ning, att alla de Galcrslafvar, som sågo det, gåfvo hö-
ga rop af förvåning. Konstnären anvisade de begge
gossarne en ställning; de intogo den med en stum och
rörande läraktighet, och bibehöllo den med marmorns
fasthet; endast det Afrikanskå ögats eld öfvertygade å-
skådaren att de lefde. Såsnart deras porträtt voro fär-
dige, strömade alla dit från de angränsande rummen för
att se och beundra; blott de sjelfve förblefvo tysta och
likgiltiga; kastade endast en flyktik, melankolisk blick
på det blad, som föreställde dem. Monnier gaf dem
en liten belöning i penningar; då flög för ett ögonblick
liksom någon skimmer af glädje öfver deras solbrända
anleten; men strax sjönko de tillbaka i drömen; fän-
gelset upptog dem åter.
Der sitta nu tvänne olyckliga, på hvilka ingen men-
niska i verlden tänker; de: hafva icke föräldrar, icke vän-
ner, ej gynnare; faderlöse från Atlas, hafva de blifvit
mördare, emedan de blefvo faderlösa; de hafva utgjutit
blod, emedan de rört sigi en krets af idder, som tyck-
tes dem rigtig och rättvis; om vi gå till källan af de-
ras förbrytelse, nödgas vitillstå, att vi sjelfve äro skul-
den till densamma och att vi bestraffa dem, endast der-
före, att. Algier är i vårt våld. Då vi resonera torrt
juridiskt, efter lagens logiska stränghet, hafva vi väl
rätt, och i allmänhet medgifva alldrig nationer att de
hafva orätt; de hafva en logik, som passar för allt: en
medgörlig rätt, som lugnar hvarj je nationellt medvetan-
de. Man har skymfat vår Konsul; vi hafva förklarat
Deijen krig; vi hafva intagit Algier; det är vår eröf-
ring, vår ultramarinska besittning; och från den stun-
den utöfva vi all slags rätt öfver det oss underkastade lan-
det: begå de infödda något brott emot oss, deras be-
segrare, då träder rättvisan fram och bestraffar detsam-
ma; ty brotten böra alltid blifva straffade! Lagligen kan
derecmot ingenting invändas. Men — Philosophien in-
nehåller svaren, för sådane fall; det är hon, som mnä-
stan alltid gifver de såkallade rättigheterna orätt. Philo-
sofien dömmer icke som brottmålslagen; hon afskrifver
inga lagböcker, utan hon stiftar lagar. Ett par drag af
menskligt, sundt förnuft, äro nog för att ligga till grund
för en Grotius och en Puffendorf. Philosophien tillå-
ter icke, att man ostraffadtnedskjuter män och qvinnor,
som äro rena för alla brott, och att man sedan slår i
kedjor tvänne olyckliga barn, emedan de tro sig berät-
tigade att göra bruk af samma rätt, som vi först utöf-
vat mot deras nation. Vi vete alltför väl, att man må-
ste lemna i sitt värde de lagar och bruk, på hvilka
hela nationers existens beror; vi känne, att till följd af
vär samhällsordnings nivecklade skick; det skulle blifva
alltför svårt att regera efter filosofiska ider; vi höra
så ofta, huru konsten att bringa makt och förmögenhet
i harmoni med allt öfrigt i samhället, med sann lag-
stiftning, sundt förnuft, moral och folkrätt, endast äro
blifvande nationers lyckliga lott och blott kan blifva
det så länge, tills dess äfven allt detta hunnit upplösa
sig i ett kaos och försvinna. Men det finnes dock till-
fällen, då man mildrar lagbokens stränga bokstaf och
då man i lugnet för sig sjelf tillstår, att den starkares
förnuft oftast är det sämsta, och att en regering stun-
dom helt oförmärkt bör i de mindre detaljerne handla
efter philophiska begrepp, såvida den icke vill gifva till
pris sin värdighet, sin makt och ibland sin egen till-
varo.
Det vore emedlertid ett öfverflöd af philosophisk ab-
surditet, att på förhand frigifva hvarje Algierare som dö-
dar en fransman, af det skälet att vi skjutit först, el-
ler att alla de fallne Beduinerna borde strafflöst häm-
nas af de sine, för det att de icke haft skuld, i den
örfil franska Konsuln erhöll: heldre borde vi uppgifva
vår eröfring. Statsrättens principer hafva fört oss till
Afrika; vinden och kanonerna hafva gynnat oss; före-
taget har lyckats; vi äro erkände såsom landets herrar,
Beduinerna äro nära undersåtare, underkastade våra la-
gar; ansvarige inför vara domstolar.
Nu erbjuder sig likväl ett af dessa undantagsfall, då
filosofisk mildhet; kunde hålla lagens tygel med lösare
hand, utan att derigenom föranleda någon af dessa
samhällsskakningar, som mildheten en och annan gång
möjligen föranledt. Tvänne barn stå inför oss: redan
deras alder innebär ett anspråk på medlidande —
tvänne vildar, om man så vill, som dömma efter den
naturliga lagens grundsatser, som icke känna till Evan-
gelium, och hvilkas tro är: öga för öga, tand för
tand. Detta är ju en irrlära, som vid foten af Atlas
är ursägtlig. Oss synes det åtminstone öfverdrif-
vet strängt, att bestraffa en dylik förvillelse uti skyl-
dige af denna art, med frihetens förlust under
hela lifvet, med — slaffängelsets vanhedrande straff
och trettio skålpunds tunga kedjor om händer och
fötter. Ett folk som dageligen säger sig, att detär
stort: och som måhända med rätta säger det. bör vara
mildt, der det ålägger straff på vildar, hvilka hvarken