OL dad Allad olliud UI i veal Ol cALVIIR el ULL TiaAUA
verkliga goda, som man kan fatta, som man blott ute-
slutande kan besitta, och en stat uppkommer der intet
egentligt allmänt finnes, der allt är enskildt. Börden,
uppfostran, den ädlare njutningen af lifvet, kunskapen,
visdomen! - Till följe deraf har man föreställt sig staten
som en organism, der hvarje organs verksamhet är na-
turligt olika med de andras; det är falskt och visar
ibland annat, huru litet utbildade samhällstheorierne i
allmänhet äro.
Skulle menskli ga samfundet vara en organism, i den
vanliga : lägre betydelsen, så bestode den endast och
allenast af en enda organ; ty naturvidrigt vore det väl,
om en konstnär ville bilda ett sådant organiskt helt af t.
ex. endast ögon och sade, att det ena ögat skulle agera
föt, ett annat arm, ett tredje hjerta o. s. Vv. men i sig
sjelfva förrättade alla blott sina ursprungliga funktioner,
och hela den konstlade sammansättningen vore ett in-
billningsfoster. Ungefärligen så är det väli staten. Man
säger, att Adeln och presterskapet äro statens ideella si-
da, borgrarne och bönderne dess reella. Phrasen låter
väkbra; men på uppfosträn när, i hvad afseende är väl
adelsmannen mera ideel än bonden? Man säger, han
represefiterar statens offentliga sida: äran, ädelheten, den
personliga sjelfuppoffringen; men är icke allt detta ut-
tryck af ideer, som ligga såsom förnuftsbegrepp till grund
för handlingar. Men förnuftet är allas egendom, och
genom bildning vakna der de eviga ideerna till Hf och
verksamhet... Naturen har således gjort bonden till adels-
man, såväl som den, som räknar gamla anor. Att nu
vissa företräden i samhället skola åtfölja en klass, som
det förklarar för sin adel, och att alla andra, i trots af
naturens gemensamma adelskap, skola vara derifrån. ute-
slutna, är förnuftsvidrigt. I synnerhet strider den ärftli-
ga adeln mot menniskorätt och medborgerlighet; ty det
ar osannt, att den ene medborgaren framför den andra
kan ärfva rättigheten - till det högsta och skönaste i
lifvet: pligten att stå främst i faran för :fäderneslandet
och att framför. andra få tjena det med sin dygd och
sina insigter. Lägger man åter det ideella i sjelfva
sysselsättningens eller handlingens natur, så är ju adel-
skapet icke enskildt, utan allmänt, icke ärftligt, utan för-
värfligt; ty om man ändtligen vill betrakta samhället
såsom en organism, så är det blott möjligt såsom en
förnuftsorganism, der allt är ursprunglig enhet i fänta-
si, föreställning och begrepp. Begreppet är visserligen
det högsta, men det innehåller blott förklaringen och
utvecklingen af hvad som väsentligen innehålles i de
andra. Nu är det väl tydligt, att fantasien och begrep-
pet äro liksom ändpunkter i denna evolution; och att
det ena icke kan sättas : stället för det andra; men
om man nu i förnuftets ideella verld yrkade rättighe-
ten för fantasien att vara begrepp och med maktspråk
förklarade begreppet att vara fantastiskt, så vore det
ju att vända upp och ned på det rätta? Saledes kan
ingen lagstiftning godtyckligt utdela sina företräden, u-
tan att undergräfva sig sjelf. Det är en naturlig och
högre kraft, som bestämmer tingens nödvändiga förhål-
landen, och allt hvad som strider emot dem, faller i
sinom tid. Är derföre staten ett helt af andeliga kraf-
ter, så måste der äfven hvarje kraft gälla, hvad den
kan och bör. Det gudomliga i förnuftet och mennisko-
hjertat skall genom den komma till verkligt lif och
srelfständig existens; men det gudomliga uppenbarar
sig blott i det sköna, sanna och goda, och deras re-
presentanter äro samhälleis verkliga adel. Det är der-
före grundsatsen i all statslära att så inrätta samhället,
att det bästa alltid kan bli det högsta. - Föreställa vi
v5s, att försynens ändamål med menniskorna är deras
uppfostran till visdom och dygd, och att den för den
skull använder de medel, som kunna stå tillsammans
ned dess oföränderliga satt att verka i naturen, så är
deraf en följd, att hvarje kraft användes der den kan
göra den största och mest otelbara verkan ; således skul-
le, enligt denna gudomliga och naturenliga lag, hvar och
on få den platsen sig anvist, der han bäst kan svara
ant Försynens afsigter med dess jordiska Iefnad och
syftemål. För att möjligen gå denna heliga vilja till
mötes, måste derföre hvarje stat hufvudsakligen vända
sina omsorger på alla sina medborgares uppfostran och
upplysning. Derigenom öppnar sig den andliga verl-
den för hvar och en, och när sanningen hunnit till-
reckhgt göra sig gällande för hans vilja, så skall han
3; dit, der han finner sim ratta verkningskrets vara;
och på det sättet konstitaerar adeln sig sjelf. I ve-
andets och handlingens högsta regioner står snillet, som
med sin blick tränger djupast i tingens väsende och i
d
lärdom och handling bör vara det synliga samhällets
andfiga centrum. Efter det ordna sig alla lägre
iratter, och det hela blir då en förnufts-organisation,
just derföre att i den icke finnes något godtyckligt, så-
na I den hvoonad af shkölletr. man hittills arilktiot
pg R RE CREST ERNER NRTnRn NATT NRRnsATnNT KRC CCT (CRX ET EEE