hoppningar, hörde han ännu, mea smädande, ironisk
cch grym, säga: Jorden skulle ej hafva nog kronor
åtdig, endast englarne är vårdige, att få böra dig!
ursinnig och andtruten, sprang han då med snabba
steg öfver alperna, med rop af förtviflan. Mrdta-
gen af vanmakt, släpande med sig den verld han
skapat, kände han den röra sig, hörde den ropa i
sitt hufvud, otålig att komma derur; han kysste
klipporna och inneslöt träden i sina armar, for-
drande af dem äran, äran som flydde undan för
hans möte, äran, hans välförtjenta belöni-g! Sedanv,
då aftonen irbrut:t, gick han hem, modfäld, blek
ech förstörd, och, om menniskorne, som han träffa-
de på vögen, voro ömsionade och deltagande, hade
de medömkan med hunom.?
Medömkan! . . . . medömkan med Dantes rival,
Tassos besegiare! . . . ja, medömkan med uslingen,
den 5:vergifne.
Upplagan är icke ful, men öfversättningen hade,
som man ser, på sina ställen behöft vara något
bättre.