hoppningar, hörde han ännu, mea smädande, ironisk cch grym, säga: Jorden skulle ej hafva nog kronor åtdig, endast englarne är vårdige, att få böra dig! ursinnig och andtruten, sprang han då med snabba steg öfver alperna, med rop af förtviflan. Mrdtagen af vanmakt, släpande med sig den verld han skapat, kände han den röra sig, hörde den ropa i sitt hufvud, otålig att komma derur; han kysste klipporna och inneslöt träden i sina armar, fordrande af dem äran, äran som flydde undan för hans möte, äran, hans välförtjenta belöni-g! Sedanv, då aftonen irbrut:t, gick han hem, modfäld, blek ech förstörd, och, om menniskorne, som han träffade på vögen, voro ömsionade och deltagande, hade de medömkan med hunom.? Medömkan! . . . . medömkan med Dantes rival, Tassos besegiare! . . . ja, medömkan med uslingen, den 5:vergifne. Upplagan är icke ful, men öfversättningen hade, som man ser, på sina ställen behöft vara något bättre.