Bar stor eld ur liten rök — ty förf. har hittils all-
tid trodt, att röt kom af eld, och icke: tvärtom, och
tycker han i allmänhet, att, hvad Kusinerna beträffar,
man gerna kan hålla sig vid det gamla vanliga och me-
ra påtagliga uttrycket: mycken rök ur liten eld.
Sedan man nu talat om Kusinerna, mera än de äro
värda, återstår att nämna ett ord i förhand om dess
snart framträdande syskon, jag menar ett nytt utbrott af
förf. skrifhåg. Långt innan Kusinerna sågo ljuset, vo-
ro dessa sednare tryckfärdiga. Förf. har således icke
ens denna gången kunnat begagna sig af de råd och
den näpst, han af sina Hrr Recensenter inhändigat, u-
tan det nya arbetet är — lika som det förra — endast
ett foster af förf. egen ouppblandade inbillning. ) A-
xels poesi har en gång för alla lärt förf. att ej vilja
jemka, rätta och putsa, c. — När man lär sig att
zeckna, måste man vara lätt på hand och med försig-
tighet göra hvarje drag; men äro de en gång der, så
må man icke försöka att sudda med gummi elasticum
eller franskt bröd; ty deraf skulle synas omisskänneliga
spår på det fina papperets jemna yta, utan taga till fö-
resats att en annan gång göra det bättre, om man kan.
Men i allmänhet är det mycket svårt, äfven för lär-
lingen, att på en annans inrådan draga ett streck krökigt,
som han sjelf tycker borde vara rakt.
Om man förra gången förebrådde förf. att ej med nog
d
många dygder utsirat sina aktörer på skådebanan, så
skall man nu — förf. känner det i förhand (och äfven
ktet i luften) — lasta honom för, att han rent och o-
sminkadt säger sin mening och sitt tycke om flerahanda
ting, som han ser, hör, erfar och Jliäser. Förf. ut-
sätter sig frivilligt för den näpst, han skall få, ty den
kommer troligen att ändra eller stadfästa hans omdöme
i diverse punkter. Förf. har obetydligt egenkärlek och
tillrättavisas snart och gerna, bara det sker med rättvisa
och bevisande skäl. l)
I dessa goda och glada förhoppningar, utskickar han nu
kusinernas syskon och ber — icke om ett mildt öfver-
seende med deras stora brister — men om allvarliga
ord i en mild ton, ty det gör godt, utan att smaka
bittert för den, som hittills ännu aldrig såg oviljans pan-
na rynkas emot sig, utan som dansat lifvet gladt och
godt igenom, ibland älskade vänner, utan ringaste håg
att förnärma någon varelse på jorden, och derföre mer
än förlåtligt blödig för hårda tilltal.
KE.) Vi glädja oss på allvar åt detta löfte att få se me-
ra. af förf. ; ty, såsom vi ofta redan förklarat, fantasi-
verk af så gediget värde har Svenska allmänheten
sällan fatt.
Z.) Så säga de alla ; och ändock blifva de alltid så on-
da! — Vi recensenter hafva så föga tid att krusa
våra ord. I stället för att säga: Min nådiga! det
förfaller oss så, som Ni icke hade alldeles rätt upp-
fattat den karakteren, den situationen, och möjligen
vore det bätttre så eller så, äro vi tvungne att falla
in med ett tvärt: detta är falskt sedt, falskt teck-
nadt. Vi veta visst, hvad artigheten kräfver; men
vi måste skona tid och svärta.