AC -UpPploSser sIg:r annat an nagra oDHelatna demoRogers
lust att nedrifva ? tempel och palatser, såsonr det tyd;
ligen står:att skåda i Statstidningens taflesamling, DEsz
sa skefva begrepp och denna skuggrädsla vore omått-
ligt löjliga, om deicke tillika vore så . olycksbådande.
Att anse: några gamla. gubbar: på tahuretter för . tempel
och palätser?? är något synnörligen komiskt; och en än-!
nan än de sjelfva skulle icke Känna hiua på en så be-
fängd idce. : Den är alldeles tillräcklig att qvalificera
sina upphofsmäns snille och smak:
Hvarföre vilja då de liberale så gerna åt dessa murk-
na tempel? Jo, för att intaga deras plats, så lyder sva-
ret. Det påminner om en Polismästare, som till en
(på finare språk såkallad) conductör, hvilken rakat släp-
pa en sig anförtrodd pupill, ställde den frågan: Vet
du, hvad du får för detta? — Jo svarade syndaren:
jag får fem och tjuge oeh mister tjensten. Då röt
den gamle ärlige, stundom något skälmaktige embets-
mannen åt honom: hvem f. . . tror du vill hafva
din tjenst? för bort honom etc. — Likasa hörer man
dagligen pjunkas, att mouvementet blott syftar efter de
beskedliga gubbarnes taburetter, eller åtminstone efter
någon annan torr plats. Men, om man ock skall an-
taga, att någon spelar liberal för ett: sådant ändamil, så
torde dock på: den sidan finnäs åtminstone lika många
som på den andra, hvilka hylla sina trosläror af öf-
vertygelse, utan beräkningar på taburetter eller andra
emolumenter. Må de då qvitta och — tiga med hvar-
andras svaghet! De troendes afsigter må vara. hvilka
som hälst, så kan dock trosbekännelsen i sig sjelf vara
lika god eller lika dålig. Att öfverlöpare finnas inom
en sekt, bevisar ingenting mot sektens läror.
Se vi något närmare på denna taburett- eller embets-
jagt, så har den två ganska distincta sidor. - Den är
högst föraktlig, om den blott är personlig, d. v. s. om
jägaren blott spelar en role, för att skrämma sig till
en plats, på hvilken, ifall den binnes, han sedan blif-
ver precist hvad hans företrädare förut varit. Men
sträfvandet efter embete och inflytande kan vara gan-
ska aktningsvärdt, i fall meningen är att med sig föra
dit grundsatser, dem man anser nyttiga och nödvändiga
för fäderneslandet, och söka göra dem gällande. Om
detta slags lycksökeri tyckas vara konservativa (lämp-
ligan kallade gamla och unga gubbar) icke hafva något
begrepp eller ens ana dess möjlighet.
Att oemployerade talenter finnas, som möjligen kun-
de hafva en god idee eller uträtta något godt, trör
vår förf. eller låtsar tro det. Men de skola beskedligt
stå vid dörren och vanta, tills de blifva tillfrågade. Hans
framställning i detta afseende är ett märkvärdigt harfo-
teri, som förtjenar att ses i sin helhet. Hå Gwbevars,
säger han, vi hafva visst aldrig nekat, att många saker
finnas, att förbättra, minga brister att afhjelpa. Tyd-
ligen är sagdt, att de befintliga bristerna, det känn-
bara behofvet af förbättringarna icke nekas; häv beif-
Yras blott qvacksalfveriet uti att hvarje morgon och af-
ton anyo bringa åa bane idel. afgjorda frågor ); ty
att det sämre måste förbättras, det aldriga förnyas, att
i ygenting bör vara stationärt, att allt. bör gå framåt,
d. s. utvecklas ; att förtrycket är förtryckande ; att
? regeringen är till för folkets skull; och att folken böra
vara fria — finnes då någon förnuftig och ädel man,
som härpå kan tvifla? Äro vi icke komne längre i od-
ling, än att allt detta och tusende lika allmänna och
lika sanna satser skola göras till ämne för de längsta,
de spältdigraste afhandlingar?
Detta allt later för sött och beskedligt; men följden
är ett gyckel af vanliga slaget, naturligtvis späckadt
med en liten osanning, nemligen att de skriftställare,
som yrkat reformer och framskridande, icke tänkt på
huru, som också är en liten bifråga, då saker skola
verkställas. Hvarje ärlig åskådare af ärendernas gång
i sednare tider torde dock nödgas erkänna, att den så
kallade oppositionen och den liberala pressen afgifvit
många förslag om speciella reformer. En annan liten
bifråga. är, att de alla blifvit motarbetade af vår för-
fattares trösförvåndter och omintetgjorda: Desse heders-
män föra alltid i-munnen dylika söta ord som de of-
van citerade ; men så snart ett förslag kommer, så skri-
ka de genast: nej bevars, det duger icke, likasom
sagan berättar om häxmästarens dräng, hvilken öppna-
de svartkonstboken och fick omkring sig en legion af
smådjeflar, hvilka han icke åter kunde skilja ifrån sig.
Slutligen, på deras enträgna fordran att få sysselsättning,
bad han dem taga rätt på något, Som ban ville återfå;
men så ofta någon af dem återkom med någonting och
frågade, om det var det, svarade han alltid nej, och
De segrande säga alltid så, de besegrade tvärlom.
Hvaraf kommer då våra historiskes idkeliga gnäll emot
sistlidne riksdags afgjorda frågor? Man miste brin-
aga förhöttringsar 3 hane. HH dess man antingen Ivekas,