var han , som bragte på fall satan och — Argus. Ma hon taga varning af deras exempel. Hvad de der allarmist-artiklarna vidkommer , är dermed ett eget förhållande. Lik en barnpiga, som hela aftonen berättat spökhistorier och skrämt barnen och sig sjelf, sitter nu Minerva och bannar upp sina gåsungar och kalfvar (hvarföre några grisar och valpar? icke kommit med, är svårt alt säga) för det de förråda sin rädsla. Hon har nog välde öfver sina muskler , för att icke visa sin; och hon fordrar , att de späda plantorne skola vara lika härdade! Huru obillig är hon dock icke! Hvem är det, som nu i sex år flitigast hår i Sverige predikat om de farliga ämnen, som gäsa, om den hiskliga jakobinism, som hotar med rof och mord och eld och alla samhällens upplösning, om den anarki, som ligger i botten på all liberalism? Ar det icke Minerva sjelf? Och sedan hon väl förskrämt alla bien intentionnes , är hon förtörnad, för det de lägga ihop lvad hon stafvat för dem! Hvad är det annat, hvaremot hon säger sig hafva skyddat land och rike, än just det, som hon nu förebrår sina barn att de frukta? Meningen är dock troligen, att de väl få vara rädda, men att denna rädsla icke får förrådas. Således är gåsungarnes och kalfvarnes rätta fel, att de icke äro nog väl uppfostrade, d. v. s. nog aktörer. Att förhållandet verkligen är detta, och intet annat, synes Argus rätt nog hafva gissat. Minervas hastigt öfverkokande vrede har till en del sin grund i harmen öfver, att lärjungarne sqvallrat ur skolan och förrådt familjens hemligheter. Den vanartige och oförsigtige Stats-Tidningen befanns vara oefterrättlig ; och derföre måste han sparkas ned, liksom taktäckarne i Paris sparka ned hvarje medbroder, som begynner svindla och kunde draga med sig de andre i fallet. Minervas tidt och ofta upprepade försäkran , att hon icke är rädd, ser misstänkt ut, liksom Bon-Oecuils i pjesen, då han, sjelf hackande tänder af förskräckelse, upprepar samma försäkran och ber sin son ingenting frukta, utan se på sin far och vga exempel af honom. För att göra parallelen fullkomlig, felas intet mer, än att han utlevererat sin son till ett försoningsoffer ät den förskräcklige Crac, för att bevisa, det han, fadren, alls icke var rädd. Då Petrus såg sin mästare ohjelpligt förlorad, förnekade han honom tre gånger och svor, att han icke kände honom. Det är väl mer än tre gånger tre ställen i Minervas artikel, der hon förklarar, att hon alls icke känner Stats-Tidningen, alls icke bryr sig om honom, gerna öfverlemnar honom till undergång m. m. . En omständighet, som äfven troligen bidragit till den högtidliga förnekelse-akten, eller åtminstone till de bjerta färger, hvarmed den är anstruken, inses kanske icke af dem, som glömt de fordna Polyfemska och Markallska bardalekarne. Man må vara huru fin, huru politisk och habil? man vill, så kan man dock icke alltid värja sig för ögonblickliga anfall af gammal vänskap. Vi skulle önska att, för den goda sakens skull, kunna stifta fred mellan Minerva och den stackars Statstidningen, hvars ofärd vi förutse, om gumman icke blott tager sin hand ifrån honom, utan äfven här händer på honom. Men vi tillstå, det vi icke våga göra några ouvertyrer, då rupturen ännu är så färsk. Sinnena måste först något lugnas och de krigförande tröttna, innan medlaren kan vinna gehör. Men så snart tecken till något dylikt visa sig, skola vi genast beredvilligt erbjuda våra bona officia. NVilkoren skola vi imedlertid tänka på, under det vi med uppmärksamhet följa striden. På förhand torde man dock kunna spå så mycket, att Minerva å sin sida icke nedstiger till någon synnerlig eftergift, utan ungboskapen måste förödmjuka sig och göra koncessioner, hvaribland troligen i första rummet kommer att inflyta ett ångerfullt och botfärdigt löfte att aldrig mer befatta sig med fusk i taflemålning, hvartill ungboskapen ögonskenligen har sämre anlag än någon suddare, som ännu målat en krogskylt eller locket på en pigkista. Vi kunna icke underlåta att, innan vi sluta, nämna några ord om ett rykte, som gått, nemligen att Minervas vresighet kommit sig deraf, att hon, på vissa känningar i sin kropp, märkt, att väderskifte förestår. Alldeles otrolig kan väl saken icke vara, då man betraktar hennes höga ålderdom och thy åtföljande krämpor. Ensamt torde dock detta skäl hafva varit otillräckligt att väcka ett krig, som hotar att blifva lika rysligt med striden mellan Doktor Block och Gunnild, hvarom läses i den Kallundborgske hjeltens bedrifter. Likasom Gunnild icke kunde öfvervinnas förr, än motståndaren klöste henne med hennes egen katt, så torde äfven Minerva förblifva skottfri, till dess den ansvarige hittar på att än en gång draga hennes uggla i dagen och göra henne solblind; då förlorar gumman fattningen och