Rhedin, E. G. Lundström och andra mina medborgare som
i ilere af dessa företag kraftigt understött mig i mina be-
mödanden och hvaraf den förstnämnda Herrn, med ett ädelt
hjertas frikostighet, rätt mycket lättat framgången. Men
mi de af dessa Hrr, som ännu lefva och hvars vänskap jag
njuter, alla kända, ejeallenasti dettagsamhil tan ock-öf-
ver hela Sverge och dilomudess nsör, som.4 erlige och
oberoende min; säga, om de under de oli a befattningar
hvaruti de gemensamt arbetat med mig, upptäckt hos Mig
orättrådighet, egennytta, intriger, flärd, förtal, begäretse ef-
ter utmärkning eller hvad det vara må, som kunnat göra
renheten-af mina, uppsaät misstänkta, eler på något sätt. bes
röfva mig eller, minska mot mig- minga medbörgares aktning;
eller om?jäg någonsin begärt, mig tillgodoräknat; eller cmots
tagit vedergällning eller ersättning för hvad jagsIgjordt2:2—
Med fjäsk ,uträttas intet stortt - Kauske- mitt -sätt-att--va-
ra, för några. saknar det behagliga. Men den som närmare
lärt känna mig, lär ej funnit mig förutan de egenskaper,
som göra rättvisa åt och motsvara andras förtroende.
Lika frimodigt kartdrgagswvädja tUl midtaf medborgare, hu-
ruvida jag under allt detta vahvärdat mina eäskilta affärer,
eller på något sätt brustit, eller varit försumlig iuppfyllan-
det af mina merkantila förbindelser. Den som vill se huru
jag omskapat en ödemark till ett behagligt och näringsrikt
ställe, som nu sgifver hundradetals inemiskor utkomst och
uppehälle, huru jag, — den förste i Sverge, med stor risk
och kastnad, vågat från ett annat land ut- och hit införa
de nyaste maschiner till bomullsspänad, må han komma till
Mölndal och skåda hvad jag der inom fa år uträttat, och
ingen tänkande lär kalla mig för en lathund.
Om jag fått uppbära förebråelseh, att ej vara född Svensk
och att jag fördenskull borde tiga, tråka med — och tacka,
så tror jag hafva bjudit till, efter min yttersta förmåga, att
genom mina handlingar och deras varaktiga nytta för sam-
hället, visa mig värdig den äran att äga Svensk medborga-
rerätt. Aldrig har jag nalkats en öfverhetsperson utan den
vördnad en hvar är skyldig lageus handhafvare, ty jag vet,
att utan helgd för lagen, hvarken samhällets eller deu cn-
skiltes välfärd i längden kan äga bestånd. Men att i strid
med lagen tåla förtryck eller impositioner och att dervid ti-
ga, det — det är mig omöjligt! — och om jag derigenom
skulle ådragit mig en eller annan hög Herres och dess sa-
telliters ogunst,; så vill jag helldre bira den, än att uppoffra
min öfvertygelse.
Nödtvungen har jag, nu vidlyftigare talt om mig sjelf län
jag någonsin önskat. Hedern är det förnämsta Menniskan
äger. Må ingen misstycka att jag, som länge tält ctt ni-
dingsblads lömska anfall, omsider tagit min tilltlygt till det
yttersta medel, som tryckfriheten erbjuder mig för ett rätt-
mätigt sjelfförsvar.
Göteborg d. 9 Juli 1835,
G. J. HENNIG.: