smälla, i en dal vid foten af Atlas. Begge voro ännu
bara Aly och Soliman, den förre på 14, den sednare 15 år
gammal. De tänkte på deras tillintetgjorda stam, på plun-
deng: fördrifvandet af deras hjordar och på sina döda
föräldrar, samt utgjöto smärtans tårar, alldeles som civi-
liserade barn; de talade till hvarann med förnuftets enk-
la slutsatser, som tycktes dem vara de rättaste. Aly
sade till Soliman : men, hvad hafve vi då gjort desse
kristne, som hitkommit från verldens ända för att döda
dex moder, som födt oss och vår fader, som var så
god emot oss? Det säges att Deyen gifvit en kristen
ett slag med en flugviska; men detta var ju en ange-
lägenhet, som endast rörde den kristne, hvilken fick
slaget? vi voro två dagsresor ifrån Algier, då detta sked-
de; vi hafve hvarken sett Dejen eller den slagne : hvar-
före har man då tagit borrt vår boskap, dödat våre
föräldrar, förstört vår stam? Kan Du, Soliman begripa
detta?
Brodren svarade: Jag tror verkligen, att de kristne
äre utan förnuft; det lärer blott vara gifvet åt profetens
barn. Vi måste beklaga de kristne, liksom vi beklage
narrarne, de olycklige, som Gud öfvergifvit.
Ja, om desse narrar uvarblefva i deras hemört,
ville jag blott beklaga dem, för att efterkomma profe-
iens bud; men de komma ju hit till oss för att döda
ess; och hur vill du då, att vi blott skole beklaga dem
Vore jag blott stor och stark och hade jag en häst:
ack, hvad jag då skulle kringpiska dem och hämnas
min fader? här är vår faders blod; ser du det här? än-
av är det rödt, som desse granater.
De begge barnen greto af förtviflan; och Aly slöt
krampaktigt sin hand omkring skaftet af en liten knif.
1 samma ögonblick blefvo de varse en kristen gosse,
som plockade frukt i en granatbuske.
Aly var alldeles utom sig af inre harm. Se där,
ropade han, en af dessa hundar! jag stöter ned honom
med min knif!
Soliman fattade brodren i armen. Det är ett brott
som du ämnar begå, sade han till honom. Han är
allena, och vi äro tvänne; han är utan vapen; vi icke
så: broder! tank på Gud, mot hvilken du bryter.
Och när de kommo, de, ropade Aly i raseri,
vyoro de då icke två mot en, med deras skepp, de-
ras kanoner, deras krigsmaschiner, deras helfvetiska för-
störelse-konster? tror du, att de hade kommit att an-
gripa oss, om de icke varit säkra på sin sak? de hafva
dödat oss utan fara för sig sjelfve, liksom jag nu dödar
denne kristne, utan fara för 0ss.
Och så stack han ner den kristne gossen. Soldater
gingo vägen fram, sågo liket och mördarne. Aly och
Soliman blefvo gripne och förde till staden. Den för-
re tillstod sitt brott; den andre förnekade icke sin
medbrottslighet. Man anställde en rättegång. - Man
frågade -dem efter deras ålder, yrke och hemvist.
lin Kongl. prokurator utkastade en anklagelseakt, som
hörjade med orden: Om någonsin ett brott varit be-
gånget, som . . . . En advokat försvarade de ankla-
gade, pro forma. De blefvo dömde till lifstids slafve-
ri på galdrerna; ty man ansåg dem alltför unga för guil-
kliotinen.
Men det finnes ingen ankarsmedja eller stockhus
Algier; denna stad bar ännu qvar något af sitt gamla
hbarbari; den är icke: försedd med vara filantropiska
etablissementer, med sina roddbänkar och profosser.
Men, tålamod! den får nog sin korfkittel (Bagno), m. m.
när civilisationen hinner göra framsteg. Aly och So-
liman äro ämnade, att blifva första beständsdelarne af
den framtida plantskolan för Afrikanska galetr-slafvar;
de äro de lefvande grundstenarne till det nya monumen-
tet, basen af företaget. Man inskeppade dem på ett
ångfartyg; man satte bönor (den vanliga fångmaten)
för dem, och smidde trettio tb jern vid deras fötter.
Så kommo de till Toulon på Frankrikes gästvänliga
jord. Der logerades de i slafhuset. Genast blefvo de
al sine nya kamrater uppmanade att antaga innebyggar-
nes seder, att studera de franska galer-slafvarnes bruk,
Vanor, smak och böjelser, för att en gång kunna plan-
era Toulonska galdr-civilisationen vid Atlas fot. Nå-
vill vill man veta hvad som händt? genast under för-
sia natten visade de unga barbarerna den högsta
afsky för den moralitet, som förmärktes i slafrummet;
de ropade himmelshögt och nedkallade förbannelser öf-
ver det språk de hörde af de gamle innevånarne, hvar-
vid håren reste sig på deras hufvuden; barbarerna vä-
sade att framhålla dygdens spegel för de civiliserades
laster; ja, hvad mer var: Aly och Soliman hafva
dragit en damm af skygg aktning omkring sig, hvilken
liksom en mur der skyddar dem, mot den allmänna
själs-uselhetens förderf. De hafva utgjutit blod; de bä-
ra med rätta namnet mördare, och visa likväl så mycken
läraktighet; ånger, försakelse, att. man förlåter dem de-
ras brott. Man synes blott tänka på deras ungdom,