re; (att hon aldrig ansett något begärt anslag för stort, än mindre yttrat ett ord att motarbeta ett sådant; att hon, i försvaret för Regeringen, aldrig låtit det minsta genera sig af. dessa små betänkligheter, som återhålla andra merniskobarn, t. ex. sanning i uppgifter, konseqvens i slutföljder, eller ens en förnyad öfverbevisning om origtighet i båda fallen. Men, om hon sålunda visat ett berömligt nit för sin principals sak, så har hon likväl å andra sidan följt gamla tuktomästarinnors regel, att den man älskar, den agar man; och tillämpat riset med den stränghet som verkeligen tyckes öfvergå de vanliga föreställningarna om kärlek, och som endast kan förklaras genom hennes bekanta, till mer än hälften Ryska natur; ty, som man vet, anse de Ryska qvinnorna kärlek och stryk för synonymer. Man har sålunda sett henne, icke allenast käbbla mot några af Styrelsens funktionärer, som af en och annan orsak icke varit henne tacknämliga, t. ex. den nuvarande Öfverståthållaren och föredraganden för Ecklesiastik ärenderna, hvilka, ehuru hvar och en annan skulle tycka att omdömena om dem borde utfalla olika för hvardera, likväl i Minervas omdöme förenats under en gemensam förkastelsedom; man har sett henne gå ännu vida längre och, vid wullfälle af den: ryktbara sjuttitvaans fall, först och högst af alla, förkunna att Regeringen var objelpligt slagen ur fältet; ja, af nit för Don Miguels eller Don Carlos sak, ohöljt prononcera grundsatser, som, tillämpade på oss, skulle från Svenska thronen fördrifva den nuvarande dynastien, för att ditkalla Gustaf Adolfs. Detta är icke något isoleradt factum, någon Jlapsus calami, som kan hända hvar och en, till och med en Minerva; det är ett konseqvent genomfördt system, och det enda hvari Minerva varit konseqvent. Hon har icke blott vid mångfalldiga tillfällen röjt en uppenbar förkärlek för nyssnämnde absolutismens enfans perdus, utan äfven oupphörligt predikat de grundsatser, hvarpå den gyllene tid skulle hvila, hvilken de förmenades komma att återföra. Dessa grundsatser skulle vara, den s. k. Monarkiska principens seger uch det konstitutionella systemets undergång, frihetens bannlysning, både ur det borgerliga lifvet, och ur tankans, privilegiernas, enväldets, hierarkiens och byrokratiens återuppståndelse; ja, sjelfva näringsfriheten, hvilken hon i början synts gynna, har hon på de sista tiderna dragit sin hand ifrån, ty den är likväl ett slags frihet, och all sådan måste hon hata och förkättra, emedan hon eljest icke vore den hon är. Hvad hon åter i sjelfva verket är, vilja vi icke undersöka; vi wilja ej forska, huruvida den tämligen allmänna förmoda. äger grund, som förskaffat benne tillnamnet: Ryska Minerva; vi skola icke till stöd derför erindra om den i skildringarna förekommande uppgiften om det fördelaktiga vitsord, hon erhållit från Ryska styrelsen, en uppgift, som af henne alldrig blifvit bestridd. Vi skola endast påminna om sjelfva tidningens innehåll, emedan detta ligger för hvars och ens ögon och af ingen kan förnekas, icke ens af Minerva sjelf, ehuru mycket hon eljest kan förneka.. En återblick på detta innehåll skall öfvertyga hvar och en, att de grundsatser Minerva bekänner, de idter och åsigter, hvar inom hon röres och har sin varelse, stå i uppenbar strid mot dem, som måste vara en Svensk regerings, så vida den vill bibehålla sig som sådan; att de uppenbart syfta att upphäfva vårt nu bestående samhällsskick, den statsform, som Regeringen besvurit och hvars helgd utgör villkoret för sambandet emellan henne och folket. Ingen kan tjena två herrar; och Styrelsen kan ej älska både Minervas grundsatser och dem, som 1809 års Revolution här etablerat. Om dessa principer vore en enskild tidningsutgifvares, så finge vi icke förtycka deras yttrande, ty tryckfrihetens natur innebär äfven rättigheten att bekänna åsigter, som motarbeta henne, och hon fruktar ej en sådan bekännelse, emedan hon inom sig bär korrektivet deremot. Vi skulle således visst icke ogilla, om en styrelse, sjelf liberal och frisinnad, tålde att höra illiberala och frihets dödande läror predikas. Men vi hafva blifvit vana vid tolerans, och vi gå således ännu längre: vi skulle väl icke gilla, men icke så särdeles förundra oss öfver om eu styrelse, som trodde sig hafva en vän och bundsförvandt i en sådan tidning som Minerva, antingen af bristande uppmärksamhet, eller af erkänsla för undfängna tjenåter, såg igenom fingren med vissa grundsatser som stå i strid mot dess egen pligt, ja, till och med emot dess egen tillvaro, i den origtiga förmodan, att miängden af läsare icke tog så noga reda på principerna, och: att de, lika som hon, mera fäste sig vid de konserverande orden, än vid de förstörande grundsatserne. Men då denna tidning uppträder med åberopande af en slags sjelfständighet, då hon påstår sig gå sina egna