hafva en stor betydelse, då de komma från ett håll, där rikets ungdom skall inhemta sin bildning och begreppen om sin bestämmelse, om sina rättigheter och skyldigheter. Ar ett dylikt ställe intet annat än ett tillhåll för den abjectaste servilism och det bittraste hat mot allt, som vågar motsätta sig godtycket och göra ett folks frihet och rättigheter gallande, då finnes icke mer än ett alternatif: antingen skall det uppväxande slägtet insupa de usla grundsatserna, eller ock skall det med förakt vända sig ifrån den uppfostringsanstalt, som staten med så mycken omsorg och kostnad värdar. Sverige är för fattigt att, likasom England, låta ett mot den offentliga majoritetens önskningar och behof fiendtligt Tory-näste stå rikt och glömdt i sin ruttenhet; vi hafva icke råd att upprätta något nytt, för att låta det gamla :rucklet stå obegagnadt och stolt öfver sina seklers ära och sina dotationer. En gång borde Svenske män öpna sina ögon och med allvar se till, huru man lärer i denna gamla afktrok (för att nyttja ett af Hr A:s nya goda ord). Icke må Hr A. börja att vädra terrorism och materiel förföljelse i detta uttryck; han kan vara trygg, att facklan blott kommer att brukas, för att lysa honom i synen, icke för att sveda ett enda hår af hans guldgula lockar. Icke heller må han anklaga oss för illiberalitet eller afsigt att tvinga någon till votering för uniformen! Vi hysa det begrepp om embetsmannens frihet bland ett fritt folk, att hans pohtiska tro angår oss icke, så länge han med skicklighet och flit sköter sin syssla, så vida denna är sådan, att mannen icke sjelfständigt inverkar på landets politik, utan egentligen blott werkställer, enligt bestämda instruktoner eller förmäns befallningar. Den hberalaste styrelse bör gärna tåla en illiberal underordnad embetsman, blott han är ärlig, kunnig och driftig och icke söker i embetsutöfningen förtyda sina åligganden för sin tros skull eller öfva mannamån för trosförvandter; i öfrigt må han i politiken, likasom i religionen, njuta fullkomlig tolerance för sina meningar. Denna tolerance bör den akademiske läraren njuta, lika väl som hvar och en annan: det angår oss ingalunda, hvad han tänker; men hvad han lärer, är af vigt att känna, dock mindre i afseende på teorien eller hans åsigt, huru det bör vara, än på hans faktiska framställningar af huru det är. Skulle det befinnas, att han, för att gagna ett partis interessen eller åsigter, eller ock af okunnighet, vanställer sitt lands institutioner och häfderna, då är han en högst oskicklig, ja skadlig lärare. Att på egen hand raisonnera öfver gifna facta bör ynglingen lära sig; och blifver han blott handledd och tullhållen till skarpsinne och konseqvens, med ett ord till sjelfständig forskning, och icke till blind tro, så skada honom systemer föga; men om facta vanställas för honom och inbillningen eller tron hufvudsakligen odlas på forskningsförmågans bekostnad, då är det illa beställdt med hans undervisning, och då är det en imperatif pligt att något närmare titta in i bildningsanstalternas tillstånd. — Till en dylik undersökning har den enskilde publicisten icke tillfälle; men han bör uppmana dertill, och han kan partielt afven verkställa det, på grund af spridda facta; men en fullständig granskning och ofversigt tillhörer dem, som äga närmare tillgång till upplysningar. Det är, svarar oss Hr A., icke så mycket besluten eller resultaten, utan det fåvitska snacket, som utgör den medicin, på hvilken jag räknar. Ehuru vi tillstå, att vid knappast någon riksdag hörts så mycket fåvitskt snack (t. ex. af en Baron Ludvig Boije, en Gr. Frölich, en Insulin, en Biskop af Wingård, en Jan Bengtsson m. fl., ja af KonstitutionsUtskottet i massa,) så tro vi ändock icke, att det egentligen är snacket, som gripit Hr A:s schola på det ömma; ty af den sorten hafva vi dock haft äfven vid de föregående riksdagarna, utan att scholans ilska funnit sig upprörd deraf. Nej, det är omisskänneligen besluten, som gravera; och det bör icke vara annat, emedan sjelfva Hr A. måste begripa, att enskildas prat inom en så talrik församling icke kan hindras och dessutom ingenting bevisar; det är majoriteten ensam, som berättigar att fälla ett allmänt omdöme om riksdagen. Hr A. är bland dem, som tro — ty hans enfaldige välmening utesluter honom från dem, som låtsa tro — att allt det motstånd. som uppenbarade sig vid sista riksdag, blott var följden af de liberala publicisternas inblåsningar, men ingalunda af folkets verkliga behof och medvetande af dem. Professorslönerne utgå ordentligt i Upsala; och derföre finnes ingen nöd, inga financiella svårigheter i landet? Så lyder visan, det veta vi. Författaren af dessa anmärkningar hörde här om dagen en optimist högeligen förtörnad öfver en prest Pi landet , hvilken, under ett godt kalas hemma hos sig, talade om nöden i orten. Det o sr ma Afa PM scada var haröttanan Far FJ as VTA