—.zzZQ--2- ------ OO OO UUFJ—————AL
Hvem i all veriden är då Redaktör af Stats-
tidningen?
Kämners- Rätten vet det icke; Hr Crusenstolpe
vet det icke; vi veta det icke; sjelfva Boktryckaren
Hr Heilstga vet det icke; återstår nu att se om Hr
Hof-Kansleren vet det. Låtom oss emedlertid gis-
sa!
Skulle det icke möjligtvis vara den aflidne Gran-
skarens vålnad? Hatet mot förödelsens styggelse, d.
v. 5. liberalismen, är det samma; belåtenheten med
allt, som sker, är den samma; segheten och chrie-
tonen är den samma. Men — det är ändock icke
Granskaren eller hans vålnad. — än om det skul-
le vara den äfven aflidne Skämt och Alfvar? ytter-
ligheterne mötas, så alt i grundsatserna ligger väl
just intet hinder. Men det är ändock icke han,
eller ock har hans bekanta oskyldighetstillstånd i
afseende på grammatikan blifvit bortnött och för-
vandladt till motsatsen, skrufvad, spetsig öfverför-
fining. — Mew, det är ändock icke han, ty ban
lärer hafva sin taburett? i vestra orterne för det
närvarande. På Stockholms Tidning skulle vi u-
tan betänkande gissa, om han icke vore numera
ickamligen död, såsom han alltid varit andeligen.
Argus den fjerde vore wsserligenväfven ett värdigt
ämne; och Gud vet, om han icke är med. Vi
hafva äfven hört gissas på Finansspegelns förfat-
tare Hr Gul!dsmeden Jonas Lindbergh; och någon
skall till och med hafva fråsat korom; men svaret
var så otydligt, att det ej kunde begripas. Dess-
utom är det svårt att tro, det han har tid, ty han
säges vara den, som köper upp Juveler? åt Mi-
rerva. Mean har äfven påstått, att han flyttat till
Jerntorget, endast för att bevaka realisationen åt
Argus.
Men gissningar och skämt å sido! — Hvad är
väl meningen dermed, att ir Boktryckaren Hell-
sga säger sig icke weta, hvilken är ansvarig
redaktör af Statstidningen? Vet Hr Helistga då
icke heller, att det är Boktryckare vid 100 Rdr
Banko förbjudet, att trycka periodisk skrift utan
uppvisadt tillståndsbevis? Eller kan det verk-
ligen vara grundadi, som några tro, att ingen
ansvarig redaktör fuuvnits, efter Boktryckaren ingen-
ting visste derom, och att man nu som bäst är sys-
sels att att skaffa sig någon? Dei står visserligen ix .
3 mom. Tr. för. att om rättegången angår periodi-
ska skrifter, utgifvarens namn skall af Hof-Kanslern
uppgifvas; men detta synes endast kunna afse den
händelsen, då käranden direkte begär en sådan upp-
gifts infordrande, utan ait vända sig till boktryc-
karen, hvilken annars måste anses ovilkorligen känna
åt hvem han trycker tidningen. .
Det förebärande om okunnighet, hvilket man lagt
den stackars enfaldige Boktryckaren i munnen, kan
således svårligen vara annat än ett gäckeri med lagen,
oförlåtligt hos dem, som dagligen visa sin törbitt-
rivg öfver andras försök att, som det kallas, eludera,
hvilket likväl ej betyder annat än att begagna ut-
vägar, dem lagen icke bestämdt förbjuder, då där-
emot nu förevarande för sök snarare förråder ett s:räf-
vande att trotsa lagens bestämda föresksifter.
Och om äfyen vederbörande, då de en gång få
smaka den glädjen ait stå tillrätta, söka begagna
en i längden till intet gagnande advokat-mesyr, så
är detta ändock icke till den grad förundransyärdt,
som att domstolen icke fästat sin uppmärksamhet
vid Boktryckarens förebärande. Det återstår nu att
se, om några böter komma att yrkas emot boktryc-