Rhedin, E. G. Lundström och andra mina medborgare som i ilere af dessa företag kraftigt understött mig i mina bemödanden och hvaraf den förstnämnda Herrn, med ett ädelt hjertas frikostighet, rätt mycket lättat framgången. Men mi de af dessa Hrr, som ännu lefva och hvars vänskap jag njuter, alla kända, ejeallenasti dettagsamhil tan ock-öfver hela Sverge och dilomudess nsör, som.4 erlige och oberoende min; säga, om de under de oli a befattningar hvaruti de gemensamt arbetat med mig, upptäckt hos Mig orättrådighet, egennytta, intriger, flärd, förtal, begäretse efter utmärkning eller hvad det vara må, som kunnat göra renheten-af mina, uppsaät misstänkta, eler på något sätt. bes röfva mig eller, minska mot migminga medbörgares aktning; eller om?jäg någonsin begärt, mig tillgodoräknat; eller cmots tagit vedergällning eller ersättning för hvad jagsIgjordt2:2— Med fjäsk ,uträttas intet stortt Kauskemitt -sätt-att--vara, för några. saknar det behagliga. Men den som närmare lärt känna mig, lär ej funnit mig förutan de egenskaper, som göra rättvisa åt och motsvara andras förtroende. Lika frimodigt kartdrgagswvädja tUl midtaf medborgare, huruvida jag under allt detta vahvärdat mina eäskilta affärer, eller på något sätt brustit, eller varit försumlig iuppfyllandet af mina merkantila förbindelser. Den som vill se huru jag omskapat en ödemark till ett behagligt och näringsrikt ställe, som nu sgifver hundradetals inemiskor utkomst och uppehälle, huru jag, — den förste i Sverge, med stor risk och kastnad, vågat från ett annat land utoch hit införa de nyaste maschiner till bomullsspänad, må han komma till Mölndal och skåda hvad jag der inom fa år uträttat, och ingen tänkande lär kalla mig för en lathund. Om jag fått uppbära förebråelseh, att ej vara född Svensk och att jag fördenskull borde tiga, tråka med — och tacka, så tror jag hafva bjudit till, efter min yttersta förmåga, att genom mina handlingar och deras varaktiga nytta för samhället, visa mig värdig den äran att äga Svensk medborgarerätt. Aldrig har jag nalkats en öfverhetsperson utan den vördnad en hvar är skyldig lageus handhafvare, ty jag vet, att utan helgd för lagen, hvarken samhällets eller deu cnskiltes välfärd i längden kan äga bestånd. Men att i strid med lagen tåla förtryck eller impositioner och att dervid tiga, det — det är mig omöjligt! — och om jag derigenom skulle ådragit mig en eller annan hög Herres och dess satelliters ogunst,; så vill jag helldre bira den, än att uppoffra min öfvertygelse. Nödtvungen har jag, nu vidlyftigare talt om mig sjelf län jag någonsin önskat. Hedern är det förnämsta Menniskan äger. Må ingen misstycka att jag, som länge tält ctt nidingsblads lömska anfall, omsider tagit min tilltlygt till det yttersta medel, som tryckfriheten erbjuder mig för ett rättmätigt sjelfförsvar. Göteborg d. 9 Juli 1835, G. J. HENNIG.: