ning, att alla de Galcrslafvar, som sågo det, gåfvo höga rop af förvåning. Konstnären anvisade de begge gossarne en ställning; de intogo den med en stum och rörande läraktighet, och bibehöllo den med marmorns fasthet; endast det Afrikanskå ögats eld öfvertygade åskådaren att de lefde. Såsnart deras porträtt voro färdige, strömade alla dit från de angränsande rummen för att se och beundra; blott de sjelfve förblefvo tysta och likgiltiga; kastade endast en flyktik, melankolisk blick på det blad, som föreställde dem. Monnier gaf dem en liten belöning i penningar; då flög för ett ögonblick liksom någon skimmer af glädje öfver deras solbrända anleten; men strax sjönko de tillbaka i drömen; fängelset upptog dem åter. Der sitta nu tvänne olyckliga, på hvilka ingen menniska i verlden tänker; de: hafva icke föräldrar, icke vänner, ej gynnare; faderlöse från Atlas, hafva de blifvit mördare, emedan de blefvo faderlösa; de hafva utgjutit blod, emedan de rört sigi en krets af idder, som tycktes dem rigtig och rättvis; om vi gå till källan af deras förbrytelse, nödgas vitillstå, att vi sjelfve äro skulden till densamma och att vi bestraffa dem, endast derföre, att. Algier är i vårt våld. Då vi resonera torrt juridiskt, efter lagens logiska stränghet, hafva vi väl rätt, och i allmänhet medgifva alldrig nationer att de hafva orätt; de hafva en logik, som passar för allt: en medgörlig rätt, som lugnar hvarj je nationellt medvetande. Man har skymfat vår Konsul; vi hafva förklarat Deijen krig; vi hafva intagit Algier; det är vår eröfring, vår ultramarinska besittning; och från den stunden utöfva vi all slags rätt öfver det oss underkastade landet: begå de infödda något brott emot oss, deras besegrare, då träder rättvisan fram och bestraffar detsamma; ty brotten böra alltid blifva straffade! Lagligen kan derecmot ingenting invändas. Men — Philosophien innehåller svaren, för sådane fall; det är hon, som mnästan alltid gifver de såkallade rättigheterna orätt. Philosofien dömmer icke som brottmålslagen; hon afskrifver inga lagböcker, utan hon stiftar lagar. Ett par drag af menskligt, sundt förnuft, äro nog för att ligga till grund för en Grotius och en Puffendorf. Philosophien tillåter icke, att man ostraffadtnedskjuter män och qvinnor, som äro rena för alla brott, och att man sedan slår i kedjor tvänne olyckliga barn, emedan de tro sig berättigade att göra bruk af samma rätt, som vi först utöfvat mot deras nation. Vi vete alltför väl, att man måste lemna i sitt värde de lagar och bruk, på hvilka hela nationers existens beror; vi känne, att till följd af vär samhällsordnings nivecklade skick; det skulle blifva alltför svårt att regera efter filosofiska ider; vi höra så ofta, huru konsten att bringa makt och förmögenhet i harmoni med allt öfrigt i samhället, med sann lagstiftning, sundt förnuft, moral och folkrätt, endast äro blifvande nationers lyckliga lott och blott kan blifva det så länge, tills dess äfven allt detta hunnit upplösa sig i ett kaos och försvinna. Men det finnes dock tillfällen, då man mildrar lagbokens stränga bokstaf och då man i lugnet för sig sjelf tillstår, att den starkares förnuft oftast är det sämsta, och att en regering stundom helt oförmärkt bör i de mindre detaljerne handla efter philophiska begrepp, såvida den icke vill gifva till pris sin värdighet, sin makt och ibland sin egen tillvaro. Det vore emedlertid ett öfverflöd af philosophisk absurditet, att på förhand frigifva hvarje Algierare som dödar en fransman, af det skälet att vi skjutit först, eller att alla de fallne Beduinerna borde strafflöst hämnas af de sine, för det att de icke haft skuld, i den örfil franska Konsuln erhöll: heldre borde vi uppgifva vår eröfring. Statsrättens principer hafva fört oss till Afrika; vinden och kanonerna hafva gynnat oss; företaget har lyckats; vi äro erkände såsom landets herrar, Beduinerna äro nära undersåtare, underkastade våra lagar; ansvarige inför vara domstolar. Nu erbjuder sig likväl ett af dessa undantagsfall, då filosofisk mildhet; kunde hålla lagens tygel med lösare hand, utan att derigenom föranleda någon af dessa samhällsskakningar, som mildheten en och annan gång möjligen föranledt. Tvänne barn stå inför oss: redan deras alder innebär ett anspråk på medlidande — tvänne vildar, om man så vill, som dömma efter den naturliga lagens grundsatser, som icke känna till Evangelium, och hvilkas tro är: öga för öga, tand för tand. Detta är ju en irrlära, som vid foten af Atlas är ursägtlig. Oss synes det åtminstone öfverdrifvet strängt, att bestraffa en dylik förvillelse uti skyldige af denna art, med frihetens förlust under hela lifvet, med — slaffängelsets vanhedrande straff och trettio skålpunds tunga kedjor om händer och fötter. Ett folk som dageligen säger sig, att detär stort: och som måhända med rätta säger det. bör vara mildt, der det ålägger straff på vildar, hvilka hvarken