re; (att hon aldrig ansett något begärt anslag för stort, än
mindre yttrat ett ord att motarbeta ett sådant; att hon,
i försvaret för Regeringen, aldrig låtit det minsta genera
sig af. dessa små betänkligheter, som återhålla andra
merniskobarn, t. ex. sanning i uppgifter, konseqvens i
slutföljder, eller ens en förnyad öfverbevisning om orig-
tighet i båda fallen. Men, om hon sålunda visat
ett berömligt nit för sin principals sak, så har hon
likväl å andra sidan följt gamla tuktomästarinnors regel,
att den man älskar, den agar man; och tillämpat ri-
set med den stränghet som verkeligen tyckes öfvergå de
vanliga föreställningarna om kärlek, och som endast kan
förklaras genom hennes bekanta, till mer än hälften
Ryska natur; ty, som man vet, anse de Ryska qvin-
norna kärlek och stryk för synonymer. Man har sålun-
da sett henne, icke allenast käbbla mot några af Styrelsens
funktionärer, som af en och annan orsak icke varit henne
tacknämliga, t. ex. den nuvarande Öfverståthållaren och
föredraganden för Ecklesiastik ärenderna, hvilka, ehuru
hvar och en annan skulle tycka att omdömena om dem
borde utfalla olika för hvardera, likväl i Minervas om-
döme förenats under en gemensam förkastelsedom; man
har sett henne gå ännu vida längre och, vid wullfälle af
den: ryktbara sjuttitvaans fall, först och högst af alla, för-
kunna att Regeringen var objelpligt slagen ur fältet;
ja, af nit för Don Miguels eller Don Carlos sak,
ohöljt prononcera grundsatser, som, tillämpade på
oss, skulle från Svenska thronen fördrifva den nuva-
rande dynastien, för att ditkalla Gustaf Adolfs. Detta
är icke något isoleradt factum, någon Jlapsus calami,
som kan hända hvar och en, till och med en Miner-
va; det är ett konseqvent genomfördt system, och det
enda hvari Minerva varit konseqvent. Hon har icke
blott vid mångfalldiga tillfällen röjt en uppenbar för-
kärlek för nyssnämnde absolutismens enfans perdus,
utan äfven oupphörligt predikat de grundsatser, hvarpå
den gyllene tid skulle hvila, hvilken de förmenades
komma att återföra. Dessa grundsatser skulle vara, den
s. k. Monarkiska principens seger uch det konstitutio-
nella systemets undergång, frihetens bannlysning, både
ur det borgerliga lifvet, och ur tankans, privilegiernas,
enväldets, hierarkiens och byrokratiens återuppståndelse;
ja, sjelfva näringsfriheten, hvilken hon i början synts
gynna, har hon på de sista tiderna dragit sin hand
ifrån, ty den är likväl ett slags frihet, och all sådan
måste hon hata och förkättra, emedan hon eljest icke
vore den hon är. Hvad hon åter i sjelfva verket är, vilja
vi icke undersöka; vi wilja ej forska, huruvida den
tämligen allmänna förmoda. äger grund, som förskaffat
benne tillnamnet: Ryska Minerva; vi skola icke till
stöd derför erindra om den i skildringarna förekom-
mande uppgiften om det fördelaktiga vitsord, hon er-
hållit från Ryska styrelsen, en uppgift, som af henne
alldrig blifvit bestridd. Vi skola endast påminna om
sjelfva tidningens innehåll, emedan detta ligger för hvars
och ens ögon och af ingen kan förnekas, icke ens af
Minerva sjelf, ehuru mycket hon eljest kan förneka..
En återblick på detta innehåll skall öfvertyga hvar
och en, att de grundsatser Minerva bekänner, de idter
och åsigter, hvar inom hon röres och har sin varelse,
stå i uppenbar strid mot dem, som måste vara en Svensk
regerings, så vida den vill bibehålla sig som sådan; att
de uppenbart syfta att upphäfva vårt nu bestående sam-
hällsskick, den statsform, som Regeringen besvurit och
hvars helgd utgör villkoret för sambandet emellan hen-
ne och folket. Ingen kan tjena två herrar; och Sty-
relsen kan ej älska både Minervas grundsatser och dem,
som 1809 års Revolution här etablerat. Om dessa
principer vore en enskild tidningsutgifvares, så finge vi
icke förtycka deras yttrande, ty tryckfrihetens natur in-
nebär äfven rättigheten att bekänna åsigter, som motar-
beta henne, och hon fruktar ej en sådan bekännelse,
emedan hon inom sig bär korrektivet deremot. Vi
skulle således visst icke ogilla, om en styrelse, sjelf li-
beral och frisinnad, tålde att höra illiberala och frihets
dödande läror predikas. Men vi hafva blifvit vana vid
tolerans, och vi gå således ännu längre: vi skulle väl
icke gilla, men icke så särdeles förundra oss öfver om
eu styrelse, som trodde sig hafva en vän och bundsför-
vandt i en sådan tidning som Minerva, antingen af bri-
stande uppmärksamhet, eller af erkänsla för undfängna
tjenåter, såg igenom fingren med vissa grundsatser som
stå i strid mot dess egen pligt, ja, till och med emot
dess egen tillvaro, i den origtiga förmodan, att miäng-
den af läsare icke tog så noga reda på principerna, och:
att de, lika som hon, mera fäste sig vid de konserve-
rande orden, än vid de förstörande grundsatserne.
Men då denna tidning uppträder med åberopande af
en slags sjelfständighet, då hon påstår sig gå sina egna