Ludvig Liuip 10r tyrann. Presidenten ville nu utnämna den berömde advokaten Favre till den anklagades försvarare i denna sak, men som Reverchon icke ville inet derpå, så vägrade Favre att öfvertaga försvaret. Då den anklagade tillfrågades huruvida han fällt det yttrande hvarföre han beskylldes, sade han: det tillhör mig icke att häröfver afgifva någon förklaring; det är deras pligt som leka domare att öppna öronen. — Domstolen uppskjöt utslaget i detta nya mål till följande dagen, då detsamma afkunnades, och innehöll att Reverchon, för det han talat lasteligt om Konungen, komme att fem ar hållas,i fängelse, under denna tid vara beröfvad sina borgerliga rättigheter, samt dessutom böta 5000 fr. 735 af Pärerne sägas hafva röstat för att denna incidentpunkt genast skulle afdömas, då deremot den mera moderata minoriteten af några och 40 — hvaribland Hrr Mole, Bassano, Faure, Zangiacomi, samt exministrarne d Argout och Girod de PE Ain — röstat för att saken skulle uppskjutas tills den slutliga domen i sjelfva processen fallit, på det dennas gång icke måtte afbrytas genomde oupphörliga mellanscenerne. I sessionen d. 2 d:s framställdes för rätten fången Lagrange, den mest betydande af de anklagade från . Lyon. Förut en ganska kraftig natur, kunde han nuomer knappast släpa sig från sin plats fram till skranket, till den grad hade fängelselifvet och ännu mer de moraliska lidanden, som hans eget ogh hans familjs tillstånd nödvändigt måste föra med sig, verkat på honom. Sedan han först begärt att protokollet öfver hans tran sporterande till domsalen måtte uppläsas,j och deraf visat sig att han endast gifvit vika för den materiella styrkan, fick han ordet för att framsälla ett prejudiciellt yrkandes Min afsigt — sade han — är icke att förnya den skandal, som redan i alltför rikt mått ägt rum i edra sessioner. Jag hoppas att J icke skolen i eder dom vilja hämnas denna skandal på oss. Det är min afsigt att bestrida eder kompetens. Om J voren kallade att såsom jury dömma öfver mig, skulle jag endast jäfva ganska få bland eder, ty jag misskänner icke att Pärskammaren är sammansatt af nationens utmärktaste män, att J innehafven edra platser såsom belöning för fäderneslandet gjorda tjenster. Men Pärerne, såsom korporation, kan jag icke anse för en opartisk domstol; jag kan endast anse eder såsom mina politiska fiender, hvilkas intresse det är att störta mig, emedan de väl veta att i fall jag vore fri, skulle jag uppbjuda de krafter, som ännu återstå mig, för att befordra frihetens seger. — Lagrange blef så matt af den ansträngning han gjorde för att tala, att presidenten gaf honom tillitelse , att sätta sig; men han tackade och fortsatte sitt tal stående, stödd mot domstolens skrank. Han sökte att historiskt visa, huru han och hans vänner, genom tingens lopp och då de sågo huru monarkien gick ut på bedrägeri och förtryck, blifvit tvungne att taga republiken till det enda ankaret för sina förhoppningar. Republiken — sade han bland annat — hade närt ett barn vid sitt bröst, af hvilke hon sedermera blifvit förradd. Denne republikens affallige son (Napoleon) kunde icke genom alla; sinasegrar försona sitt förräderi; han herrskade öfver Frankrike, men icke genom nationens kärlek. Afven sedan Julirevolutionen har Frankrike af regeringen blifvit förledt att förråda alla sina pligter. Det har lemnat alla dem i sticket, som det gifvit impulsen att eröfra friheten. Belgien ville förena sig med oss, det tillhörde oss med rätta, och vi hafva öfverandtvardat det åt en främmande prins; i Halien hafva vi hulpit tull att förtrampa den nya frihet, som höll pa att spira opp; Polen, denna barricre af jern mellan oss och den Nordiske kolossen, hafva vi fegt uppoffrat. Frankrike hade lofvat att Polen icke skulle gå under, och det har dock gatt under. Och då det såg allt sitt hjelteblod strömma ut från tusen sar, då det på nytt måste böja nacken under det afskakade oket, sade man till oss: lIugn herskar åter i Warschau.? — (Yurande af 3ebastiani i Deputerade-kammaren.) Ja, samma slags lugn, som herskade på alla gator i Lyon, då man på dem gjöt vårt blod i strömmar, eder till ett offer. — Om det är ett brott att vara republikan, så är det med stolthet jag gör mig en. ära af detta brott; med stolthet blickar jag såsom -cpublikan på sadana politiska trosförvandter, som stå här anklagade jemte mig, på denne Carrier, som blott lyssnande till mensklighetens stamma icke ens ville utan nödtvång låta utgjuta skurkars blod, och räddade deras lf, som törstade efter hans blod och vårt blod, och ännu fortfara i deras begär att släcka denna törst. Regeringen sökte på allt sätt förgöra oss republikaner i Lyon. Till vårt försvar bildade vi föreningar, till hv ilka folket slöt sig i massor. Då såg regeringen att vi funnit ett medel, alt genom styrkan af desaa TT TT un. 1 j I