det icke skulle förgätas huru han, 4 hela dagar, ispetsen för blott 40 man, hvilka ledo brist på allt, försvarat sin anförtrodda post mot en ofantlig truppmassa; huru han, under det. trupperne brände -och mördade, beskyddat egendom och till och med skonat motpartiets spioner, hvilka annars, enligt allt krigsbruk, förverkat lifvet. Regeringen — sade han till slut — frustar hämnd. Derföre släpade hon oss inför eder, mina Hrr Pärer, J som ären våra politiska fiender, och som kunnen så mycket mera ohejdadt öfverlemna eder åt fiendskapen mot oss, som eder jurisdiktion icke har någon af de vanliga domstolarnas garantier. Så Jemnen då eder hämnd fritt lopp! Nåd och skonsamhet begär jag icke af eder! Mildhet, utöfvad af eder, skulle i moraliskt hänseende endast ännu mera skärpa mitt straff. Icke kan det lyckas eder att vältra ansvarigheten på andra, som stå bakom eder, och förledt eder till alla edra steg. Betänken att Pilatus, som på lika sätt ville oskyldigt två sina händer, ännu efter 1800 år nämnes med det allmännaste förakt. Jag bestrider eder rätt att dömma oss; jag skall derföre icke svara på några frågor; jag skall icke försvara mig, fastän jag vet att falska vittnen skola uppträda mot mig. Blott en bön vare mig tillåten. Det är, att J måtten taga mitt hufvud genom sbödelns bila, och icke låta inspärra mig i ett fängelse. För en sådan mildhet skulle jag förbanna eder, icke tacka eder! Presidenten sökte förmå den anklagade att underkasta sig domstolen, och taga del i debatterne, emedan han ju sjelf förklarat, att han i Pärskammaren såg en samlingsplats för Frankrikes utmärktaste män. Men Lagrange svarade honom, att han svurit att icke blanda sig i debatten, och vid ett sådant förhållande skulle Presidenten, som för några få sessioner sedan brännmärkt meneden med vanära, icke vilja förleda honom att bryta sin ed. — Lagrange afhöll sig ock från allt egentligt deltagande i vit nesförhöret, hvilket nu började, fastän han icke kunde underlåta att förklara det ena eller andra vittnet för falskt och köpt. — Dem öfvertygelsens kraft, hvarmed han talade, syntes till och med icke hafva förfelat att göra intryck på domrarne. Presidenten behandlade honom med utmärkt humanitet, och lät efter sessionens slut föra honom till ett hospital, i stället att återskicka honom till fängelset. — Härefter framställde prefekten i Lyon, Hr Gasparin, i ett långt tal förloppet af insurrektionen i Lyon. Då sessionen var slut, ville en af fångarne, Roczinsky, som med våld blifvit förd till domsalen, icke heller godvilligt lemna den, hvarföre municipalgardisterne lade hand på honom, hvilket gaf anledning: till högst skandalösa uppträden.