Skanska Korrespondenten Ior den 11 nastlioregaende Mars. hvyari han omisskänneligen utpekades såsom författaren, han verkligen erkänt detta författareskap och således gjort sig moraliskt ansvarig för de yttranden, som deri förekomma, följakteligen äfven för det om Svenska Adeln, sid 2. att den efter 1809 är sjunken till den lumpniäste obetydlighet. Och för den i andra häftet af denna skrift befintliga icke mindre förnärmande kommentarien deröfver, så lydande: Bland de lyten med hvilka våra Skildringar äro behäftade, har man uppräknat vår mindre leende tafla af Svenska adelns belägenhet efter 1809. Vi tillstå rätt gerna, att ett fel härvid blifvit begånget, och hvad värre är, begånget med hberådt mod. Felet består dock ej i taflans bedröflighet, men i valet af utgångspunkt. Vi hade träffat sanningen närmare om vi något litet nämnt den epok, som utgör gränsstenen. Af grannlagenhet hafva vi skjutit den ett steg tillbaka. Läsarens urskillning och egen uppmärksamhet på tidens tilldragelser, framflyttar utan svårighet denna gränssten till sitt behöriga ställe; Må sedan från det håll den bestraffande anmärkningen kommit, beräknas räntan af den vinst, som belöper på amnmärkningens godkännande. : Och längre ned på samma sida: Man skulle ej olämpligen kunna indela Ridderskapet i helt andra tre klasser än: Grefvär, Friherrar och Adelsmän. Man skulle nemligen kunna hänföra till första klassen, de rika, om hvilkas tilivaro allmänheten aldrig erinras oftare eller på annat sätt, än då de gifvit någon fest, hvilken Kongl. Familjen täckts hedra med sin höga närvaro; till den andra, de skuldsatte, hvilkas hela ; förhoppning hvilar på lån, sysslor och bränvinspannan ; till den tredje, de fattiga, med dagens frätanI de bergningsbekymmer i hjertat och cessionsansökningen eller grafven i perspektif. Och på nästa sida i denna period (tiden före 1809): lade Adeln ej som nu armarne sorglöst t kors, underkastande, sig med flegmatisk dergifsenhet för: ödets skickelser, den lott händelserna. varda anvisande. Nej, Adeln handlade då af egen drift ungefär så, som den ringaste aning om hvad dess frid tillhörde bordt förmå den att bete sig utt närvarande kritiska konjunkturer-. Efter så beskaffade yttranden om Ridderskapet och Adeln, såsom stånd betraktadt, — yttranden, hvilka om de ägt rum i Statstidningen eller Journalen, jag skulle erkänt rättfärdiga de oförtjenta beskyllningar för skymfliga yttr anden om Rikets Ständer, som min motpart gjort dessa blad, — efter så beskalffade yttranden, säger jag, af en ståndets egen medlem, i af honom utgifna tryckta skrifter, och under det han sjelf bevistade ståndets sammankomster, hvem skulle väl förneka Ridderskapet och Adeln ganska direkta anledningar, att genom en sådan ledamots närvaro, anse den yttre . aktning vara för nära trädd, hvarpå det gör anspråk? och i följe deraf, hvem skulle yäl kunna bestrida den förflutna Riksdagens Historiegraf rättigheten, att, slutande ifrån hvarje enskilt sällskaps obestridliga fog att anse sig förnärmadt genom en persons närvaro som, efter att hafva offentligen och direkt sarat det genom förklenliga yttranden om dess karakter i allmänhet likväl, utan att hafva lemmat det någon upprättelse derför, infann sig vid dess sammankomster och derunder till dessa fordna och fortfarande direkta förnärmelser, lade indirekta genom anstötliga uttryck inför Sällskapet emot en eller flere af ledamöterna; hvem skulle väl, upprepar jag, bestrida denna Historiograf rättigheten att, utan fara att anklagas för sky mfligt skrifsätt begagna det uttryck i berättelsen om min motparts uteslutande, som insändaren i Statstidningen begagnat? . Men, jag går längre. . Jag frågar: skulle väl ni ägon förtänkä denne Historiograf, ifall han, sträckande ännu längre sina anspråk på, liksom sitt förtroende till Svensk rättskänsla och Svensk Ridderlighet, föreställde sig, att min värde motpart redan derigenom, atthan erkäntsig som Författare till ett arbete, hvilket hvarje opartisk och rättsinnig läsare, till hvars omdöme j jag härmed vädjar, säkert funnit innehålla yttranden af den mäst förgripliga nåtur, väl kunnat ådraga sig sina ståndsbröders förtrytelse till den grad, att de verkligen kunde finna -hans närvaro ibland sig förnärmande för deras ansende? Jag frågar vidare om man skulle klandra honom, ifall han; till de båda förut anförda anledningarhe till utvoterings-motionen, (neml. det indirekta förnärmandet af Husets värdighet genom hans begagnande af ett förgripligt uttryck inför detsamma och det direkta genom hans förklenliga uttryck om Husets egen karakder) äfven i sin föreställning, och såsom en blott råga läde den nyssnämnda, och om mat skulle stämpla honom såsom smädare, derföre att han vid refereringen af detta min motparts missöde, tagit för afgjort att hans