gens föreskrift; att; iTall, som SPE diga sjrias, hellre: fria. än Ffätm,. ålttid nera fästä Sin il bpmärksam het På ämnets och tankens, än på u Pyckets laägsiridighet, på skriftens åsyftning, än på framställningissättet, och alltid, utan rättighet att, i hvilket jäll söm hälst, Araga obestämda slutföljder af utirycken? .så, som Insändaren i Statstidnimgen yttrat, med 149 röster emot 47, fälldes med en verklig pluralitet af trefjerdedelar al husets närvarande personal, och följaktligen så, att han moralement uteslöts: ur detsamma genom en anmärkningsvärdt stör aritmetisk murjoritet, fast icke genom den juridiska af fem sjettedelar, som Grundlagens 110 f. föreskrifver. Men ännu en gång sagdt, i den åtalade tiraden är ej fråga, hvarken om den moraliska uteslutningen eller den legala frikännelsen, men blott om majoritetens, de tre fjer dedelarnes af huset, tänkesätt vid detta tillfälle; och, när denna majoritet icke vill begagna något af de tvänne, med min motparts fortfarande ledamotskap af huset förenliga, lagliga utvägar, att uttrycka sitt missnöje med hans förhållande, nemligen: tilltal inför dömstol eller varning inför protokollet; så måste det väl bevisa att den ansåg kraften af en sann och ädel opinions yttring öfver hans i protokollet qvarstående uttryck, endast kunna ådagaläggas genom ett högudbgt tillkännagifvande, att hans närvaro förnärmade husets anseende, sedan han , långt ifrån att återtaga eller åtminstone på ett — tillfredsställande sätt förklara detta uttryck, fortfor att hänföra det vill eller att ställa det i sammanhang med en tafla af Regeringens förfarande efter 1809. Att omröstningens fesultat innefattar ett sådant tillkännagifvande, måste väl vara lika förnuftsenligt klart, som Historiskt sant och föjakteligen lika tillåtligt för hvar och en att anföra: och åberopa. Jäg Köppas, att min värda motpart nu icke längre förgältves skall behöfva fråga sig sjelf, från hvilka förk öllanden i hans tillryggåalåagda vandel, Författarew tll den i Statstidningen införda artikeln, bemtat anledning till det öfverklagade uttrycket: Denna författare kallar sin artikel: Försök till en kaVöristik: öfver sisla Riksdagen, hemtad från. dess handlingar; och såvida min motpart icke. nekar atvtheriticiteren! af dessa handlingar, måste han väl medgifva, att en förf. som sagt: att trefjerdedelär af wStändet röstade för uteslutandei af en medlem, som vanprydde: dess Protokoll med sina uttryck och förnärmade dess anseende med dess närvaro;icke gjort an— nat eller mera än anfört ett på dessa handlingar arundadt faktiskt förhållande. Och detta i ordalag, hvilka, jemförda med dem,som under diskussionerna begagnådes, till. och med kunna anses för mycket skonsammia; nied ett ord, att icke ha i denna sak yttrat sin egen Asigt, men den nyssnämde Riddarhus-majoritetens. Den refererande ton, som genomgår hela denna artikel, ocir-som äfven på det anmärkta stället ömisskänneligen röjer sig genom uttry cket -om minoriteten vid voteringstillfället, att den, utan att bestrida detta (neml., majoritetens. tanka om min metparts förnärmelse mot Huset) ändock ville behålla honom — befriar det af honom så bårdt rubricerade uttrycket från all misstanka, att vara författarens eget påstående; ty dennes artikel af d. 4 Juni kar omöjligen hafva varit, hvarken bestridd eller medgifeen den dag i näst föregående Maj månad, då utvoteringsomröstningen förevar. Men jag vill för ett ögonblick antaga, att det vore artikelförfattarens eget omdöme. Låtom oss då undersöka, om deri verkligen finnes något skymfligt. Jag förutsätter, att jag författat den, och jag ställer då till min motpart samma fråga, som han sjelf den 30 sistlidne Aprill ställde will Riddarhuset: Hvem berättigar mina! motståndare at påtvinga uttrycket en syftning, som det beror äf mig att förneka? Ja! jag tillägger äfvenledes med hans ord vid samma tillfälle: -Jag hatar advokatyr och derföre måste man ursäkta, att jag använder ett lagligt vapen till mit försvar, — det; att sjelf tyda mina ord; Hvad han då ansåg lagligt för sig, hoppas jag att han äfven nu skall anse lagligt för mig, och jag förklarar då: att jag med iförnärma icke menat annat än hvad detta ord i sin sammansättning sjelf antyder, nemligen: träda för nära, och med anseende icke annat än aktning, resoett. Det klandrade uttrveket reducerar sig således Et — LA et