smälla, i en dal vid foten af Atlas. Begge voro ännu bara Aly och Soliman, den förre på 14, den sednare 15 år gammal. De tänkte på deras tillintetgjorda stam, på plundeng: fördrifvandet af deras hjordar och på sina döda föräldrar, samt utgjöto smärtans tårar, alldeles som civiliserade barn; de talade till hvarann med förnuftets enkla slutsatser, som tycktes dem vara de rättaste. Aly sade till Soliman : men, hvad hafve vi då gjort desse kristne, som hitkommit från verldens ända för att döda dex moder, som födt oss och vår fader, som var så god emot oss? Det säges att Deyen gifvit en kristen ett slag med en flugviska; men detta var ju en angelägenhet, som endast rörde den kristne, hvilken fick slaget? vi voro två dagsresor ifrån Algier, då detta skedde; vi hafve hvarken sett Dejen eller den slagne : hvarföre har man då tagit borrt vår boskap, dödat våre föräldrar, förstört vår stam? Kan Du, Soliman begripa detta? Brodren svarade: Jag tror verkligen, att de kristne äre utan förnuft; det lärer blott vara gifvet åt profetens barn. Vi måste beklaga de kristne, liksom vi beklage narrarne, de olycklige, som Gud öfvergifvit. Ja, om desse narrar uvarblefva i deras hemört, ville jag blott beklaga dem, för att efterkomma profeiens bud; men de komma ju hit till oss för att döda ess; och hur vill du då, att vi blott skole beklaga dem Vore jag blott stor och stark och hade jag en häst: ack, hvad jag då skulle kringpiska dem och hämnas min fader? här är vår faders blod; ser du det här? änav är det rödt, som desse granater. De begge barnen greto af förtviflan; och Aly slöt krampaktigt sin hand omkring skaftet af en liten knif. 1 samma ögonblick blefvo de varse en kristen gosse, som plockade frukt i en granatbuske. Aly var alldeles utom sig af inre harm. Se där, ropade han, en af dessa hundar! jag stöter ned honom med min knif! Soliman fattade brodren i armen. Det är ett brott som du ämnar begå, sade han till honom. Han är allena, och vi äro tvänne; han är utan vapen; vi icke så: broder! tank på Gud, mot hvilken du bryter. Och när de kommo, de, ropade Aly i raseri, vyoro de då icke två mot en, med deras skepp, deras kanoner, deras krigsmaschiner, deras helfvetiska förstörelse-konster? tror du, att de hade kommit att angripa oss, om de icke varit säkra på sin sak? de hafva dödat oss utan fara för sig sjelfve, liksom jag nu dödar denne kristne, utan fara för 0ss. Och så stack han ner den kristne gossen. Soldater gingo vägen fram, sågo liket och mördarne. Aly och Soliman blefvo gripne och förde till staden. Den förre tillstod sitt brott; den andre förnekade icke sin medbrottslighet. Man anställde en rättegång. Man frågade -dem efter deras ålder, yrke och hemvist. lin Kongl. prokurator utkastade en anklagelseakt, som hörjade med orden: Om någonsin ett brott varit begånget, som . . . . En advokat försvarade de anklagade, pro forma. De blefvo dömde till lifstids slafveri på galdrerna; ty man ansåg dem alltför unga för guilkliotinen. Men det finnes ingen ankarsmedja eller stockhus Algier; denna stad bar ännu qvar något af sitt gamla hbarbari; den är icke: försedd med vara filantropiska etablissementer, med sina roddbänkar och profosser. Men, tålamod! den får nog sin korfkittel (Bagno), m. m. när civilisationen hinner göra framsteg. Aly och Soliman äro ämnade, att blifva första beständsdelarne af den framtida plantskolan för Afrikanska galetr-slafvar; de äro de lefvande grundstenarne till det nya monumentet, basen af företaget. Man inskeppade dem på ett ångfartyg; man satte bönor (den vanliga fångmaten) för dem, och smidde trettio tb jern vid deras fötter. Så kommo de till Toulon på Frankrikes gästvänliga jord. Der logerades de i slafhuset. Genast blefvo de al sine nya kamrater uppmanade att antaga innebyggarnes seder, att studera de franska galer-slafvarnes bruk, Vanor, smak och böjelser, för att en gång kunna planera Toulonska galdr-civilisationen vid Atlas fot. Nåvill vill man veta hvad som händt? genast under försia natten visade de unga barbarerna den högsta afsky för den moralitet, som förmärktes i slafrummet; de ropade himmelshögt och nedkallade förbannelser öfver det språk de hörde af de gamle innevånarne, hvarvid håren reste sig på deras hufvuden; barbarerna väsade att framhålla dygdens spegel för de civiliserades laster; ja, hvad mer var: Aly och Soliman hafva dragit en damm af skygg aktning omkring sig, hvilken liksom en mur der skyddar dem, mot den allmänna själs-uselhetens förderf. De hafva utgjutit blod; de bära med rätta namnet mördare, och visa likväl så mycken läraktighet; ånger, försakelse, att. man förlåter dem deras brott. Man synes blott tänka på deras ungdom,