1 ULLA TULL IULJULA CALLE SICULE TD BP TOVE UREMA RUMA BBESR ARP JFR ÅRR ternativer: antingen skall nödvändigheten (folkets behof och önskan) trotsas, hvilket kallas: despotism, eller ock skall en:dylik nödvändighet icke vara uttryckt, d. v. s. uttaländet deraf vara supprimeradt genom otillåtna medel, hvilket kallas corruption. Detta sednare utesluter verkligheten af en konstitutionel monarki, fastän icke alltid skenet, såsom Englands historia ända tills för några år sedan bevisat. : : Andra alternativet, eller att Styrelsen blifver utan all gifven färg och karakter och vacklar emellan ytterligbeter, inträffar så snart man bygger på den grund, att rådgifvarne blott sitta .såsom en sorts opposition i kon seljen och anse, sig hafva gjort nog, då de antecknat bemilte -opposition i ett protokoll. Denna karrikatyr på ett kabinett kan sammansättas så brokigt man vill af litterata och illiterata, af liberala och illiberala; kan bibehållas genom ständig påspädning, så att ett halft sekels olikheter i kraft och åsigter streta mot hvarandra och ingen han en gifven politisk tro, utan den siste: endast kommer dit för att försöka, huru det kan lyckas att i det längsta: bibehålla sin taburet.. Och midt i denna mörja sätter man nu en Konung som far skulden för att göra allt, hvilket neml. är otänkbart. Sålunda tycker man sig hafva ställt väl till. Låtom oss se litet på de möjliga följderna. Dag-fråge-författaren har. understått sig att, i regeringens eget. blad supponera en lågt egoistisk och tillika löjlig Konung; ,det :må således tillåtas. oss att antaga: möjligheter? af något däråt, fast icke fullt så uselt. Tänkom oss ät exilen Svensk Konung, som hade nog, ligt begrepp öwr:sjn pligt och ställning. att säga ät sina rådgifvare: jag .vet,. att mitt folk önskar så eller så; jäg vet till och .med, att dess representanter fattat beslut i enlighet därmed; men jag vet tillika, att J utaf själ och hjerta önsken att göra migstll viljes, fast J icke vågen , synas så, som J haden önskat det. J ären ansvarige; men jag åar öfverallt ansvar. -Saledes, reserveren Eder ull protokollet! — Och på detta sätt skulle land och rike kunna styras ar ut och ar in tvärt emot lagar och viksdagshbeslut. Hela vår lagbundna frihet skulle kunna vara ett elakt skämt. — Vir förf. svarar oss utan tvifs vel: man äger icke supponera något sådant. . Men då. mau tror en sådan löjlighet, som en opposition inom rådkammdren, kunna uttöfva någon sorts kontroll på en regent, om hvilken ihan tlltror sig att suponera nägot så lågt och löjligt, som samtalet med räådskandidaien, bör man också icke förtycka, att en annan gör också sina suppositioner. Om Svenska, lynnet fir man alltid och allestädes höra talas, så snart någon kannstöpare vill motarbeta reformer. Hvad: en nations lynne :kräfver eller tål, kan väl icke egentligen afgöras genom annat än försök. Vi skulle tro, att svenska lynnet icke mer än något annat folks har motvilja mot, en ministerstyrelse. Hos ingen annan nation finnes den tron mera rotfästad, att det är IHerrarne, som böra bära skulden för det origtiga, som kan utgå från konungamakten; och här är ju redan den egentliga grundvalen för ett ministersystem. Känslan för: frihet är, såsom förf. anmärker, verkeligen medfödd Svensken; om ockicke utbildad. Den måste dock hvila på känslan för rätt; och äfven: denna finnes här. Men rättskänslan går så långt, aw den äfven vill, att de så kallade Herrarna icke böra hafva skuld för mera, än de verkligen -förskyllt. Vi tro. således ingenting ligga i Svenska lynnet eller fölkskänslan, som kan förkasta ett system genom hvilket. Konungens rådgifvare komme i den ställning, att både det tadel och det beröm, som kunde tillfalla dem, vore rättvist. Då härtill kommer, bvad redan! är tydligen adagalagdt, att representatift styrelsesätt är en galenskap utan en ministerstyrelse, och att all verklig nytta däraf är otänkbar utan detta; så torde det vara gifvet, att grundlagens anda (hvilken bestämdt innebär all ministerstyrelses basis och allt hvad därom kan i en grundlag stadgas, eller resignationsrätvighet och dito skyldighet) måste taga mandom, hvilket icke möter några hinder i folklynnet. Först nu i de sista tiderna har denna nödvändighet framträdt i klar dag. Så länge Ständerne, biföllo alla propositioner och beviljade alla. anslag, sålänge gick det gamla machineriet obehindradt, och behöfde icke göra sig närmare reda för : dess sammansättning... Men. ändtligen har det en gång hakat emot, och nödvändigheten satt insätta en ny drifkraft, i stället för den gamla vis ?inertite, eller: rättare all använda en redan förutsedd och tillredsliggande, fast ännu slumrande, :har trädt i den fullkomligaste dag. Nederlagen hos Ständerna batva emedlertid ingalunda öppnat. ögonen, utan blött föranledt anathemer och skällsord mot Riksdagen. I stället för att ändtligen ana, det något fel måtte ligga på annat. håll, har man blott begynt att med förnyad ifver skrika mot. liberalism, och demagogi, ock öoppösitiony och nyhetsbegär, och försörelselusta. mm. m. s.. som skåll hafva vändt det be