AC -UpPploSser sIg:r annat an nagra oDHelatna demoRogers lust att nedrifva ? tempel och palatser, såsonr det tyd; ligen står:att skåda i Statstidningens taflesamling, DEsz sa skefva begrepp och denna skuggrädsla vore omåttligt löjliga, om deicke tillika vore så . olycksbådande. Att anse: några gamla. gubbar: på tahuretter för . tempel och palätser?? är något synnörligen komiskt; och en än-! nan än de sjelfva skulle icke Känna hiua på en så befängd idce. : Den är alldeles tillräcklig att qvalificera sina upphofsmäns snille och smak: Hvarföre vilja då de liberale så gerna åt dessa murkna tempel? Jo, för att intaga deras plats, så lyder svaret. Det påminner om en Polismästare, som till en (på finare språk såkallad) conductör, hvilken rakat släppa en sig anförtrodd pupill, ställde den frågan: Vet du, hvad du får för detta? — Jo svarade syndaren: jag får fem och tjuge oeh mister tjensten. Då röt den gamle ärlige, stundom något skälmaktige embetsmannen åt honom: hvem f. . . tror du vill hafva din tjenst? för bort honom etc. — Likasa hörer man dagligen pjunkas, att mouvementet blott syftar efter de beskedliga gubbarnes taburetter, eller åtminstone efter någon annan torr plats. Men, om man ock skall antaga, att någon spelar liberal för ett: sådant ändamil, så torde dock på: den sidan finnäs åtminstone lika många som på den andra, hvilka hylla sina trosläror af öfvertygelse, utan beräkningar på taburetter eller andra emolumenter. Må de då qvitta och — tiga med hvarandras svaghet! De troendes afsigter må vara. hvilka som hälst, så kan dock trosbekännelsen i sig sjelf vara lika god eller lika dålig. Att öfverlöpare finnas inom en sekt, bevisar ingenting mot sektens läror. Se vi något närmare på denna taburetteller embetsjagt, så har den två ganska distincta sidor. Den är högst föraktlig, om den blott är personlig, d. v. s. om jägaren blott spelar en role, för att skrämma sig till en plats, på hvilken, ifall den binnes, han sedan blifver precist hvad hans företrädare förut varit. Men sträfvandet efter embete och inflytande kan vara ganska aktningsvärdt, i fall meningen är att med sig föra dit grundsatser, dem man anser nyttiga och nödvändiga för fäderneslandet, och söka göra dem gällande. Om detta slags lycksökeri tyckas vara konservativa (lämpligan kallade gamla och unga gubbar) icke hafva något begrepp eller ens ana dess möjlighet. Att oemployerade talenter finnas, som möjligen kunde hafva en god idee eller uträtta något godt, trör vår förf. eller låtsar tro det. Men de skola beskedligt stå vid dörren och vanta, tills de blifva tillfrågade. Hans framställning i detta afseende är ett märkvärdigt harfoteri, som förtjenar att ses i sin helhet. Hå Gwbevars, säger han, vi hafva visst aldrig nekat, att många saker finnas, att förbättra, minga brister att afhjelpa. Tydligen är sagdt, att de befintliga bristerna, det kännbara behofvet af förbättringarna icke nekas; häv beifYras blott qvacksalfveriet uti att hvarje morgon och afton anyo bringa åa bane idel. afgjorda frågor ); ty att det sämre måste förbättras, det aldriga förnyas, att i ygenting bör vara stationärt, att allt. bör gå framåt, d. s. utvecklas ; att förtrycket är förtryckande ; att ? regeringen är till för folkets skull; och att folken böra vara fria — finnes då någon förnuftig och ädel man, som härpå kan tvifla? Äro vi icke komne längre i odling, än att allt detta och tusende lika allmänna och lika sanna satser skola göras till ämne för de längsta, de spältdigraste afhandlingar? Detta allt later för sött och beskedligt; men följden är ett gyckel af vanliga slaget, naturligtvis späckadt med en liten osanning, nemligen att de skriftställare, som yrkat reformer och framskridande, icke tänkt på huru, som också är en liten bifråga, då saker skola verkställas. Hvarje ärlig åskådare af ärendernas gång i sednare tider torde dock nödgas erkänna, att den så kallade oppositionen och den liberala pressen afgifvit många förslag om speciella reformer. En annan liten bifråga. är, att de alla blifvit motarbetade af vår författares trösförvåndter och omintetgjorda: Desse hedersmän föra alltid i-munnen dylika söta ord som de ofvan citerade ; men så snart ett förslag kommer, så skrika de genast: nej bevars, det duger icke, likasom sagan berättar om häxmästarens dräng, hvilken öppnade svartkonstboken och fick omkring sig en legion af smådjeflar, hvilka han icke åter kunde skilja ifrån sig. Slutligen, på deras enträgna fordran att få sysselsättning, bad han dem taga rätt på något, Som ban ville återfå; men så ofta någon af dem återkom med någonting och frågade, om det var det, svarade han alltid nej, och De segrande säga alltid så, de besegrade tvärlom. Hvaraf kommer då våra historiskes idkeliga gnäll emot sistlidne riksdags afgjorda frågor? Man miste brinaga förhöttringsar 3 hane. HH dess man antingen Ivekas,