sitänkte man anläggandet af en centralverkstad för dylika anathemer; och alldenstund man väl visste, att fabriken icke skulle bära sig genom fabrikaternas afsättning, lät man kring land och rike utgå en stambok, för att narra folk att ge sin skärf till anläggningen. På detta sätt sammanskrapades medel till anläggande af en så kallad Litteraturförening och en dess tidning, som vi visserligen icke behöft, emedan den i det hela icke är annat, än hvad Granskaren, Fäderneslandet, Argus IV -m. fl. voro och hvad Minerva ännu är. Enda skilnaden är, att de redan alltfor väl kända lärorna skola vara insvepta i en sorts vetenskaplig grundlighet. Deö, som egentligen läser den politiska högmässan i detta seminarium, är en figur, som signerar sig A.; när något riktigt exkommunikationsformulär skall läsas emot liberalismen, måste han fram och officiera. Z Hvem är då denne A? Ar det icke händelsevis samme bedröflige figur, åt hvars rosor och papilioner och najader och silfverpopplar och dylikt hjertnupet pjäsk Sverige nu i ett fjerdedels sekel ömsom gäspat och skrattat? densamme, som varit så olycksaligt tråkig på sin Lycksalighets ö? densamme, som den qvicke Cederborg så lämpligen döpte till Stultissimo? som for till Rom och kom precist likadan tillbaka? — Och denne, som alldeles försummat, ja föraktat, att göra bekantskap med vår sublunariska verld, under det han så ömkeligen misslyckats i försöket att krafla sig upp i himlen till en Tegners, en Stagnelii, en Höijers sida, han har nu satt sig på prosans vingfallna åkarmärr, sedan pegasus slog honom i smutsen?! Denne vill nu försöka att med sina spruckna tolfskillingsglasögon betrakta den verkliga verlden och döma om dess lust och sträfvanden i det praktiska lifvet?! En man, för hvilken det sociala lifvet är lika okändt, som det inre af Afrika, upphäfver sig med en stolt mästrande ton och vill säga de i rörelse bragta millionerna, att deras önskningar och bemödanden äro falska och fördömliga, att han ensam, med ett litet kotteri af lika blinda anhängare, begriper bättre, hvad nationerne behöfva och önska, än de begripa det sjelfva?! Med några utanlästa fraser ur Tyska författare, men utan den ringaste praktiska bekantskap med statens gång, vill han försöka hejda tidens hjul i dess lopp. Han kan trösta sig därmed att, då det går öfver honom, krossar det honom icke, emedan han är liten nog att gömma sig mellan småstenarna på vägen. (Forts. e. a. g.)