Väl finnes det många som tro, att denna rörelse, som wänger ända till samhällslifvets innersta elementer, är vädlig för det sanna och goda; vi tro det icke. Tvertom är det sannolikt, att allt skall bli bättre, sedan striden är: öfverstånden. Men det är hvar och ens rätughet att ställa sig der, han tror det vara sin pligt, och försvara och befordra hvad han anser för rätt och heligt. Säkert är att Försynen icke skall lemna menniskorna åt sig sjelfva i någon period af deras utveckling, och om historien nogare betraktad är en oupphörlig fortgång, en verklig produktions-process, der den skapandeideen ligger på djupet, ehuru för det sinnliga ögat blott dess reduktiva och assimilativa faktorer äro märkbara, så borde hvar och en misstrogen och öfver höfvan förskräckt lugna sig och icke förmycket hylla det stationära, som måste återgå i den allmänna processen och beredas till ny tjenst för det fullkomligare lifvets functioner. Men i lifvets 1d ligger det nödvändigt, att allt hvad der finnes måste vara lif och verksamhet, hvart och ett efter sin art och sin bestämmelse: om nu derföre hela den synliga naturen är ett helt och menskligheten dess lefvande tanka, så tyckes det deraf följa, att allt hvad som är tanka måste :tänka, och att allt hvad som är af högre natur måste dela denna naturs företräden. Men den skönaste och högsta af alla mensklighetens gåfvor är den att kunna lära känna, ära och älska Gud, som ensam är källan tili all glädje och lycka, och huru mycket inneslutes icke i denna kännedom och denna kärlek! Christendomen ensam har afslöjat detta naturens mysterium, som utgör sjelfva roten till kunskapens träd i allt sitt omätliga omfång. I denna milda, kärleksfulla anda, måste vi derföre söka upplösningen och försoningen af alla de strider, som gått igenom verlden, och som skola skaka den i sina grundvalar till dess att ordet varder fullkomnadt, som uttalades i skapelsen. Men Christendomen säger att menniskorna äro bröder. Om nu i den gamla samfundsinrättningen allt är bygdtpå denna grundval, så skall den bestå 1 tidernas skiften och intet förmå att röra den från sina fästen. Ar deremot förhållandet annorlunda, så skall den omstörtas och ingen konst eller våld skall kunna upprätthålla den. Nu synes oss klart, att intet synskonskap kan äga rum utar delaktighet i det goda som utgör det gemensamma arfvet, och frågar man hvari det består, så måste man svara: det sanna, sköna och goda, som äro det heligas väsende och innehåll, och som i sina tusende skiftningar utgöra vetandets, konstens och :den moraliska handlingens verld. Denna hvilar i sina grunddrag i hvarje menniskobröst, och dess utveckling till lifsfullhet är efier hvar och ens anlag bestämmelsen för slägicet. Det är icke nog, att blott några få komma till delaktighet af ljuset. Liksom i ett fullkomligt instrument måste allt harmoniera och ett enda falskt ackord är tillräckligt att tillintetgöra hela effekten. (Forts. följer.) I OO MMMM