sa sammangaddningen, som naturligtvis icke går ut på mindre än mord, rån, plundring etc. ete. etc. Allt motstånd, ja all anmärkning emot regeringen, kommer af ingenting annat än liberalism; och från minga höga autoriteter (t. ex. här i Sverige från Rikets första universitet) vet man ju alldeles bestämdt, att liberalismen icke är annat än en rå egoism, en af rolflystna gastar hopspunnen lära, genom hvars utbredande man hoppas få röfta och plundra! Men — tillämpningar a sido! Latom oss höra, hvad den Franska förf. säger! Hans artikel lyder så här: En dålig styrelse kan länge försvara sig, ty hon slåss på egen botten; men slutligen, förvånad öfver det stora malet af motståndare, omgifven och antastad på alla öfverger hon sina positioner och har blott tvänne ytterligheter att använda: antingen att slå sina fiender medelst en statskupp eller genom en anklagelse för sammansvärjning och stämplande mot sig och staten. Det första medlet är numera utnött. Sedan Carl X haft en så hård erfarenhet deraf, samt domstolarne fuunit, att krigsrätterna icke tillräckligt ersätta Juryernc, kan man i Frankrike icke använda detta medel, hvilket i alla: fall icke gerna tillgripes förr än i sista staden, emedan det — frälsar eller dödar. Suppositionen om sammangaddningar är ett mindre farligt medel; sedan man väl funnit en Ofverdomstol, behöfs blott en rannsakning på 10 till 12 stora qvartband: man samlar ifrån ar, alla fandets punkter de föregifne upprorsstiftarne ; man hålier dem helt tranqvilt i fängelserna, ända till dess att Fransmännen låta i sina personer kränka mensklighetens och rättvisans skönaste rättighet, det fria försvarets heliga rätt. 7 Lö . . . Pp Om man öppnar framtidens historia: öfverallt der mat ser makten med fördel strida emot sina motståndare, skall man finna vid ändan af händelsernas kedja en statskupp eller en föregifyen sammangaddning. Hvad kan ock vara enklare än att förvandIa till konspiratörer sådana ärliga och ädelsinnade menniskor, hvilka säga helt högt hvad andra tänka i tysthet. hvilka i sina skrifter och sitt handlingssätt icke forställa hvarken sina opinioner eller sina önskningar, och hvilka, till följe af sina naturliga förmögenheter, med kraftig vilja antaga ett system, som är motsatt det som följes? Men — på denna räkning skulle det knappast finnas en endai Frankrike, som ej borde släpas framför brottmälsdomaren : sammangaddning, är enligt aklagaremaktens yttrande inför Pärsdomstolen, ett intellektuelt factum, ev beslut föregående alla vanliga juridiska eller materiella facta, hvari man är medbrottslig, blott mon deltager i öfverläggningen, och till och med icke endast medbrottslig, utan med-upphofsman. I sanning: den pliktskyldigaste kronoåklagare borde dock med förvåning hejda sig vid denna otroliga definition på sammangaddning! Med utllhjelp af denna beundransvärda definition blir allting sammansvärjning. Om man gar tillsamman, är det cn sammangaddning; om man protesterar mot den lag som hindrar föreningar, är det en sammangaddning; om man väcker fråga om högre dagspenning, är det en sammnmangaddning, om man försvarar sig mot de Polis -agencr som sjelfve framkalla oordningar, är det en sammangaddning; om man uttrycker sin harm emot massakrerna och häktningarna, är det äfven en sammangaddning. Snart finnes det ej mer individer, isolerade menviskor, utan det är hela departementer, som man inmän— ger I Jeutesammangaddningen. Man läser t. ex. i åIklägaremaktens Tibell mot Lyonesarne: Isere Departementet har äfven betalt sitt offer; det har tagit del komplotten. Ja hela Frankrike år säkerligen delagtig li den! Våre fyratio revolutionsar bevisa med hvilken skicklig förrädiskhet regeringarne, sedan de sjelfve genom händelsernas tvång eller en origtig politik nödgats antaga rölen af ett parti, vetat att använda det förskräckliga vapnet, som de föregifna sammansvärjningarne erbjuder dem. Huru uppställdes de anklagelser som bortryckte (Girondisterna ifrån den sak deså valtjenat. Hr Thiers sjelf beskrifver det sålunda: All deras moderation blef förvandlad i en stor konspiration, hvaraf borgerligt krig skulle blifvit en nödvändig följd. Deras senfärdighet under lagstiftande församlingens tidpunkt, att uppresa sig emot Thronen; deras opposition tillprojektet d. 10 AMöeusti; deras strid med kömmunen, allt ifrån samma dig ull den 20 September; deras kraftfulla protester emot blodutgjutelserna; deras medlidande med; Ludvig XVI; dettas motstånd vill det inqvisitoriska system, som jäfördes, till de extråordinära Domstolarne, till tvångsIånet, till alla revolutionära medel; slutligen: deras :bemödanden att skapa en mothällande myndighet genom inrättandet af den så kallade Commission des Douze och deras, förtviflan efter nederlaget i Paris, hvilket förmådde dem att söka hjelp af provinserna; allt detta blef omklädt i en stor sam