gens föreskrift; att; iTall, som SPE diga sjrias, hellre:
fria. än Ffätm,. ålttid nera fästä Sin il bpmärksam
het På ämnets och tankens, än på u Pyckets laäg-
siridighet, på skriftens åsyftning, än på framställ-
ningissättet, och alltid, utan rättighet att, i hvilket
jäll söm hälst, Araga obestämda slutföljder af ut-
irycken? .så, som Insändaren i Statstidnimgen yttrat,
med 149 röster emot 47, fälldes med en verklig plu-
ralitet af trefjerdedelar al husets närvarande personal,
och följaktligen så, att han moralement uteslöts: ur
detsamma genom en anmärkningsvärdt stör aritmetisk
murjoritet, fast icke genom den juridiska af fem sjette-
delar, som Grundlagens 110 f. föreskrifver. Men än-
nu en gång sagdt, i den åtalade tiraden är ej fråga,
hvarken om den moraliska uteslutningen eller den le-
gala frikännelsen, men blott om majoritetens, de tre
fjer dedelarnes af huset, tänkesätt vid detta tillfälle;
och, när denna majoritet icke vill begagna något af de
tvänne, med min motparts fortfarande ledamotskap af
huset förenliga, lagliga utvägar, att uttrycka sitt miss-
nöje med hans förhållande, nemligen: tilltal inför
dömstol eller - varning inför protokollet; så måste det
väl bevisa att den ansåg kraften af en sann och ädel
opinions yttring öfver hans i protokollet qvarståen-
de uttryck, endast kunna ådagaläggas genom ett hög-
udbgt tillkännagifvande, att hans närvaro förnär-
made husets anseende, sedan han , långt ifrån
att återtaga eller åtminstone på ett — tillfredsstäl-
lande sätt förklara detta uttryck, fortfor att hänföra
det vill eller att ställa det i sammanhang med en tafla
af Regeringens förfarande efter 1809. Att omröstnin-
gens fesultat innefattar ett sådant tillkännagifvande,
måste väl vara lika förnuftsenligt klart, som Histo-
riskt sant och föjakteligen lika tillåtligt för hvar och en
att anföra: och åberopa.
Jäg Köppas, att min värda motpart nu icke längre
förgältves skall behöfva fråga sig sjelf, från hvilka
förk öllanden i hans tillryggåalåagda vandel, Förfat-
tarew tll den i Statstidningen införda artikeln,
bemtat anledning till det öfverklagade uttrycket: Den-
na författare kallar sin artikel: Försök till en ka-
Vöristik: öfver sisla Riksdagen, hemtad från. dess
handlingar; och såvida min motpart icke. nekar
atvtheriticiteren! af dessa handlingar, måste han väl med-
gifva, att en förf. som sagt: att trefjerdedelär af
wStändet röstade för uteslutandei af en medlem, som
vanprydde: dess Protokoll med sina uttryck och förnär-
made dess anseende med dess närvaro;icke gjort an—
nat eller mera än anfört ett på dessa handlingar
arundadt faktiskt förhållande. Och detta i ordalag,
hvilka, jemförda med dem,som under diskussionerna be-
gagnådes, till. och med kunna anses för mycket skonsam-
mia; nied ett ord, att icke ha i denna sak yttrat sin e-
gen Asigt, men den nyssnämde Riddarhus-majoritetens.
Den refererande ton, som genomgår hela denna artikel,
ocir-som äfven på det anmärkta stället ömisskänneligen
röjer sig genom uttry cket -om minoriteten vid voterings-
tillfället, att den, utan att bestrida detta (neml., ma-
joritetens. tanka om min metparts förnärmelse mot Huset)
ändock ville behålla honom — befriar det af honom så
bårdt rubricerade uttrycket från all misstanka, att vara
författarens eget påstående; ty dennes artikel af d. 4 Juni
kar omöjligen hafva varit, hvarken bestridd eller med-
gifeen den dag i näst föregående Maj månad, då ut-
voteringsomröstningen förevar.
Men jag vill för ett ögonblick antaga, att det vore
artikelförfattarens eget omdöme. Låtom oss då under-
söka, om deri verkligen finnes något skymfligt. Jag
förutsätter, att jag författat den, och jag ställer då till
min motpart samma fråga, som han sjelf den 30 sist-
lidne Aprill ställde will Riddarhuset: Hvem berättigar
mina! motståndare at påtvinga uttrycket en syftning,
som det beror äf mig att förneka? Ja! jag tillägger
äfvenledes med hans ord vid samma tillfälle: -Jag
hatar advokatyr och derföre måste man ursäkta, att
jag använder ett lagligt vapen till mit försvar, —
det; att sjelf tyda mina ord; Hvad han då ansåg
lagligt för sig, hoppas jag att han äfven nu skall an-
se lagligt för mig, och jag förklarar då: att jag med
iförnärma icke menat annat än hvad detta ord i sin
sammansättning sjelf antyder, nemligen: träda för nä-
ra, och med anseende icke annat än aktning, re-
soett. Det klandrade uttrveket reducerar sig således
Et — LA et