1 ULLA TULL IULJULA CALLE SICULE TD BP TOVE UREMA RUMA BBESR ARP JFR ÅRR
ternativer: antingen skall nödvändigheten (folkets behof
och önskan) trotsas, hvilket kallas: despotism, eller ock
skall en:dylik nödvändighet icke vara uttryckt, d. v.
s. uttaländet deraf vara supprimeradt genom otillåtna
medel, hvilket kallas corruption. Detta sednare utesluter
verkligheten af en konstitutionel monarki, fastän icke
alltid skenet, såsom Englands historia ända tills för nå-
gra år sedan bevisat. : :
Andra alternativet, eller att Styrelsen blifver utan all
gifven färg och karakter och vacklar emellan ytterlig-
beter, inträffar så snart man bygger på den grund, att
rådgifvarne blott sitta .såsom en sorts opposition i kon
seljen och anse, sig hafva gjort nog, då de antecknat
bemilte -opposition i ett protokoll. Denna karrikatyr
på ett kabinett kan sammansättas så brokigt man vill
af litterata och illiterata, af liberala och illiberala; kan
bibehållas genom ständig påspädning, så att ett halft se-
kels olikheter i kraft och åsigter streta mot hvarandra
och ingen han en gifven politisk tro, utan den siste:
endast kommer dit för att försöka, huru det kan lyckas
att i det längsta: bibehålla sin taburet.. Och midt i den-
na mörja sätter man nu en Konung som far skulden
för att göra allt, hvilket neml. är otänkbart. Sålunda
tycker man sig hafva ställt väl till. Låtom oss se litet
på de möjliga följderna.
Dag-fråge-författaren har. understått sig att, i regerin-
gens eget. blad supponera en lågt egoistisk och tillika
löjlig Konung; ,det :må således tillåtas. oss att antaga:
möjligheter? af något däråt, fast icke fullt så uselt. Tän-
kom oss ät exilen Svensk Konung, som hade nog, ligt
begrepp öwr:sjn pligt och ställning. att säga ät sina
rådgifvare: jag .vet,. att mitt folk önskar så eller så; jäg
vet till och .med, att dess representanter fattat beslut i
enlighet därmed; men jag vet tillika, att J utaf själ och
hjerta önsken att göra migstll viljes, fast J icke vågen ,
synas så, som J haden önskat det. J ären ansvarige;
men jag åar öfverallt ansvar. -Saledes, reserveren Eder
ull protokollet! — Och på detta sätt skulle land och
rike kunna styras ar ut och ar in tvärt emot lagar och
viksdagshbeslut. Hela vår lagbundna frihet skulle kunna
vara ett elakt skämt. — Vir förf. svarar oss utan tvifs
vel: man äger icke supponera något sådant. . Men då.
mau tror en sådan löjlighet, som en opposition inom
rådkammdren, kunna uttöfva någon sorts kontroll på
en regent, om hvilken ihan tlltror sig att suponera nä-
got så lågt och löjligt, som samtalet med räådskandida-
ien, bör man också icke förtycka, att en annan gör
också sina suppositioner.
Om Svenska, lynnet fir man alltid och allestädes höra
talas, så snart någon kannstöpare vill motarbeta refor-
mer. Hvad: en nations lynne :kräfver eller tål, kan väl
icke egentligen afgöras genom annat än försök. Vi skul-
le tro, att svenska lynnet icke mer än något annat folks
har motvilja mot, en ministerstyrelse. Hos ingen annan
nation finnes den tron mera rotfästad, att det är IHer-
rarne, som böra bära skulden för det origtiga, som kan
utgå från konungamakten; och här är ju redan den
egentliga grundvalen för ett ministersystem. Känslan för:
frihet är, såsom förf. anmärker, verkeligen medfödd
Svensken; om ockicke utbildad. Den måste dock hvila
på känslan för rätt; och äfven: denna finnes här. Men
rättskänslan går så långt, aw den äfven vill, att de så
kallade Herrarna icke böra hafva skuld för mera, än de
verkligen -förskyllt. - Vi tro. således ingenting ligga i
Svenska lynnet eller fölkskänslan, som kan förkasta ett
system genom hvilket. Konungens rådgifvare komme i
den ställning, att både det tadel och det beröm, som
kunde tillfalla dem, vore rättvist. Då härtill kommer,
bvad redan! är tydligen adagalagdt, att representatift sty-
relsesätt är en galenskap utan en ministerstyrelse, och
att all verklig nytta däraf är otänkbar utan detta; så
torde det vara gifvet, att grundlagens anda (hvilken be-
stämdt innebär all ministerstyrelses basis och allt hvad
därom kan i en grundlag stadgas, eller resignationsrät-
vighet och dito skyldighet) måste taga mandom, hvilket
icke möter några hinder i folklynnet. Först nu i de
sista tiderna har denna nödvändighet framträdt i klar
dag. Så länge Ständerne, biföllo alla propositioner och
beviljade alla. anslag, sålänge gick det gamla machineriet
obehindradt, och behöfde icke göra sig närmare reda för :
dess sammansättning... Men. ändtligen har det en gång
hakat emot, och nödvändigheten satt insätta en ny drif-
kraft, i stället för den gamla vis ?inertite, eller: rättare
all använda en redan förutsedd och tillredsliggande,
fast ännu slumrande, :har trädt i den fullkomligaste dag.
Nederlagen hos Ständerna batva emedlertid ingalunda
öppnat. ögonen, utan blött föranledt anathemer och skälls-
ord mot Riksdagen. I stället för att ändtligen ana, det
något fel måtte ligga på annat. håll, har man blott be-
gynt att med förnyad ifver skrika mot. liberalism, och
demagogi, ock öoppösitiony och nyhetsbegär, och för-
sörelselusta. mm. m. s.. som skåll hafva vändt det be-