Väl finnes det många som tro, att denna rörelse, som
wänger ända till samhällslifvets innersta elementer, är
vädlig för det sanna och goda; vi tro det icke. Tvert-
om är det sannolikt, att allt skall bli bättre, sedan
striden är: öfverstånden. Men det är hvar och ens rät-
ughet att ställa sig der, han tror det vara sin pligt, och
försvara och befordra hvad han anser för rätt och he-
ligt. Säkert är att Försynen icke skall lemna menni-
skorna åt sig sjelfva i någon period af deras utveckling,
och om historien nogare betraktad är en oupphörlig
fortgång, en verklig produktions-process, der den ska-
pande- ideen ligger på djupet, ehuru för det sinnliga
ögat blott dess reduktiva och assimilativa faktorer äro
märkbara, så borde hvar och en misstrogen och öfver
höfvan förskräckt lugna sig och icke förmycket hylla
det stationära, som måste återgå i den allmänna pro-
cessen och beredas till ny tjenst för det fullkomligare
lifvets functioner. Men i lifvets 1d ligger det nödvän-
digt, att allt hvad der finnes måste vara lif och verk-
samhet, hvart och ett efter sin art och sin bestämmel-
se: om nu derföre hela den synliga naturen är ett
helt och menskligheten dess lefvande tanka, så tyckes
det deraf följa, att allt hvad som är tanka måste :tän-
ka, och att allt hvad som är af högre natur måste de-
la denna naturs företräden. Men den skönaste och
högsta af alla mensklighetens gåfvor är den att kunna
lära känna, ära och älska Gud, som ensam är källan
tili all glädje och lycka, och huru mycket inneslutes icke
i denna kännedom och denna kärlek! Christendo-
men ensam har afslöjat detta naturens mysterium,
som utgör sjelfva roten till kunskapens träd i allt sitt
omätliga omfång. I denna milda, kärleksfulla anda, må-
ste vi derföre söka upplösningen och försoningen af al-
la de strider, som gått igenom verlden, och som sko-
la skaka den i sina grundvalar till dess att ordet var-
der fullkomnadt, som uttalades i skapelsen. Men Chri-
stendomen säger att menniskorna äro bröder. Om nu
i den gamla samfundsinrättningen allt är bygdtpå den-
na grundval, så skall den bestå 1 tidernas skiften och
intet förmå att röra den från sina fästen. Ar deremot
förhållandet annorlunda, så skall den omstörtas och in-
gen konst eller våld skall kunna upprätthålla den. Nu
synes oss klart, att intet synskonskap kan äga rum
utar delaktighet i det goda som utgör det gemensam-
ma arfvet, och frågar man hvari det består, så måste
man svara: det sanna, sköna och goda, som äro det
heligas väsende och innehåll, och som i sina tusende
skiftningar utgöra vetandets, konstens och :den morali-
ska handlingens verld. Denna hvilar i sina grunddrag
i hvarje menniskobröst, och dess utveckling till lifsfull-
het är efier hvar och ens anlag bestämmelsen för släg-
icet. Det är icke nog, att blott några få komma till
delaktighet af ljuset. Liksom i ett fullkomligt instru-
ment måste allt harmoniera och ett enda falskt ackord
är tillräckligt att tillintetgöra hela effekten.
(Forts. följer.)
I OO MMMM