ARLY Lr APR PARIDER-TOLA CKLRN för, halfåret 1835. TRAGEDIEN . i (Forts. fr. N:o 70) Monomanen , af Duveyzier, är, bland de öfriga nya dramerna dfonmindre författare, genom: sin alldeles originella vidänderlighet på sitt sätt den niärkligaste. Vi hafva här, till att börja med, en ung läkare Mr Claudet, som nyss efter långa resor anländt till sin hemort Colmar, och genast genom afficher och annonser anmält sig såsom en durchdrifven magnetisör. Claudet är dessutom en förträflig och hygglig man, som öfverallt blir föterad i familjerna och isynnerhet af sin onkel Simon, en högst aktningsvärd herre, ehuru han hvad magnetismen beträffar icke hörer till de troendes utvalda antal. En enda person finna Vi vidall den uppmärksamhet och hyllning, hvarmed Claudet blir emottagen, sätta sig, som man säger, rakt på tvären, och besynnerligt nog, denna stränga, inbundna och frånstötande man är hans gamla barndomsvän och skolkamrat. Claudet kan icke förklara sin kära Balthazars köld; i fordna dar var han ju så öppen och hjertlig och vänkär. Han får likväl snart veta att en stor förändring verkeligen tlldragit sig med Balthazars lynne, ifrån den stund han inträdt på domare-banan, der han redan hunnit till en af de högre beställningarna. Jfrån att förr ha varit god och älskvärd på allt sätt och vis, har han nu hlifvit dyster och trumpen och oregerlig. Claudet hastar till hans möte med hela värman af en gammal vänskap. Generalprokuratorn Balthazar drar sig tillbaka och stöter honom med handen ifrån sig. Han är numera embetsman och domare, förpligtad att värna den allmänna säkerheten och ständigt vara på sin vakt; Claudet har ju varit så linge borta på långväga resor, hvem vet? kanske är han inblandad i någon hemlig stämpling, kanske medlem af carbonarismen? skulle Balthazar räcka sin hand i dag åt en, som han törhända i morgon maste på embetets vägnar förfölja och straffa? De båda barndomsvännerna komma i anledning häraf in på en undersökning om samfundsordning och lagars kraf o. m. d. allt till den värda publikens ogemena batnad och uppbyggelse; generalprokuratorn delar hela samhället i tvenne armter, hvaraf den: ena-oupphörhgen anfaller, och den andra utan nåd och nmisskänd kastar sånfallet tillbaka; Balthazar: sjelf räknar sig till den sednare armeåeen, och han har icke mera. medömkan öfver de hufvuden han låter falla för bilan, än fältherren öfver de fiendtliga lik han lemnar på slagfältet. Denna gräsliga theori finner naturligtvis i den beskedliga doktor Claudet en ifrig vedersakare; men den animerade diskussionen närmar emedlertid de båda kämparna åter alltmera till hvarandra; Claudet bedyrar heligt att han icke konspirerar, och de gamla vännerna omfamna hvar-. andra slutligen, rätt hjertrörände att påse! Balthazars ömma sinnesstämning varar dock icke länge. Man bör veta att Generalprokuratorn samma dag ernar undfägna Colmar stad med ett afrättningsspektakel. Något sådant hörer ovillkorligen till en dramecomme il faut, nu för tiden. Den är en man, som blifvit anklagad för förgiftning och på egen bekännelse dömd. Opinionen har dock redan vändt sig ull hans fördel; det talas allmänt om att han verkligen är oskyldig. Simon och Claudet bönfalla hos Balthazar om nåd för den arma stackaren; Balthazars egen maka förenar sig med dem. Förgäfves! Claudet har ännu en utväg att försöka. Han söfver in en sujet genom magnetism, och har man sett maken? sujetten förklarar i sömnen den anklagade för oskyldig och bifogar till stöd derför åtskilliga detaljer. Mannen har naturligtvis endast af rädsla och förvirring tagit brottet på sig. Men Balthazar tänker som så: den der sömntalaren är mig en sakramentska klippare! han lurar mig inte! Man hörer ett högt skri i detsamma. Det är den olycklige som afrättas. Emedlertid har magnetismen haft rätt. -Depescher ankomma helt oförmodadt från Paris, med befallning till Balthazar att uppbäfva domen; en viss Patruccio har blifvit. upptäckt såsom den rätta brottslingen. Efter denna händelse blir: Balthazar om möjligt ännu förfärligare. Vanan vid dylika scener och tilldragelser som den föregångne, har hos mannen utbildat ett slags instinkt efter mord. och blod; han är numera verkligen sjuk, feberyr ; liksom besatt af en oren ande. Om nätterna har han de rysligåste drömmar, han stiger opp i sömnen, han söker endast på hvem han må utösa sitt blodtörstiga raseri. Nu har en sårad resande nyss blifvit mottagen i Simons hus. Hela familjen ligger redan i sömnens armar. Vid midnatten kommer ctt slags spöke helt tyst och sagta nedsmygande för trappan, nåarmar sig med orörliga ögon ett bord, der det får. tag i ett af Clau