håll att den utöfvades frligt och opartiskt. Dessa
få politiska satser, dem man kallat visiovära, trod-
de kan dock hafva en tillrfcklig praktisk tendens.
Talaren ville sluta med ait föreslå en toast för:
Hans Maj:ts m nistrar, och fattighusens i London
välgång!
Toasten dernäst var: För folket! Och måtte det
alldrig glömma sina pligter mot sig sjelf och ef-
terverlden. Jag anser folket — forttor Lord Broug-
ham — såsom kälan tili all makt, och i den lagliga
och tillbö:l:ga utöfningen af denna makt är folket
allsmäktigt. Det är på folket vi måste förlita oss
för försvaret af de rättigheter cch privilegier, som
tillhöra medl:mimarne af ett fritt samhälle. Ta-
larer teckade Gud, att folkets försvar mot
främmande infell i landet icke mera behöfdres.
Brittiska nstionen beböfde aldrig befara infall an-
norstädes ifrån än det land, med hvilket vi nu lyck-
ligtvis äro förenade genom de starkaste band af
sympatbi och gemensamhet, det stora, ädelsinnade
och upplysta Fransyska folket. Talaren bade ny-
ligen wista!s i flere trakier af detta sköna land,
och hade öfvera!lt med fägnad funnit de vänligaste
och ädlaste tankesätt mot England rådande. Den
onaturliga, ochristi:ga och oförnuftiga känslan af
ömsesidig afuvdsjuka och hat, hvilken herskat så
många sekser mellan de båda länderne, och haft
så förförliga följder för begge, bade nu lyckligtvis
upphört, och bvad små stötestenar, som äuru kun-
de ligga i vägen, vore Talaren säker skulle Jlätte-
ligen kunna undanrödjas; och han var öfvertygad,
ait de nuvarande uppiysta styrelserne i båda län-
derne skulle skynda att göra slut på den ringa lem-
ning af mindre god sinnesstämning, som ännu kun-
de firnas å ömse sidor. . Långtifrån att England
och Frankrike äro naturliga fiender, såsom man
påstått, voro båda ländernas intressen tvertom på
det närmaste förenade med hvarandra. — Toasten
dracks med enihusiastiskt bifall.
(Slut e. a. g.)