dragit mig sin aktning, som likväl tillkom mig, orättvist
nedsatt mig i sin mening; jag var säker derpå. Min
dystra Roman byggdes på denna grund. Jag hade re-
dan spunnit alla dess trådar; alla mina idceer voro fär-
diga, och nmutt misantropiska system, hade redan ut-
vecklat sig till behörig kraft och storlek. Denna bygg-
nad hade nu sammanstörtat under mina fötter. Hvad
skall jag nu hålla mig till? MHvarifrån skall jag nu få
en förevändning, att smäda och fördöma verlden? en
så h qv äm, så angenäm sysselsättning, och som öppnar
ett så vidsträckt fält för själens verksamhet! Om
Wagstaff är oskyldig, så måste någon annan af mina
vänner vara den skyldige. Nagon mäste jag hafva, och
till dess jag finner denne, må han åtminstone anses der-
före — det är ända alltid en liten tröst.
Vill man yeta hvad det är för en tanka, som mest lyfter
och upplifvar en menniskai dess egen föreställning? jo det är
den öfvertygelse, att han icke behandlas efter förtjenst.
Denna tanka förskaflar en verklig frossande mnjutmng af
stolthet, en retelse åt fafängan, hvarmed ingenting fin-
nes jemförligt. — Själen badar sig i en fullkomligt enthu-
siasmerande, ända till vanvett stegrad känsla af egenkär-
lek. Afalla pretensioner är den att anse sig som ett of-
fer den enda egentligt vällustiga. Man är olycklig med
delice. Man känner lyckan, att stå liksom isolerad
midt uti en förvänd verld, och hoptals komma alla vår
naturs svagheter, för att smeka oss.
Den grofva smaken nöjer sig med smickret. Fy! Det
är egenkärlekens samsta föda. Endast den simpla få-
fängan är belåten dermed. Med en liten smula förstånd
misstänker man genast smickraren för lögn och egen-
nytta, och, den läckra biten förlorar derigenom sin smak.
Lycklig den som håller sin vän mistänkt för orättvisa
eller otrohet! Detta är den första, men också blott den
sförsta graden af hemliga fröjder, -hvarom jag talar.
Lycklig, tusende gånger lycklig den, hvilken den ljuf-
va tron biifvit beskärd, att hela verlden sammansvurit
sig emot honom! Låtom oss här glömma alla låga och
vanliga själar och vända oss till dessa fint organisera-
de, som äro skickliga att i dess djup upsöka denna säl-
samma . underbara perla och att från bitterhetens af-
grund eröfra den outsägligt höga glädje, den utsökta up-
rättelse, hvarom här handlas. Jean Jacques Rousseau
kände henne. Hans lefnad försvann under sökande ef-
ter henne och han hade derpå användt nästan hela
sitt snille. Om jag ville uppenbara för Läsaren allt,
hvad jag vet om denna sinnesstämning, och jag ville
säga honom fulla sanningen, och berätta honom alla de
små sällheter, som mit sista anfall förskaffat mig, så
skulle alla menniskor önska att vara vid elakt lynne.
Ett smädeord skulle allmänt anses för en ynnest, en
örlil för en skänk. De trolöse vännerne skulle bli de
käraste, och ingenting skulle man ifvigare bedja him-
meln om, än förargelse, otack och förolämpning.
Jag tillstår, att man måste göra ewt eget studium af
det elaka lynnet, för att begripa hela dess behag. Dess
början är bitter nog; men det är ett sar, som snart
förvandlas till en källa af njutningar. Honing och soc-
ker flyta under detta bittra skal. Ni möter t. ex. en
vän på gatan; han håller en tredje, som ni anser för er
fiende, under armen. Men är väl misstankan på denna
tredje rättmätig? Ah! hvad behöfver man länge bry sig
med sådana tankar; — Ni har intet fått någon hälsning,
det är ensamt nog att väcka ert eftersinnande. Kan-
hända är er vän närsynt. Ni borde således egentligen
ha hälsat på honom först. Bort med dessa onyttiga re-
flexioner! Gå tvärtom hem och tänk derpå, au det för
en adept i det elaka lynnet icke gilves någonting ohbe-
tydligt, någonting som man bör upptaga med likgiltig-
het. Ag denna skatt, och lägg er derpå, så att den
må bära frukter — detta dyrbara frö, som skall gifva
en rik äring. ) Kasta ingenting bort deraf, och förlora
den icke på vägen; förvara den noggranti ert kabinett.
Gif icke efter, om någon bedräglig stämma i ert inre
vill öfvertala er, att alla dessa föreställningar äro chi-
märer och tomma drömmar; göm och värda ert fantom
tvärtom med all sorgfällighet, så godt ni kan; er lycka
beror derpå. Er vän har försummat er; det är en för-
olämpning af första slag, och det så mycket mer, då
han tagit er fiende under armen. Båda två hafva sam-
mansvurit sig emot er. En annan masa al sma omstän-
digheter, som förut ägt rum och hvarpaå ni icke hittills gif-
vit akt, göra det otvifvelaktigt. Nu påminner ni er
hvar och en sådan särskildt; de tilltaga i betydenhet
under edra händer; ni gifver dem mening och förkla-
ring. Hvar för sig var ingen af stor vigt; men till-
sammans utgöra de en ansenlig tyngd i er vågskal. Den
sista skymfen sätter kronan på alla de föregående. Ni
vär förrådd, ni är förolämpad och olycklig —- i högsta
grad.
Men hvar är nu nöjet, hvarom jag talar? torde ni frå-
rer Ar 1 a 219 1 1 I 1 TT aa -