JU, HSVAIL VI, UTLlId AVIIILE JINDL ALL DOMLYA MA IS CIPLP FIO
tillämnade royalistiska opposition blir färdig, (ty en sorts
opposition måste det dock vara, som klandrar Konun-
gahandlingar); den nu befintliga oppositionen är ju li-
beral, och från liberalismen kan ju icke komma annat
än ilsket ohyggligt otyg, egenyttiga beräkningar, osven-
ska tänkesätt (köpta utifrån, vare detta sagt i tyst-
het,) hat emot dynastien c. c. Vi kunna dock,
för att tala alvarsamt, lättare föreställa oss en, så
beskaffad tidningsartikel. som i ofvanstående, beskrifves;
än en person, som har fram den på det sättet. Vi
hafva till och med hört påstås, att dyhka uppsatser
verkligen existerat här i verlden, men att de just blif-
vit bittrast förfölida, derföre att man funnit sig drabbad
af dem, och att man icke vill låta något derogeras af
sin ofelbarhet. Det hjertligast menta har sålunda blif-
vit tydt som hat, det bäst raisonnerade som liberala
sofismer, det manligaste som näsvist trotts, det oegen-
nyttigaste som köpt af fiendens guld. Nog aktar man
sig att frambära klander med de ord, som förf. lägger
i rådgifvarens mun; eller rättare, en rådgifvare, som
är af det skrot och korn, att han med dylika ord kan
framlägga ett omdöme, han behöfver det aldrig, eme-
dan han redan förut fällt det omdömet af sig sjelfvan.
Härom behöfva vi dock icke bråka vår hjärna, eme-
dan sådane män icke samlas omkring furstar, så beskaf-
fade som förf. menar, nemligen egensinniga eller miss-
ledda. Vi skulle väl haft lust att göra ett motstycke
till förf. fingerade tidningspresentation; men vi vilja ic-
ke falla in i bitterhet. .
I detta presentationstal råder dessutom det gamla to-
tala missförståndet om lagbunden monarki. Ceremoni-
mästaren säger åt Konungen, att det är hans åtgärd,
som blifvit klandrad. Grundlagen vill dock, att Ko-
nungens gerningar åro uppnöjde öfver allt klander.
Detta stadgande måste man borttaga, eller ock erkänna,
att ansvarigheten, så väl den moraliska som- den juri-
diska, skall ligga på rådgifvarne, d. v. s. ministrar.
Ingendera vill förf. och snärjer sig således allud i det-
ta dilemma. Ett tredje finnes väl, som kanske öfver-
ensstämmer med hans önskningar, men strider mot hans
här uppstälda supposition, nemligen att ingen rätt att
yttra sig till klander bör finnas.
Rättnu önske vi icke skrifva längre om denna synop-
sis eller manpuale credendorum. De flesta satserna ä-
ro sådane, som långt före detta äro upptagna och ve-
derlagda samt ännu i flera decennier komma att upp-
kokas i alla dylika skrifter, som utgå från den vrå,
där man ingenting lärer och ingenting glömmer Nå-
gonting halare än denna skrift hafva vi sällan sett.
Förf. erkänner i allmänna termerallting, som vårt hjer-
ta någonsin kan önska; han stryker oss om munnen
med så många sockrade allmänna satser, att det är en
lust; han har, Gubevars, det varmaste nit för folksfri-
het, kultur, yttrandefrihet m. m. Han vill allt, hvad
vi vilja; men Gud vet, huru det kommer till, att han
ändock icke vill bevilja oss något enda af de medel,
dem vi oförgripligen tro vara de enda verksamma ga-
rantier för ernåendet af politiskt välstånd, och som
ve.kligen torde vara det. Såsom en uppbygglig kon-
trast skola vi med det snaraste presentera läsaren en af
dessa äkta oslipade historiske, en af den urblekta fosforis-
mens stlåndrabanter, som icke blott äro af den stricta-
ste observansen utan äfven skryta med en sådan rättfram-
het i anfallen. Desse äro både oskadligare. och roligare.
Innan vi lemne vår dagfrågare, kunna vi dock icke
underlåta att anmärka, det vi icke velat genomgå tion-
dedelen af hans falska brillanter, af. hans historiskt o-
rigtiga upgifter och af hans sockrade orättvisor. En är
mströdd här och en där, så att om allt plåckgodset
skulle uptagas, fordrades en tjock volume till recension.
Imedlertid skimrar det hela och kan möjligen förblända
en och annan, som icke vet mer än till husbehof. För
att förbiga första hufvudstycket i hans och hans stallbrö-
ders katekes, eller att det är blotti Sverige, bland
konstitutionella monarkier, som lagen tilläger, Konungen
magt att ensam styra riket, vilja vi upptaga följande
historiska bockar:
Ministerstyrelse passar blott i länder, där striden än-
nu fortgår mellan folk å en och aristokrati och -hierar-
ki, å andra sidan, d. v. s, där partier finnas; denna
styrelse antydes vara herrarnas välde; — (allt för på-
taghgen osant, för att behöfva ens ett ord till veder-
läggning).
Ministerstyrelse är behäftad med yttre politisk Svag-
het och duger således icke för små stater, — Yttre po-
litisk styrka är Således karakteren. hos stater, där man
framför allt söker motarbeta införandet af ministerstyrel-
se? England har således varit behäftadt med dylik svag-
het? i
All meningstrid och strid om politisk tro är parti —