ARLY Lr APR PARIDER-TOLA CKLRN
för, halfåret 1835.
TRAGEDIEN -
. i (Forts. fr. N:o 70)
Monomanen , af Duveyzier, är, bland de öfriga
nya dramerna dfonmindre författare, genom: sin - alldeles
originella vidänderlighet på sitt sätt den niärkligaste.
Vi hafva här, till att börja med, en ung läkare Mr Clau-
det, som nyss efter långa resor anländt till sin hemort
Colmar, och genast genom afficher och annonser anmält
sig såsom en durchdrifven magnetisör. Claudet är dess-
utom en förträflig och hygglig man, som öfverallt blir
föterad i familjerna och isynnerhet af sin onkel Simon,
en högst aktningsvärd herre, ehuru han hvad magne-
tismen beträffar icke hörer till de troendes utvalda an-
tal. En enda person finna Vi vidall den uppmärksam-
het och hyllning, hvarmed Claudet blir emottagen, sät-
ta sig, som man säger, rakt på tvären, och besyn-
nerligt nog, denna stränga, inbundna och frånstötande
man är hans gamla barndomsvän och skolkamrat. Clau-
det kan icke förklara sin kära Balthazars köld; i fordna
dar var han ju så öppen och hjertlig och vänkär. Han
får likväl snart veta att en stor förändring verkeligen tll-
dragit sig med Balthazars lynne, ifrån den stund han inträdt
på domare-banan, der han redan hunnit till en af de
högre beställningarna. Jfrån att förr ha varit god och
älskvärd på allt sätt och vis, har han nu hlifvit dyster
och trumpen och oregerlig. Claudet hastar till hans mö-
te med hela värman af en gammal vänskap. General-
prokuratorn Balthazar drar sig tillbaka och stöter ho-
nom med handen ifrån sig. Han är numera embets-
man och domare, förpligtad att värna den allmänna sä-
kerheten och ständigt vara på sin vakt; Claudet har ju
varit så linge borta på långväga resor, hvem vet? kan-
ske är han inblandad i någon hemlig stämpling, kanske
medlem af carbonarismen? skulle Balthazar räcka sin
hand i dag åt en, som han törhända i morgon maste
på embetets vägnar förfölja och straffa? De båda barn-
domsvännerna komma i anledning häraf in på en un-
dersökning om samfundsordning och lagars kraf o. m.
d. allt till den värda publikens ogemena batnad och
uppbyggelse; generalprokuratorn delar hela samhället
i tvenne armter, hvaraf den: ena-oupphörhgen anfaller,
och den andra utan nåd och nmisskänd kastar sånfallet
tillbaka; Balthazar: sjelf räknar sig till den sednare ar-
meåeen, och han har icke mera. medömkan öfver de
hufvuden han låter falla för bilan, än fältherren öfver
de fiendtliga lik han lemnar på slagfältet. Denna gräs-
liga theori finner naturligtvis i den beskedliga doktor
Claudet en ifrig vedersakare; men den animerade dis-
kussionen närmar emedlertid de båda kämparna åter
alltmera till hvarandra; Claudet bedyrar heligt att han
icke konspirerar, och de gamla vännerna omfamna hvar-.
andra slutligen, rätt hjertrörände att påse!
Balthazars ömma sinnesstämning varar dock icke län-
ge. Man bör veta att Generalprokuratorn samma dag
ernar undfägna Colmar stad med ett afrättningsspekta-
kel. Något sådant hörer ovillkorligen till en drame-
comme il faut, nu för tiden. Den är en man, som
blifvit anklagad för förgiftning och på egen bekännelse
dömd. Opinionen har dock redan vändt sig ull hans
fördel; det talas allmänt om att han verkligen är oskyl-
dig. Simon och Claudet bönfalla hos Balthazar om
nåd för den arma stackaren; Balthazars egen maka för-
enar sig med dem. Förgäfves! Claudet har ännu en
utväg att försöka. Han söfver in en sujet genom mag-
netism, och har man sett maken? sujetten förklarar i
sömnen den anklagade för oskyldig och bifogar till stöd
derför åtskilliga detaljer. - Mannen har naturligtvis en-
dast af rädsla och förvirring tagit brottet på sig. Men
Balthazar tänker som så: den der sömntalaren är mig
en sakramentska klippare! han lurar mig inte! Man
hörer ett högt skri i detsamma. Det är den olycklige
som afrättas.
Emedlertid har magnetismen haft rätt. -Depescher
ankomma helt oförmodadt från Paris, med befallning till
Balthazar att uppbäfva domen; en viss Patruccio har
blifvit. upptäckt såsom den rätta brottslingen.
Efter denna händelse blir: Balthazar om möjligt ännu
förfärligare. Vanan vid dylika scener och tilldragelser
som den föregångne, har hos mannen utbildat ett slags
instinkt efter mord. och blod; han är numera
verkligen sjuk, feberyr ; liksom besatt af en o-
ren ande. Om nätterna har han de rysligåste
drömmar, han stiger opp i sömnen, han söker en-
dast på hvem han må utösa sitt blodtörstiga ra-
seri. Nu har en sårad resande nyss blifvit mottagen i
Simons hus. Hela familjen ligger redan i sömnens ar-
mar. Vid midnatten kommer ctt slags spöke helt tyst
och sagta nedsmygande för trappan, nåarmar sig med
orörliga ögon ett bord, der det får. tag i ett af Clau-