KALELDOSKORP.
THEATFERN Å DJURGÅRDEN.
Vi sade i en föregående nummer, ätt vi imnan kort
ärnade yttra oss något om nämnde theaters represen-
tationer. Vi börja nu fullgörandet af detta löfte, ehu-
ru vi gå något baklänges i tideräkningen och till inledning
af vår granskmng välja dess sista nyhet, eller Carl den
Tolfte på Rigen, -komedi i fyra akter, öfversättning
från engelskan.
Carl den tolfte och komedi! dessa båda saker tyc-
kas ligga så längt skiljda från hvarandra, att man svår.
ligen skulle tro det möjligt att förena dem. Men då
sjelfva Moses i våra dagar måst beqväma sig att sjun-
ga Rossinska roulader, så lärer väl Carl den tolfte,
som icke är förnämare än profeten, äfven få hålla till-
godo med den roli ett lustspel, som ödets omvexling
tillskyndat honom. Han har redan på några lands-
orts-theatrar figurerat i ett stycke, där han uppträder
såsom slagen och fången vid Bender; han har derige-
nom fatt vänja sig vid motga ängen, och initierad i dess sko-
da, bör han icke förundra sig öfver, att man i Stock-
holm gör honom till hjelte i en komedi. Han har väl
här flyttat från Bender till BRägen, men olyckan har
följt honom äfven hit, och hon har, som man ser, än-
nu icke tröttnat att fästa sig i hans fjät. I Bender
var det en turkisk pascha, hvars skepnad hon iklädt
sig, och detta kunde man ändå fördraga, ty en sådan
bär åtminstone en sabel och en dolk, följakteligen nå-
gon ting krigiskt, och är dessutom en otrogen syndare,
hos hvilken man måste ursäkta mycket; men här är
det en hans egen borgmästare, som ställer honom till
rätta inför sig, och en undersåte som läser lagen för
honom, samt ändteligen ett par flickor, som taga ho-
nom i skola, och undervisa honom om huru han bör
skicka sig. Sådant passerar i sanning raljeriet, och
likväl är alltsammans blott ett raljeri, ty han drar sig
temmeligen väl ur spelet, men man har ändå skrattat
åt honom. Skrattat åt. Carl den tolfte! ja, hvad tyc-
ker läsaren? Se här innehållet, må han sjelf dömma.
En Major Warenberg har, till. följe af en orättvis an-
;klagelse blifvit dömd will fandsförvisning och- flytt från
Stockholm. Han har funnit en fristad hos en Herr
Brock i en stad på Rigen, och håller der under an-
nat namn ett värdshus. I detta värdshus tar Carl den
tolfte in, då han okänd vistas några dagar på ön, der
han har en affär att uträtta hos den gamle Brock. Den-
ne har nemligen efter slaget vid Pultava skiekat konun-
gen sin son och en summa penningar, den :förre en
skänk åt fäderneslandet, den: sednare ett lån till dess
Carl skulle kunna återbetala det. Brock, som är af
ett jovialiskt lynne, yttrar för den obekante officeren
sitt ogillande af Carls förhållande, som vistats ett helt
är i Stralsund, och icke låtit höra af sig. Carl med-
ger, att konungen haft orätt, men anför nagra skäl,
som tala till hans urskuldande. Nöjd härmed förkla-
rar Brock, att han icke vill ha igen penningarne, och
sluteligen trugad att emottaga assignationen, emedan of-
ficeren icke vågar visa sig för monarken, utan att ha
lemnat den i hans händer, begagnar han den, att tän-
da på sin pipa, och qvitterar på sådant sätt skulden.
Förvånad öfver detta ädelmod räcker Carl honom sin
hand, och försäkrar att konungen icke skall afslå den
begäran han någon gång kan göra. Nu inträdde styc-
kets arlekin, och tillika dess onda princip, borgmiästa-
ren Schreijer, som fått höra, att en främmande vistas
hos Brock och misstänker, att det kan vara Waren-
berg, på hvars upptäckande ett pris är utsatt. Han
anställer derföre en ransakning med Carl, men hvilken
omsider slutas dermed, att konungen ger sig tillkänna,
till stor förskräckelse för borgmästaren, och den tillstä-
desvarande majoren, som sjelf afhört detta förhör, hvil-
ket gälde honom. Båda kommo likväl derifrån med
blotta skrämseln, och konungen skyndar ut för att an-—
gripa fienden, som landstigit. på ön.
Har läsaren sett Felsheims Husar? Na, då kunna
vi hänvisa dit, för att gifva honom kunskap om resten
af pjecen : en batalj som man icke ser; konungen, räd-
dad från döden eller fingenskapen af en okänd, som är
ingen annan än Warenberg, hvilken tillika med Brock
gripit till vapen, att strida för monarken; 2:ne flickor,
den ena af ett alfvarsamt, den andra af ett muntert lyn-
ne, som spela konung och anklagare, till hvilken scen
Carl sjelf råkar vara vittne; dertill ett lika dumt som
elakt fjäsk af borgmästaren, hvilken tror sig upptäcka
tvenne förrädare, samt ändteligen rättvisa åt den lidan-
de, förlåtelse åt narren, och ett par giftermål, så ha vi
stycket lyckligen och väl tilländabragt. En liten episod,
som vi för berättelsens noggranhet, äfven måste anföra,
är, att den bekanta händelsen med bomben, jemväl fin-
nes här inflickad, ehuru någorlunda mal. å propos,
emedan den skrifvande icke är någon rädd sekreterare,