gan endast bliva: Innehaåtler berättetsen t SMatstudmn. gen något som ej är grundadt på Authentika Riksdagshandlingar, såsom i dess titel varit utlofvadt? Svaret på denna fråga ligger i en öppen dag Skulle det för sin Historiska sanning behöfva något annat och ytterligare bevis än det som innefattas i sjelfva resultatet, Riddarhus-Pluralitetens Opinionsyttringg så saknas ej ett sådant, och ett af den mest öfvertygande natur, min motparts eget. I sitt redan åberopade skrifna yttrande, uppläst inför Ridderskapet och Adeln den 30 April, säger han; sVid tvenne af de på sin höjd fem till sex tillfällen, då, under loppet af innevarande långa Riksdag jag här haft ordet, har Riksdagsmannens yttranderätt i min person blifvit våldförd på ett så oerhört sätt, att det föranledt protester till och med af mina motståndare Hvari detta väldförande bestått, upplyser han äfven sjelf längre ned. i samma tal, der han nämner trampningen och af en annan värd Riddarhusledamots yttrande, att det sätt hvarpå Hr Assessoren emottagits varit honom välkommet, emedan han funnit orsaken dertill ligga i en vacker känsla af harm öfver det otillbörliga ser man, att detta sätt bestått i buller! är detta förhållande sannt, som, det väl måste vara, då det anföres af min motpart sjelf, så måste det väl för hvarje, äfven det inskränktaste omdöme bevisa att Riddarhuset, såsom insändaren i Statstidningen yttrat, vid det ifrågarande tillfället ansäg sig för nära trädt, eller förnärmadt i sitt anseende, i den aktning det hade rätt att fordra genom min motparts närvaro der under sådane omständigheter. Intill dess det så ledes lyckas hönom . ätt bevisa och få. allmänt antagit, att en Riddarhusmedlems emottagande på Riddarhuset med buller och stampningar bevisar att hans närvaro der är sedd med nöje och aktning, intill dess åtminstone måtte Statstidningens af honom åtalade berättelse få anses och gälla som homogen med hans egen, och således mot honom och hans person icke innehållande något, hvarken mer eller mindre förklenligt än denna. . Jag hoppas nu hafva tillräckligt visat och bevisat icke allenast oförgripligheten men oklanderligheten af den tirad 1 Statstidningen, som min motpart åtalat. Att jag således blifvit, -utan all rimlig anledning af honom besvärad med denna rättegång, anser jag vara obestridligt. Jag kan ej sluta denna försvarsskrift, utan att anmärka den betydelsefulla sida, som denna rättegång för mig och troligen för mången annan torde få, genom sjelfva det obetydliga i dess anledning, jemfördt med det passionsfulla i dess bedrifvande, med de helt och hållet främmande episoder man deruti söker inblanda, och i synnerhet med andra Blads (Statstidningens politiska motståndares) öppet och i förväg ådagalagda benägenhet för käranden och käromålet. Afven med den orubbligaste föresats att ej söka klandervärda motiver till andras handlingar synes det omöjligt att icke i denna process mot Statstidningen och de nitiska understöd, dess anställare funnit och tvifvelsutan skall fortfara att finna af den såkallade liberala pressen, se ett försök mot sjelfva yttranderättens frihet, det vill här säga ett försök, icke emot tillvarelsen af ett kändt faktum hvarom nägra berättande ord i Stats-tidningen influtit, utan emot sjelfva tillvarelsen af denna Statens tidning. Beqvämare vore också i sanning att allena talande, kunna efter behag monopolisera med yttranderättens fr ihet till förmon för egna anfall och åsigter, och det förmedelst deras angripande och afskräckande, hvilka ännu skulle våga att, ålminstone i försvarsväg, begagna den; ja! man skulle till och med af min motparts i ett af dessa blad framhållna förskräcklighet såsom talangfull Jörfattare af skildringar och det hot denna framställning innebär, icke otydligen kunna ana, hvad slags terrorism man för detta ändamål synes vilja begagna. Men jag hoppas att detta bemödande skall stranda mot mina landsmäns rättskänsla och deras mod, som ej skola fela att understödja den. Jag vet att de ädlare sinnesrörelserna : aktning för andras rätt och person, kärlek till ordning, vördnad för öfverhet och lagar, äfven ibland oss hafva goda skriftställare att påräkna med mod att den försvara. — Och funnos de ej i ett fritt samhälle; vore det endast de orostiftande passionerna, äregirigheten, vinningslystnaden och afunden, som der hade organer af talang och mod; vore det endast dessa, som befunno sig i besittning af den större Publicitetens fördelar; — då vore den jemvigt störd hvarpå detta sköna Samhällsskick hyvyilar, och detsamma. förvandladt till det sämsta af alla, om det annars under sådana om;ständigheter kunde kallas ett samhälls skick och fortfara som sådant. Stockholm den 15 Juli 1835. Ar Jo FK