tungan bräkte Schellingianismer om trons och vetandets förening. Såsom ytterligare kännetecken på ulfven uppgifvas: 1:o Att han ofta biter folk, men aldrig boskap, hvars åsigter i politik han på det varmaste hyllar och beundrar. 2:0o Att han tillhör den Romersk-katolska bekännelsen, och är så from, att när han ljuger — och det gör han nästan beständigt — så ljuger han i Guds Faders, Sons och den Helige Andas namn. 3:o Att hans djupsinnighet är mer än tillräcklig, för att hjelpa vår Herre konstruera universum, och hans skarpsinnighet mindre än tillräcklig, att förstå första propositionen i Euklides. Skulle iakttagelsen vara sann — och ho vet? — så aligger tidsandans jägeribetjening, publicisterna, att hvar i sin stad taga vapen i hand och Gud i hågen för att mota och fälla det smygande odjuret. Såsom lämpligaste vapnet skulle jag föreslå, icke bössor, svärd eller sablar, utan samma vapen som Martin Luther brukade mot djefvulen i Wittenberg, nemligen bläckhornet. Satan är rädd för bläck, säger Doktor Börne, och hvad skola icke då hans sändehud vara. Käre Bröder! varer derföre på eder vakt och förgäter allt inbördes -kif. Träter icke längre så argt emot Arg, den sig på de Latiners sätt Argus kallar, utan drager ut mot den andra ficuden, varultven! När kreaturet har stupat, vilje vi lemna kroppen åt korparna och skinnet åt statens skomakare, gubbarne, för att dermed lappa statens stöflor, som, under vandringen öfver omständigheternas tistlar och törnen, blifvit margfaldigt trasiga. Vi, k äre bröder, skole af ultven cj tillegna oss något annat än öronen, hvilka icke äro af det kortaste slaget, att vi måga uppvisa dem för en nådig öfverhet, och i utbyte erhålla hederliga och välförtjenta skottpenningar. . Dp,