Ludvig Liuip 10r tyrann. Presidenten ville nu ut-
nämna den berömde advokaten Favre till den an-
klagades försvarare i denna sak, men som Reverchon
icke ville inet derpå, så vägrade Favre att öfvertaga
försvaret. Då den anklagade tillfrågades huruvida han
fällt det yttrande hvarföre han beskylldes, sade han:
det tillhör mig icke att häröfver afgifva någon förkla-
ring; det är deras pligt som leka domare att öppna ö-
ronen. — Domstolen uppskjöt utslaget i detta nya
mål till följande dagen, då detsamma afkunnades, och
innehöll att Reverchon, för det han talat lasteligt om
Konungen, komme att fem ar hållas,i fängelse, under
denna tid vara beröfvad sina borgerliga rättigheter, samt
dessutom böta 5000 fr. 735 af Pärerne sägas hafva rö-
stat för att denna incidentpunkt genast skulle afdömas,
då deremot den mera moderata minoriteten af några
och 40 — hvaribland Hrr Mole, Bassano, Faure,
Zangiacomi, samt exministrarne d Argout och Girod
de PE Ain — röstat för att saken skulle uppskjutas tills
den slutliga domen i sjelfva processen fallit, på det
dennas gång icke måtte afbrytas genom- de oupphörliga
mellanscenerne.
I sessionen d. 2 d:s framställdes för rätten fången
Lagrange, den mest betydande af de anklagade från
. Lyon. Förut en ganska kraftig natur, kunde han nu-
omer knappast släpa sig från sin plats fram till skranket,
till den grad hade fängelselifvet och ännu mer de mo-
raliska lidanden, som hans eget ogh hans familjs till-
stånd nödvändigt måste föra med sig, verkat på honom.
Sedan han först begärt att protokollet öfver hans tran-
sporterande till domsalen måtte uppläsas,j och deraf
visat sig att han endast gifvit vika för den materiella
styrkan, fick han ordet för att framsälla ett prejudici-
ellt yrkandes Min afsigt — sade han — är icke att
förnya den skandal, som redan i alltför rikt mått ägt
rum i edra sessioner. Jag hoppas att J icke skolen i
eder dom vilja hämnas denna skandal på oss. Det är
min afsigt att bestrida eder kompetens. Om J voren
kallade att såsom jury dömma öfver mig, skulle jag en-
dast jäfva ganska få bland eder, ty jag misskänner icke
att Pärskammaren är sammansatt af nationens utmärk-
taste män, att J innehafven edra platser såsom belö-
ning för fäderneslandet gjorda tjenster. Men Pärerne,
såsom korporation, kan jag icke anse för en opartisk
domstol; jag kan endast anse eder såsom mina politi-
ska fiender, hvilkas intresse det är att störta mig, e-
medan de väl veta att i fall jag vore fri, skulle jag
uppbjuda de krafter, som ännu återstå mig, för att
befordra frihetens seger. — Lagrange blef så matt
af den ansträngning han gjorde för att tala, att
presidenten gaf honom tillitelse , att sätta sig; men han
tackade och fortsatte sitt tal stående, stödd mot dom-
stolens skrank. Han sökte att historiskt visa, huru han
och hans vänner, genom tingens lopp och då de sågo
huru monarkien gick ut på bedrägeri och förtryck, blif-
vit tvungne att taga republiken till det enda ankaret för
sina förhoppningar. Republiken — sade han bland
annat — hade närt ett barn vid sitt bröst, af hvilke
hon sedermera blifvit förradd. Denne republikens af-
fallige son (Napoleon) kunde icke genom alla; sina-
segrar försona sitt förräderi; han herrskade öfver
Frankrike, men icke genom nationens kärlek. Afven
sedan Julirevolutionen har Frankrike af regeringen blif-
vit förledt att förråda alla sina pligter. Det har lem-
nat alla dem i sticket, som det gifvit impulsen att eröf-
ra friheten. Belgien ville förena sig med oss, det till-
hörde oss med rätta, och vi hafva öfverandtvardat
det åt en främmande prins; i Halien hafva vi hulpit
tull att förtrampa den nya frihet, som höll pa att spira
opp; Polen, denna barricre af jern mellan oss och den
Nordiske kolossen, hafva vi fegt uppoffrat. - Frankrike
hade lofvat att Polen icke skulle gå under, och det har
dock gatt under. Och då det såg allt sitt hjelteblod
strömma ut från tusen sar, då det på nytt måste böja
nacken under det afskakade oket, sade man till oss:
lIugn herskar åter i Warschau.? — (Yurande af
3ebastiani i Deputerade-kammaren.) Ja, samma
slags lugn, som herskade på alla gator i Lyon,
då man på dem gjöt vårt blod i strömmar, eder till ett
offer. — Om det är ett brott att vara republikan, så är
det med stolthet jag gör mig en. ära af detta brott; med
stolthet blickar jag såsom -cpublikan på sadana politiska
trosförvandter, som stå här anklagade jemte mig, på
denne Carrier, som blott lyssnande till mensklighetens
stamma icke ens ville utan nödtvång låta utgjuta skurkars
blod, och räddade deras lf, som törstade efter hans blod
och vårt blod, och ännu fortfara i deras begär att släcka
denna törst. Regeringen sökte på allt sätt förgöra oss
republikaner i Lyon. Till vårt försvar bildade vi före-
ningar, till hv ilka folket slöt sig i massor. Då såg rege-
ringen att vi funnit ett medel, alt genom styrkan af des-
aa TT TT un. 1
j
I