Mel jag nastan SKamtat, nar jag Ir stallet, nagra ar eI-
er, dömdes att i domkapitlet erhålla skrapa — den jag
if gällande orsaker sjelf uppskjöt till tusenårafesten —
ör det jag i mina besvär öfver DomProstförslaget, hvil-
a dock ej voro så stränga, som Doktor L. P. SVåh-
ins ), yttrade min öfvertygelse, att en Domprost i
sund bör vara en man med kraft och sjelfständighet,
amt, att, om en sådan i tjugu år finge förvalta Lunds
lomkyrkas fonder, skulle de vexa till så ofantliga ri-
edomar, att Domkyrkan skulle kunna blifva en moder
ör akademien, om annars öfverskotten af en domkyrkas
nkomster med samma skäl böra användasttill national-
ppfostringen, som öfverskotten af landskyrkornas.
Af allt detta torde M. H. inse, att det finnes pre-
ter, som mena, att de ad pios usus anslagna -fonder
j bättre kunna användas, än till att befordra bild-
ing och upplysning. (Forts. följer.)
) fin Akademisk lärare har sagt, att den disputations-
akt, då bemälte Doktor presiderade, men jag oppo-
nverade, är den namnkunnigaste och märkvärdigaste
sedan Akademiens stiftelse. Men en disputationsakt,
som skulle blifvit mycket namnkunnigare och intres-
santare, var då Professor Agardh disputerade i
Stats-Ekonomien, men dåvarande Docenten, JV. N.
TIomander uppträdde såsom extra opponens. Det
var verklig skada, att Professor Agardh ej emottog
någon extra opponens, emedan disputationsakten ej
var något Akademiskt prof. Men Doktor IVåhlins
var det icke heller; dock afvisade han hvarken mig
eler Pastor Larssen. I min ungdom misstog jag
mig mycket, och säledes äfven deri, att jag ej an-
såg Carl Agardh hafva så alldeles utomordentliga
nalursgåfvor, men jag fördes till en sådan villfarelse,
emedan Agardh skref och talade latin såsom nutidens
d:plomater; men jag deremot såsom Westfaliska fre-
dens; jag har således icke behöfts i värt tidehvarf.
Den eljest märkvärdigaste disputationsakt jag kän-
ner, var då jag, i slutet af Maj 1807, vid 20 års
älder, presiderade de vera et perfecta- eloguentia
i stora Auditorium. Då varande DPecanus, Professor
Lundblad, ansåg mig oberättigad att disputera i Bo-
merska vältaligheten, efter jag var Morbergs Docens,
och jag fick veta, att Lundblad hade updragit den
store och fintlige disputatorn Heurlin att opponera
extra. Men oaktadt jag mer än en gång uppmanade
Docenten Meurlin att framträda och Decanus gjorde
det sjelf, blef ändock Heurlin qvarsittande på sin
bänk: jag frågade honom sedan om orsaken, då han
svarade, att det skulle jag bedömma, när han berät-
tade hvad gubben Lundblad hade sagt med gråtan—
de ton: det är synd att den Muncken skall skrifva
och tala så skön Latin — Men när då ej Docenten
Heurlin ville antaga uppmaningen, vände jag mig
till Decanus sjelf och anmodade honom att ex officio
fullborda det värf, som hans ombud hade sig undan-
dragit. Man har väl sagt, att vid Wåhlinska dispu-
tationsakten uphäfde sig ett allmänt stormskratt vid
dessa jovialiska infall, som voro ett fädernearf. Men
Uifligare blef löjet år, 1807, då eloquentizge Professorn
väl böd till, att tala men kunde ej hinna längre än till
au hosta, harkla, spotta och stamma, men till slut
fann han sig då hickade han.
När jag då på intet sätt kunde förmå Decanus att
opponera, förklarade, jag, att jag 1 eloquentixe Profes-
sorns ställe ville inför så talrikt. Auditorium ex tempo-
re hålla en akademisk föreläsning de perfecto Oratore;
hvilket jag äfven gjorde en half timmas tid men jag på-
minner mig allenast slutet deraf, emedan det gjorde på
min sjelfkänsla det djupaste intryck jag någonsin erfarit;
orden voro följande: maägnum profecto oratorem, vo-
cis et svavitate et gravitate emine-lem, jovis instar
ionamis, tanquam Cicero ipse e mortius exstilisset.
Det märkvärdiga härvid var, att då jag uttalade ordet:
svaritate, gaf jag min: den tiden klangfullå stämma ett
eget välljud; men vid ordet gravitate, gaf jag den det
uttryck, som en kraftfull basstämma har i, sitt våld;
men då jag framsade orden: jovis instar,tonantis,
kom jag i ett slags förlägenhet, emedan mina egna ö-
ron liksom uppfylldes af ett aflägset åskedunders dån,
fastän det ej ljöd aflägsnare än från mina egna, på
den tiden ganska djupa och fylliga bastoner: men
när jag slutligen sade: tänquam Cicero ipse. e mor-
liis exstitisset, föreföll det mig sjelf, som ljudet
kom, hemskt och ihåligt — från grafvarnas djup;
men sedan jag hade uttalat de sista orden, reste jag
mig upp i kathedren, och betraktade. först Decanus,
sedan åhörarne — med forskande blick. .Derpå upp-
manade jag, med lugnad stämma, hvem som ville, att
framträda, då tvenne opponenter, på venstra sidan,
näml. Bexell och Duner anmälte sig, men med all
foglighet. Bexell utmärkte sig genom qvickhet och
talegafva; det är densamme, som utgifvit så sköna