förbrytelse hade man ännu icke nämt ett ord? Andt-
ligen kom den afgörande frågan: Hvad var Eder af-
sigt, då Ni i går på teatern ropade: lefve Carbonari?
Och lefve Italsen -— tillade sekreteraren. Nu gällde det
kanske mitt lif. Men så gåtfull är mennisko-naturen ,
så mingfaldiga menskliga hjertats svagheter och dår-
skaper, att jag ännu kunde öfverlägga, om jag skulle
ljuga och låta hufvudet springa, eller tillstå sanningen
och göra mig löjlig: Då jag dröjde med min förkla-
ring, upprepades åter frågan. - Jag är lomhörd
svarade jag. Behagar Ni sätta Er, sade sekreteraren
ganska tyst, och utan att se på mig. Jag ville ej be-
röfva den sluge herrn hans nöje, tog derföre en stol
och satte mig. Ni är alltså lomhörd? — skrek po-
lis-direktorn. — Jag var det — ville jag säga, jag
var det tills 1 går. — Nå 2? — sekreteraren samlade allt
det listiga och ondskefulla, som var märkbart hos ho-
nom, omkring spetsen af sin näsa, och lade örat till.
Jag fortfor . . DåÅ underrättelsen om Neapolitan-
ska revolutionen anlände tll Tyskland, skyndade jag
att komma till Italien . . .? Sekreteraren slog nu som
en gam ned på dessa ord, och upptecknade dem hastigt.
Jag kände att jag talat dumt; men jag var en gång
inkommen i hålvägen , och kunde icke mer vända om.
Jag fortsatte derföre mitt tal: den önskan att se Ita-
lien, hade jag länge hyst, och att utföra den, syntes
mig nu den lägligaste tiden. Det sades, att monarker-
ne, kommande från Wien, skulla besöka Rom och Nea-
pel . . . högtidligheterna . . . vägarnes säkerhet; kort-
ligen jag beslöt att göra resan. Men olyckligtvis för-
stod jag icke ett enda ord Italienska. Jag företog mig
då, att i hast taga någon undervisning i detta språk,
och att lära mig så mycket, som på några veckor var
möjligt. Bland andra arbeten fick jag också se ett häf-
te af en här i Milano utkommande Journal. Jag fann
der rekommenderadt ett medel mot lomhördhet, ett ondt,
hvaraf jag lidit i många år. Medlet bestod deri, att
man vid tobaksrökning, i stället för att straxt utblåsa
röken , behöll den qvar en stund i munnen , hvarvid man
noga skulle tilltäppa näsaoch mun. Efter några veckors
sådant förfarande, skulle hörseln återkomma. En Rysk
grefve, som rekommenderade detta medel, påstod, att
dess verksamhet redan var bepröfvad af många full-
komligt döfva. Jag beslöt att använda det. Tre vec-
kors tid följde jag föreskriften, utan att märka någon
förbättring. I går på operan smärtade mig mina öron
ovanligt. Orsaken dertill blef först efteråt klar för mig,
och jag kunde då först begripa, hvarföre alla de spe-
landes sång förekom mig så afskyvärd. Under en bra-
vur-aria af Desdemona , trodde jag mig höra ett kanon-
skott. Jag förskräcktes , men upptäckte snart, till min
outsägliga glädje, att en förändring hade försiggatt med
mina öron. Tonernas land, som jag hittills blott hade
sett gry på fjerran horizont ( vanska poetiskt? — brum-
made sekreteraren) låg nu nära och solblankt framför
mig. Jag hörde nu de tystaste hviskningar från den af-
lägsnaste delen af salen — jag var lycklig. Då föll
mig in, huru underbart stort och smått hänger tillsam-
man här i verlden, och att jag egentligen hade sam-
mansvärjningen i Neapel att tacka för att jag återfått
min hörsel. Jag är utom dess mycket liflig, och i min
glädie tänkte jag högre än godt var och utropade: Jlef-
ve Carbonari! — — Sekreteraren sprang upp i ra-
seri och sade: Herre, vill Ni drifva gäck med oss?
Herr Direktör, sade jag, den sanning, Ni hört,
är löjlig nog; som dikt vore min förklaring alltför
osmaklig. Ni kan väl icke hålla mig för så dum, att
jag ej skulle göra en lögn mera trovärdig, och för så
oförskämd, att jag skulle vaga för Er hopsmida en så
galen historia. — Star Ni fast vid den afgifna för-
klaringen? — Ja.? — Dermed var förhöret slut,
man lät mig underteckna protokollet och förde mig
tillbaka i mitt fängelse.
Atta jemmerfulla dagar väntade jag på afgörandet af
mitt öde. Anna syntes icke mera, och den gamle,
som första dagen af min fångenskap hade behandlat mig
så vänligt, uppförde sig, efter miu förhör, hårdt och
ovänligt, och lät mig sakna mycket. Andtligen blef
jag åter förd inför domstolen. - Man återgaf mig der
mina papper och mitt pass, och förkunnade mig min
frihet. Om man öfvertygat sig om min oskuld, om
någon lagt sig ut för mig, om man ville behandla mig
fogligt, eller hvad annat, som gifvit en lyckligare vänd-
ning åt min angelägenbet, än jag vågat vänta —— det
vet jag än i dag icke. - Men i hela Lombardisk-vene-
tianska konungariket var ingen gladare än jag. Sjelf-
va min utståndna fingenskap tycktes mig en vinst, ty
jag ansåg den som ett litet glas malört, som man tar
före måltiden — och stod icke ett herrligt uppdukadt
bord framför mig, doftade icke Rom på gyllene fat,
blänkte icke hafvet i flaskor af kristall? - När man nu
antydde mig, att jag inom tjugufyra limmar hade att
es. 1