sinecur, såsom ofta, i England, utan tvärtom ett
ganska mödosamt embete, genom de många - civila
befattningarna, utom de oftast -besvärligaoch odiösa
ecclesizstiska, utgör en betydlig skilnad, som dock
troligen mindre har sin rot i ena apostolisk anda
än i nödvändigheten. Folket är så fattigt, att sta-
ten icke förmår hålla nog. civila tjenstemän i de
fick, som nu hvälfvas på presterskapet.
Eno och annan ytterligare både likhet ocholikhet
skulle kunna anföras; men de fl:ste äro obetydliga,
utom den ena, att presterne häri Sverige atgöra en
fjerdedel i representationen och således äga ve-
to i alla frågor där alla fyra stårdens sam-
manstämmande beslut fordras, England bade
förr ett verkligt prestestind, som sammanträd-
de, så ofta de båda andra parlamentshusen
samlades, och hade bes!uiavde rätt, lika med dem i
mårga vigtiga frågor. I-England, som man vet, af-
skaffas alldrig någon institu:ion, utan blott göres
overksam genom någoa fint, i fall man inser dess
skadlighet. The Convocation: såsom Engelska prest-
representant-kammaren benämnes, blifver således
ännu alltid sammankallad, så ofta ett nytt par-
lament kallas, men också genast prorogerad. och
har på detta sätt i långliga tider varit overksam.
Biskopparne, som -iske egentligen hörde till detta
stånd, sutto och sitta ännu i Öfverhuset, såsom im-
mediata löninnehafvare af Kronan, d. v. s. Lorder;
och äfven derifrån vill den allmänna rösten numera
aflägsna denna sista relik af presterlig lagstiftningsrätt.
Det lyckas utan tvifvel slutligen, ty man är nu me-
ra i England, (så vida man vill vara) öfvertygad
om sanningen af hvad en historicus sagt, att prester
kunna vara och äro aktningsvärde män, men att de
äro de sämsta uppänkliga lagstiftare eller statsmän.
Devna åsigt gjorde sig gällande vid det tillfälle
hvarom härdetecknaren just talar, då han gör of-
vannämnde reflexion, eller den namnkunnige Horne-
Tooks uteslutande ur Underhuset, hvarvid tillika
den lag stiftades, eller räitare förklarades redan exi-
stera, att ingen prest får väljas till parlamentsle-
damot. Satsen är tilläfventyrs rågot hård; men den
saknar icke sin tillämpighet äiven annnorstädes på
en och annan.
Hvad skall då ea Engelsman säga om vår prest-
representation, som deltager i alla lagstiftnings- och
bevillningsfrågor? eller om den 114:de 4. som gör
hvarje ändring häri omöjlig och som af Ståndet ut-
sträckes till mycket beterogent? Hade vår Engelska
författare vetat dylikt, så hade han åtminstone gjort
eit undantag : sin allmänna sats och anat (om han
ock icke af våra Riksdagsförhardlingar fått veta)
de strider och den heliga bitterhet, som måste
blitva en fölid af ett dylikt förhållande.
Hade han tittat ännu närmare in i en hop en-
skilda mål, och fått begrepp om t. ex. Lyngåkra-
målet, Potatistiönde processen, och tusende andra
tvister om presträttigheter, då hade han sett lika-
som ett Irland i en spegel, med undantag af ba-
jonetterna, som lyckligtvis icke behöfts att escorte-
ra presten, då han går på bondens åker och räk-
nar kärfvarna.
Men det slutliga och största beviset på tillvaron
af en med den Engelska jemförlig etablerad kyrka
bade han fått, om han läsit Biskop af Winogårds
afskedstal till Bondesåndet. Den likhet, som det-
ta företer, hade skolat frappera honom. Hvad är
det, som reformvännerna vilja göra med Anglikan-
ska kyrkan? Månne afskaffa dess indelningar eller,
såsom i Henric VUDI:s tid skedde, slå kyrko-
godsen under enskilda? Ingalunda; de vilja använda
de öfverflödiga — märk, blott de öfverflödiga —
löserna till ett ändamål, som åtminstone våra pre-
ster räkna för - eklesiastiskt, så snart fråga blifver
om öfverinseendet, neml. uppfostran. Också kan
hvar förnuftig och rättänkande menniska icke an-
nat än erkänna, att det, som är till andeliga ända-
mål anslaget, bör till dylika användas; och slägtets
bildning är ett andeligt intresse. I alla länder haf-
va presterne, då man satt i fråga kyrkans af dem
disponerade rikedomar, föregifvit, att de icke hafva
dessa furstliga inkomster för sin egen räkning, utan
för gudligt bruk; och med trygghet kan man väl
säga, att det uppväxande fattiga slägtets uppfostran
är ett gudligare bruk än alla almöser till lata
tiggarhopar.
Tala med en prest om allmogens undervisning, och
han skall påstå, att han och hans bröder äro de
naturliga skolmästarne, åtminstone öfverstyresmän-
nen för denna underyisning. Rör däremot vid frå-