Tassos hesegrare! . . . ja, medömkan med uslingen, den 5:vergifne. Upplagan är icke ful, men öfversättningen hade, som man ser, på sina ställen behöft vara något bättre. ADVOKATEN TRELATS TAL I FRANSYSKA PÄRSAKAMMAREN. I rättegången inför Fransyska Pärskammaren rörande det bekanta brefvet till Aprilfängarne höll advokaten Trelat hwvilien låtit föranstalta om tryckningen af detta dokument och således egentligen föranledi rättegången, ett tal som väl icke lyckats att rättfärdiga det origtiga af att publicera brefvet försedt med digtade uvderskrifter, då det varit Trelat och hans kamrat Michel ensamme, som författat och undertecknadt detsamma, men deremet innehåller åtskilliga allmänna betraktelser öfver sakernss ställning i Fravkrike, hvilka gifva ett märkvärdigt prof på det orubbliga mod, den likgiltighet för egna personer och den förtröstan på framtiden som böter, fängelse ecch alla slags förföljelser icke kunnat utplåoa bos desse republikaner, hvilke kunna säga med Mucius Sczvola: Vi äro trehuodrade sådane som jag. I sanning är deticke att förundra sig om Pärskammaren darrar för detta vilda mod cch söker ait så länge som möjligt stänga lejonen inom sina burar Ifrågasarande tal lyder sålunda: Mine Herrar: Pärer! Fox yttrade en gång i Parlamentet: Öfverallt der pressen blir giftig, kan man drstigt påstå, att Regeringen är ömklig. En annan au oritet, vid hvilken J kanhända fästen mera vigt. Hr Thiers, har yrkat: Man kan utan fa2a lemna pressen oinskränkt frihet; det är blott sanningen, som är fruktansvärd; lögnen är vanmiägUg, ju mer den öfverdrifver, desto mer förlorar den kredit; ännu har ingen Regering blifvit störtad genom osanna beskyllningar af sina motståndare. — Slutligen har en tredje autoritet, utan tvifvel för Er den käraste, yttrat: Hvarje Regering, som öfverträder gränsen af det lagenliga, gräfver sin egen graf. Detta är Eder Konungs, det är Ludvig Philips egna ord. Det tyckes emedlertid, som alla dessa autoriteter ej synnerligen verkade på Eder, ty det som fört oss inför Eder och bvad som under dessa fyra dagar här tilldragit sig vittnar i sanning icke om serdeles vördnad från Eder sida, för pressens frihet och lagenlighet. Ett stortantal anklagade voro inställde inför Eder. Dessa anklagade hade i alla delar af Frankrike väckt ett lifl gt deltagande; de påkallade sina vänners bistård, och dessa vänner, med rätta stolte öfver ett dylik: förtroende, inställde sig, i den öfvertygelsen att kunna gagna vid försvaret, med den ifver som vänskapen alltid inger. Ankomne till Paris erforo de, att man ej ville höra dem. De anklagade ssmtyckte vid Rättens första session att ända till 13 imskränka antalet af sina försvarare; ändock förkastaden J dem! Jag kände detta våld med så mycket djupare smärta och harm, som jag blard de anklagade räknar mina bästa vänner och som jag en tid vid deras sida suttit på de anklagades bänk. Det. må ej förundra Eder, om jag gjort allt hvad jag trodde mig böra göra, för att försvara dem. Herr Michel och jag hafva trott oss göra vår pligt, då han författade och jag publicerade den skrift, för hvars skull vi blifvit ställda till ansvar inför Eder. Den vittnar om den djupa förtrytelse vi måste känna öfver kränkandet af försvarsrättigheten och öfver alla de våldsamheter, som ru i fem år följt på hvarandra. Vi hafve dock ej deri nämnt den ovärdiga behandling man tillåtit sig mot våra vänrer. J påmirnen Eder, mine Herrar, att efter en Rätts session ett start antal afde anklagade affördes till Luxemburgska fängelset, men J kännen kanhända icke, att Herr Marrast inkastades i en båå4 i Conciergeriet och blef på det mest ovärdig? sätt behandled för en scen, för hvilken har Var helt och hållet fremmande. Då flere ihknd oss gjorde föreställnipgar mot en dylik ned-ghet, svarade den person, som vakar öfver Par säkerhet och fångarnes vård: Det vet jas väl, men hvarföre har icke Herr Marrast begogvat sitt inflytande att förekomma denna scen? — Ett annat yttrande har blifvit fäldt i närvaro af män, hvilka kunna intyga det, och hvilkas trovärdighet väl ingen lärer betvifla, Herr Michel och Carrel, då de i egenskap af valde försvarare och ledde af sin pligtkänsla begåfvo sig till Herr Polisprefekten. Om dessa scener ej tagit slut,? yttrade denne, skulle vi låtit fusillera de anklagade i arresterna.