OL dad Allad olliud UI i veal Ol cALVIIR el ULL TiaAUA verkliga goda, som man kan fatta, som man blott uteslutande kan besitta, och en stat uppkommer der intet egentligt allmänt finnes, der allt är enskildt. Börden, uppfostran, den ädlare njutningen af lifvet, kunskapen, visdomen! Till följe deraf har man föreställt sig staten som en organism, der hvarje organs verksamhet är naturligt olika med de andras; det är falskt och visar ibland annat, huru litet utbildade samhällstheorierne i allmänhet äro. Skulle menskli ga samfundet vara en organism, i den vanliga : lägre betydelsen, så bestode den endast och allenast af en enda organ; ty naturvidrigt vore det väl, om en konstnär ville bilda ett sådant organiskt helt af t. ex. endast ögon och sade, att det ena ögat skulle agera föt, ett annat arm, ett tredje hjerta o. s. Vv. men i sig sjelfva förrättade alla blott sina ursprungliga funktioner, och hela den konstlade sammansättningen vore ett inbillningsfoster. Ungefärligen så är det väli staten. Man säger, att Adeln och presterskapet äro statens ideella sida, borgrarne och bönderne dess reella. Phrasen låter väkbra; men på uppfosträn när, i hvad afseende är väl adelsmannen mera ideel än bonden? Man säger, han represefiterar statens offentliga sida: äran, ädelheten, den personliga sjelfuppoffringen; men är icke allt detta uttryck af ideer, som ligga såsom förnuftsbegrepp till grund för handlingar. Men förnuftet är allas egendom, och genom bildning vakna der de eviga ideerna till Hf och verksamhet... Naturen har således gjort bonden till adelsman, såväl som den, som räknar gamla anor. Att nu vissa företräden i samhället skola åtfölja en klass, som det förklarar för sin adel, och att alla andra, i trots af naturens gemensamma adelskap, skola vara derifrån. uteslutna, är förnuftsvidrigt. I synnerhet strider den ärftliga adeln mot menniskorätt och medborgerlighet; ty det ar osannt, att den ene medborgaren framför den andra kan ärfva rättigheten till det högsta och skönaste i lifvet: pligten att stå främst i faran för :fäderneslandet och att framför. andra få tjena det med sin dygd och sina insigter. Lägger man åter det ideella i sjelfva sysselsättningens eller handlingens natur, så är ju adelskapet icke enskildt, utan allmänt, icke ärftligt, utan förvärfligt; ty om man ändtligen vill betrakta samhället såsom en organism, så är det blott möjligt såsom en förnuftsorganism, der allt är ursprunglig enhet i fäntasi, föreställning och begrepp. Begreppet är visserligen det högsta, men det innehåller blott förklaringen och utvecklingen af hvad som väsentligen innehålles i de andra. Nu är det väl tydligt, att fantasien och begreppet äro liksom ändpunkter i denna evolution; och att det ena icke kan sättas : stället för det andra; men om man nu i förnuftets ideella verld yrkade rättigheten för fantasien att vara begrepp och med maktspråk förklarade begreppet att vara fantastiskt, så vore det ju att vända upp och ned på det rätta? Saledes kan ingen lagstiftning godtyckligt utdela sina företräden, utan att undergräfva sig sjelf. Det är en naturlig och högre kraft, som bestämmer tingens nödvändiga förhållanden, och allt hvad som strider emot dem, faller i sinom tid. Är derföre staten ett helt af andeliga krafter, så måste der äfven hvarje kraft gälla, hvad den kan och bör. Det gudomliga i förnuftet och menniskohjertat skall genom den komma till verkligt lif och srelfständig existens; men det gudomliga uppenbarar sig blott i det sköna, sanna och goda, och deras representanter äro samhälleis verkliga adel. Det är derföre grundsatsen i all statslära att så inrätta samhället, att det bästa alltid kan bli det högsta. Föreställa vi v5s, att försynens ändamål med menniskorna är deras uppfostran till visdom och dygd, och att den för den skull använder de medel, som kunna stå tillsammans ned dess oföränderliga satt att verka i naturen, så är deraf en följd, att hvarje kraft användes der den kan göra den största och mest otelbara verkan ; således skulle, enligt denna gudomliga och naturenliga lag, hvar och on få den platsen sig anvist, der han bäst kan svara ant Försynens afsigter med dess jordiska Iefnad och syftemål. För att möjligen gå denna heliga vilja till mötes, måste derföre hvarje stat hufvudsakligen vända sina omsorger på alla sina medborgares uppfostran och upplysning. Derigenom öppnar sig den andliga verlden för hvar och en, och när sanningen hunnit tillreckhgt göra sig gällande för hans vilja, så skall han 3; dit, der han finner sim ratta verkningskrets vara; och på det sättet konstitaerar adeln sig sjelf. I veandets och handlingens högsta regioner står snillet, som med sin blick tränger djupast i tingens väsende och i d lärdom och handling bör vara det synliga samhällets andfiga centrum. Efter det ordna sig alla lägre iratter, och det hela blir då en förnufts-organisation, just derföre att i den icke finnes något godtyckligt, såna I den hvoonad af shkölletr. man hittills arilktiot pg R RE CREST ERNER NRTnRn NATT NRRnsATnNT KRC CCT (CRX ET EEE