Bar stor eld ur liten rök — ty förf. har hittils alltid trodt, att röt kom af eld, och icke: tvärtom, och tycker han i allmänhet, att, hvad Kusinerna beträffar, man gerna kan hålla sig vid det gamla vanliga och mera påtagliga uttrycket: mycken rök ur liten eld. Sedan man nu talat om Kusinerna, mera än de äro värda, återstår att nämna ett ord i förhand om dess snart framträdande syskon, jag menar ett nytt utbrott af förf. skrifhåg. Långt innan Kusinerna sågo ljuset, voro dessa sednare tryckfärdiga. Förf. har således icke ens denna gången kunnat begagna sig af de råd och den näpst, han af sina Hrr Recensenter inhändigat, utan det nya arbetet är — lika som det förra — endast ett foster af förf. egen ouppblandade inbillning. ) Axels poesi har en gång för alla lärt förf. att ej vilja jemka, rätta och putsa, c. — När man lär sig att zeckna, måste man vara lätt på hand och med försigtighet göra hvarje drag; men äro de en gång der, så må man icke försöka att sudda med gummi elasticum eller franskt bröd; ty deraf skulle synas omisskänneliga spår på det fina papperets jemna yta, utan taga till föresats att en annan gång göra det bättre, om man kan. Men i allmänhet är det mycket svårt, äfven för lärlingen, att på en annans inrådan draga ett streck krökigt, som han sjelf tycker borde vara rakt. Om man förra gången förebrådde förf. att ej med nog d många dygder utsirat sina aktörer på skådebanan, så skall man nu — förf. känner det i förhand (och äfven ktet i luften) — lasta honom för, att han rent och osminkadt säger sin mening och sitt tycke om flerahanda ting, som han ser, hör, erfar och Jliäser. Förf. utsätter sig frivilligt för den näpst, han skall få, ty den kommer troligen att ändra eller stadfästa hans omdöme i diverse punkter. Förf. har obetydligt egenkärlek och tillrättavisas snart och gerna, bara det sker med rättvisa och bevisande skäl. l) I dessa goda och glada förhoppningar, utskickar han nu kusinernas syskon och ber — icke om ett mildt öfverseende med deras stora brister — men om allvarliga ord i en mild ton, ty det gör godt, utan att smaka bittert för den, som hittills ännu aldrig såg oviljans panna rynkas emot sig, utan som dansat lifvet gladt och godt igenom, ibland älskade vänner, utan ringaste håg att förnärma någon varelse på jorden, och derföre mer än förlåtligt blödig för hårda tilltal. KE.) Vi glädja oss på allvar åt detta löfte att få se mera. af förf. ; ty, såsom vi ofta redan förklarat, fantasiverk af så gediget värde har Svenska allmänheten sällan fatt. Z.) Så säga de alla ; och ändock blifva de alltid så onda! — Vi recensenter hafva så föga tid att krusa våra ord. I stället för att säga: Min nådiga! det förfaller oss så, som Ni icke hade alldeles rätt uppfattat den karakteren, den situationen, och möjligen vore det bätttre så eller så, äro vi tvungne att falla in med ett tvärt: detta är falskt sedt, falskt tecknadt. Vi veta visst, hvad artigheten kräfver; men vi måste skona tid och svärta.