sinecur, såsom ofta, i England, utan tvärtom ett ganska mödosamt embete, genom de många civila befattningarna, utom de oftast -besvärligaoch odiösa ecclesizstiska, utgör en betydlig skilnad, som dock troligen mindre har sin rot i ena apostolisk anda än i nödvändigheten. Folket är så fattigt, att staten icke förmår hålla nog. civila tjenstemän i de fick, som nu hvälfvas på presterskapet. Eno och annan ytterligare både likhet ocholikhet skulle kunna anföras; men de fl:ste äro obetydliga, utom den ena, att presterne häri Sverige atgöra en fjerdedel i representationen och således äga veto i alla frågor där alla fyra stårdens sammanstämmande beslut fordras, England bade förr ett verkligt prestestind, som sammanträdde, så ofta de båda andra parlamentshusen samlades, och hade bes!uiavde rätt, lika med dem i mårga vigtiga frågor. I-England, som man vet, afskaffas alldrig någon institu:ion, utan blott göres overksam genom någoa fint, i fall man inser dess skadlighet. The Convocation: såsom Engelska prestrepresentant-kammaren benämnes, blifver således ännu alltid sammankallad, så ofta ett nytt parlament kallas, men också genast prorogerad. och har på detta sätt i långliga tider varit overksam. Biskopparne, som -iske egentligen hörde till detta stånd, sutto och sitta ännu i Öfverhuset, såsom immediata löninnehafvare af Kronan, d. v. s. Lorder; och äfven derifrån vill den allmänna rösten numera aflägsna denna sista relik af presterlig lagstiftningsrätt. Det lyckas utan tvifvel slutligen, ty man är nu mera i England, (så vida man vill vara) öfvertygad om sanningen af hvad en historicus sagt, att prester kunna vara och äro aktningsvärde män, men att de äro de sämsta uppänkliga lagstiftare eller statsmän. Devna åsigt gjorde sig gällande vid det tillfälle hvarom härdetecknaren just talar, då han gör ofvannämnde reflexion, eller den namnkunnige HorneTooks uteslutande ur Underhuset, hvarvid tillika den lag stiftades, eller räitare förklarades redan existera, att ingen prest får väljas till parlamentsledamot. Satsen är tilläfventyrs rågot hård; men den saknar icke sin tillämpighet äiven annnorstädes på en och annan. Hvad skall då ea Engelsman säga om vår prestrepresentation, som deltager i alla lagstiftningsoch bevillningsfrågor? eller om den 114:de 4. som gör hvarje ändring häri omöjlig och som af Ståndet utsträckes till mycket beterogent? Hade vår Engelska författare vetat dylikt, så hade han åtminstone gjort eit undantag : sin allmänna sats och anat (om han ock icke af våra Riksdagsförhardlingar fått veta) de strider och den heliga bitterhet, som måste blitva en fölid af ett dylikt förhållande. Hade han tittat ännu närmare in i en hop enskilda mål, och fått begrepp om t. ex. Lyngåkramålet, Potatistiönde processen, och tusende andra tvister om presträttigheter, då hade han sett likasom ett Irland i en spegel, med undantag af bajonetterna, som lyckligtvis icke behöfts att escortera presten, då han går på bondens åker och räknar kärfvarna. Men det slutliga och största beviset på tillvaron af en med den Engelska jemförlig etablerad kyrka bade han fått, om han läsit Biskop af Winogårds afskedstal till Bondesåndet. Den likhet, som detta företer, hade skolat frappera honom. Hvad är det, som reformvännerna vilja göra med Anglikanska kyrkan? Månne afskaffa dess indelningar eller, såsom i Henric VUDI:s tid skedde, slå kyrkogodsen under enskilda? Ingalunda; de vilja använda de öfverflödiga — märk, blott de öfverflödiga — löserna till ett ändamål, som åtminstone våra prester räkna för eklesiastiskt, så snart fråga blifver om öfverinseendet, neml. uppfostran. Också kan hvar förnuftig och rättänkande menniska icke annat än erkänna, att det, som är till andeliga ändamål anslaget, bör till dylika användas; och slägtets bildning är ett andeligt intresse. I alla länder hafva presterne, då man satt i fråga kyrkans af dem disponerade rikedomar, föregifvit, att de icke hafva dessa furstliga inkomster för sin egen räkning, utan för gudligt bruk; och med trygghet kan man väl säga, att det uppväxande fattiga slägtets uppfostran är ett gudligare bruk än alla almöser till lata tiggarhopar. Tala med en prest om allmogens undervisning, och han skall påstå, att han och hans bröder äro de naturliga skolmästarne, åtminstone öfverstyresmännen för denna underyisning. Rör däremot vid frå