Skanska Korrespondenten Ior den 11 nastlioregaende
Mars. hvyari han omisskänneligen utpekades såsom för-
fattaren, han verkligen erkänt detta författareskap och
således gjort sig moraliskt ansvarig för de yttranden,
som deri förekomma, följakteligen äfven för det om
Svenska Adeln, sid 2. att den efter 1809 är
sjunken till den lumpniäste obetydlighet. Och
för den i andra häftet af denna skrift befintliga
icke mindre förnärmande kommentarien deröfver, så
lydande: Bland de lyten med hvilka våra Skildrin-
gar äro behäftade, har man uppräknat vår mindre le-
ende tafla af Svenska adelns belägenhet efter 1809.
Vi tillstå rätt gerna, att ett fel härvid blifvit begånget,
och hvad värre är, begånget med hberådt mod. Felet består
dock ej i taflans bedröflighet, men i valet af utgångs-
punkt. Vi hade träffat sanningen närmare om vi något
litet nämnt den epok, som utgör gränsstenen. Af
grannlagenhet hafva vi skjutit den ett steg tillbaka. Lä-
sarens urskillning och egen uppmärksamhet på tidens
tilldragelser, framflyttar utan svårighet denna gräns-
sten till sitt behöriga ställe; Må sedan från det håll
den bestraffande anmärkningen kommit, beräknas rän-
tan af den vinst, som belöper på amnmärkningens
godkännande. :
Och längre ned på samma sida: Man skulle ej
olämpligen kunna indela Ridderskapet i helt andra
tre klasser än: Grefvär, Friherrar och Adelsmän.
Man skulle nemligen kunna hänföra till första klassen,
de rika, om hvilkas tilivaro allmänheten aldrig erinras
oftare eller på annat sätt, än då de gifvit någon fest,
hvilken Kongl. Familjen täckts hedra med sin höga
närvaro; till den andra, de skuldsatte, hvilkas hela
; förhoppning hvilar på lån, sysslor och bränvinspan-
nan ; till den tredje, de fattiga, med dagens frätan-
I de bergningsbekymmer i hjertat och cessionsansöknin-
gen eller grafven i perspektif.
Och på nästa sida i denna period (tiden före 1809):
lade Adeln ej som nu armarne sorglöst t kors, un-
derkastande, sig med flegmatisk dergifsenhet för: ödets
skickelser, den lott händelserna. varda anvisande. Nej,
Adeln handlade då af egen drift ungefär så, som den
ringaste aning om hvad dess frid tillhörde bordt
förmå den att bete sig utt närvarande kritiska kon-
junkturer-.
Efter så beskaffade yttranden om Ridderskapet och
Adeln, såsom stånd betraktadt, — yttranden, hvilka om
de ägt rum i Statstidningen eller Journalen, jag skulle
erkänt rättfärdiga de oförtjenta beskyllningar för skymf-
liga yttr anden om Rikets Ständer, som min motpart
gjort dessa blad, — efter så beskalffade yttranden, sä-
ger jag, af en ståndets egen medlem, i af honom ut-
gifna tryckta skrifter, och under det han sjelf bevistade
ståndets sammankomster, hvem skulle väl förneka Rid-
derskapet och Adeln ganska direkta anledningar, att
genom en sådan ledamots närvaro, anse den ytt-
re . aktning vara för nära trädd, hvarpå det gör
anspråk? och i följe deraf, hvem skulle yäl kunna be-
strida den förflutna Riksdagens Historiegraf rättigheten,
att, slutande ifrån hvarje enskilt sällskaps obestridliga fog
att anse sig förnärmadt genom en persons närvaro som,
efter att hafva offentligen och direkt sarat det genom
förklenliga yttranden om dess karakter i allmänhet likväl,
utan att hafva lemmat det någon upprättelse derför, in-
fann sig vid dess sammankomster och derunder till dessa
fordna och fortfarande direkta förnärmelser, lade indi-
rekta genom anstötliga uttryck inför Sällskapet emot en
eller flere af ledamöterna; hvem skulle väl, upprepar jag,
bestrida denna Historiograf rättigheten att, utan fara att
anklagas för sky mfligt skrifsätt begagna det uttryck i be-
rättelsen om min motparts uteslutande, som insändaren i
Statstidningen begagnat? . Men, jag går längre. . Jag frå-
gar: skulle väl ni ägon förtänkä denne Historiograf, ifall
han, sträckande ännu längre sina anspråk på, liksom sitt
förtroende till Svensk rättskänsla och Svensk Ridderlig-
het, föreställde sig, att min värde motpart redan derige-
nom, atthan erkäntsig som Författare till ett arbete, hvilket
hvarje opartisk och rättsinnig läsare, till hvars omdöme j jag
härmed vädjar, säkert funnit innehålla yttranden af den mäst
förgripliga nåtur, väl kunnat ådraga sig sina ståndsbröders
förtrytelse till den grad, att de verkligen kunde finna
-hans närvaro ibland sig förnärmande för deras ansende?
Jag frågar vidare om man skulle klandra honom, ifall
han; till de båda förut anförda anledningarhe till utvo-
terings-motionen, (neml. det indirekta förnärmandet af
Husets värdighet genom hans begagnande af ett förgrip-
ligt uttryck inför detsamma och det direkta ge-
nom hans förklenliga uttryck om Husets egen karak-
der) äfven i sin föreställning, och såsom en blott råga
läde den nyssnämnda, och om mat skulle stämpla ho-
nom såsom smädare, derföre att han vid refereringen af
detta min motparts missöde, tagit för afgjort att hans