång förekom mig så afskyvärd. Under en bravur-aria af Desdemona , trodde jag mig höra ett kanonskott. Jag förskräcktes , men upptäckte snart, till min outsägliga glädje, att en förändring hade försiggatt med mina öron. Tonernas land, som jag hittills blott hade sett gry på fjerran horizont ( vanska poetiskt? — brummade sekreteraren) låg nu nära och solblankt framför mig. Jag hörde nu de tystaste hviskningar från den aflägsnaste delen af salen — jag var lycklig. Då föll mig in, huru underbart stort och smått hänger tillsamman här i verlden, och att jag egentligen hade sammansvärjningen i Neapel att tacka för att jag återfått min hörsel. Jag är utom dess mycket liflig, och i min glädie tänkte jag högre än godt var och utropade: Jlefve Carbonari! — — Sekreteraren sprang upp i raseri och sade: Herre, vill Ni drifva gäck med oss? Herr Direktör, sade jag, den sanning, Ni hört, är löjlig nog; som dikt vore min förklaring alltför osmaklig. Ni kan väl icke hålla mig för så dum, att jag ej skulle göra en lögn mera trovärdig, och för så oförskämd, att jag skulle vaga för Er hopsmida en så galen historia. — Star Ni fast vid den afgifna förklaringen? — Ja.? — Dermed var förhöret slut, man lät mig underteckna protokollet och förde mig tillbaka i mitt fängelse. Atta jemmerfulla dagar väntade jag på afgörandet af mitt öde. Anna syntes icke mera, och den gamle, som första dagen af min fångenskap hade behandlat mig så vänligt, uppförde sig, efter miu förhör, hårdt och ovänligt, och lät mig sakna mycket. Andtligen blef jag åter förd inför domstolen. Man återgaf mig der mina papper och mitt pass, och förkunnade mig min frihet. Om man öfvertygat sig om min oskuld, om någon lagt sig ut för mig, om man ville behandla mig fogligt, eller hvad annat, som gifvit en lyckligare vändning åt min angelägenbet, än jag vågat vänta —— det vet jag än i dag icke. Men i hela Lombardisk-venetianska konungariket var ingen gladare än jag. Sjelfva min utståndna fingenskap tycktes mig en vinst, ty jag ansåg den som ett litet glas malört, som man tar före måltiden — och stod icke ett herrligt uppdukadt bord framför mig, doftade icke Rom på gyllene fat, blänkte icke hafvet i flaskor af kristall? När man nu antydde mig, att jag inom tjugufyra limmar hade att es. 1