var han , som bragte på fall satan och — Argus. - Ma
hon taga varning af deras exempel.
Hvad de der allarmist-artiklarna vidkommer , är
dermed ett eget förhållande. Lik en barnpiga, som
hela aftonen berättat spökhistorier och skrämt barnen
och sig sjelf, sitter nu Minerva och bannar upp sina
gåsungar och kalfvar (hvarföre några grisar och
valpar? icke kommit med, är svårt alt säga) för det
de förråda sin rädsla. Hon har nog välde öfver si-
na muskler , för att icke visa sin; och hon for-
drar , att de späda plantorne skola vara lika här-
dade! Huru obillig är hon dock icke! Hvem är
det, som nu i sex år flitigast hår i Sverige predikat
om de farliga ämnen, som gäsa, om den hiskliga jako-
binism, som hotar med rof och mord och eld och alla
samhällens upplösning, om den anarki, som ligger i
botten på all liberalism? Ar det icke Minerva sjelf?
Och sedan hon väl förskrämt alla bien intentionnes ,
är hon förtörnad, för det de lägga ihop lvad hon staf-
vat för dem! Hvad är det annat, hvaremot hon sä-
ger sig hafva skyddat land och rike, än just det, som
hon nu förebrår sina barn att de frukta? Meningen är
dock troligen, att de väl få vara rädda, men att denna
rädsla icke får förrådas. Således är gåsungarnes och
kalfvarnes rätta fel, att de icke äro nog väl uppfo-
strade, d. v. s. nog aktörer. Att förhållandet verkligen
är detta, och intet annat, synes Argus rätt nog hafva
gissat. Minervas hastigt öfverkokande vrede har till
en del sin grund i harmen öfver, att lärjungarne sqvall-
rat ur skolan och förrådt familjens hemligheter. Den
vanartige och oförsigtige Stats-Tidningen befanns vara
oefterrättlig ; och derföre måste han sparkas ned, lik-
som taktäckarne i Paris sparka ned hvarje medbroder,
som begynner svindla och kunde draga med sig de
andre i fallet. Minervas tidt och ofta upprepade för-
säkran , att hon icke är rädd, ser misstänkt ut, lik-
som Bon-Oecuils i pjesen, då han, sjelf hackande tän-
der af förskräckelse, upprepar samma försäkran och
ber sin son ingenting frukta, utan se på sin far och
vga exempel af honom. För att göra parallelen full-
komlig, felas intet mer, än att han utlevererat sin son
till ett försoningsoffer ät den förskräcklige Crac, för
att bevisa, det han, fadren, alls icke var rädd. Då
Petrus såg sin mästare ohjelpligt förlorad, förnekade
han honom tre gånger och svor, att han icke kände
honom. Det är väl mer än tre gånger tre ställen i Mi-
nervas artikel, der hon förklarar, att hon alls icke kän-
ner Stats-Tidningen, alls icke bryr sig om honom, ger-
na öfverlemnar honom till undergång m. m.
. - En omständighet, som äfven troligen bidragit till den
högtidliga förnekelse-akten, eller åtminstone till de bjer-
ta färger, hvarmed den är anstruken, inses kanske icke
af dem, som glömt de fordna Polyfemska och Markall-
ska bardalekarne. Man må vara huru fin, huru politisk
och habil? man vill, så kan man dock icke alltid
värja sig för ögonblickliga anfall af gammal vänskap.
Vi skulle önska att, för den goda sakens skull, kun-
na stifta fred mellan Minerva och den stackars Stats-
tidningen, hvars ofärd vi förutse, om gumman icke blott
tager sin hand ifrån honom, utan äfven här händer på
honom. Men vi tillstå, det vi icke våga göra några
ouvertyrer, då rupturen ännu är så färsk. Sinnena
måste först något lugnas och de krigförande tröttna,
innan medlaren kan vinna gehör. Men så snart tecken
till något dylikt visa sig, skola vi genast beredvilligt erbjuda
våra bona officia. NVilkoren skola vi imedlertid tänka på,
under det vi med uppmärksamhet följa striden. På
förhand torde man dock kunna spå så mycket, att Mi-
nerva å sin sida icke nedstiger till någon synnerlig ef-
tergift, utan ungboskapen måste förödmjuka sig och gö-
ra koncessioner, hvaribland troligen i första rummet
kommer att inflyta ett ångerfullt och botfärdigt löfte
att aldrig mer befatta sig med fusk i taflemålning, hvar-
till ungboskapen ögonskenligen har sämre anlag än nå-
gon suddare, som ännu målat en krogskylt eller locket
på en pigkista.
Vi kunna icke underlåta att, innan vi sluta, nämna
några ord om ett rykte, som gått, nemligen att Miner-
vas vresighet kommit sig deraf, att hon, på vissa kän-
ningar i sin kropp, märkt, att väderskifte förestår. All-
deles otrolig kan väl saken icke vara, då man betrak-
tar hennes höga ålderdom och thy åtföljande krämpor.
Ensamt torde dock detta skäl hafva varit otillräckligt
att väcka ett krig, som hotar att blifva lika rysligt med
striden mellan Doktor Block och Gunnild, hvarom lä-
ses i den Kallundborgske hjeltens bedrifter. Likasom
Gunnild icke kunde öfvervinnas förr, än motståndaren
klöste henne med hennes egen katt, så torde äfven Mi-
nerva förblifva skottfri, till dess den ansvarige hittar
på att än en gång draga hennes uggla i dagen och gö-
ra henne solblind; då förlorar gumman fattningen och