DICkAU RJIRAS CLIPIeEA VI SVIPUIjvlsvig MMM MYR oe en tid, då det redan var kommet ur bruk att etablera kyrkor, i den mening, hvari vi tala om katolska kyrkans etablerande fordom öfver hela Europa och dena Engelskas eller Svenskas sedermera. Författarens exempel bevisa således ingenting, eller på sin höjd blott att England kommer efter vissa andra stater i sin reform, eller ock att i vissa den frågan, lizasom offentligt afhandlande af hvarje annan fråga om reformer eller frihet, ännu är nedtystad af godtycket, som visserligen på ett eller annat ställe af sig sjelf gjort vissa reformer i kyrkoväsendet. Att vår Enagelske författare skulle veta något om Sverge, kan man icke b-gära; det är ett land, som Eagelsmännen gerna besöka, gerna handla på, gerna berömma för dess naturskönbeter och invånarnes karakter, men som de tyckas hafva föresatt sig att aldrig känna i afseende på lagar och institutiomer. Inför sig sjelfva tyckas de ursäkta denna liknöjdhet med det korta beskedet: det ärju en Rysk provins, likasom Polen var under sin siste konung; ty så litet underrättade äre många Engelsmän i denna del, att de ej skilja Sverge och Finland. Detta är falskt, det veta vi; men dettas författare har hört flera Engelsmän yttra det. Emellertid skulle vår Engelske författare, om han gjort sig besvär att taga notis om våra sednare Riksdagsoch Regeringsbandlingar, hafva funnit, att i Europa verkligen finnes, utom England, ett land, der kyrkans verldsliga intressen äro föremål för ganska täta och skarpa strider, och der etablissemertet med lika helig ifver försvaras, som någonsin i England, ja med lika nit som någon punkt i dogmerna. Författaren är icke i tillfälle att göra någon noggrann kalkyl öfver Svenska kyrkornes temporalities, men tror fullt och fast, att de äro jemförliga med den Engelskas, när man endast mäter dem i förhållande: till de respektive ländernas rikedom och rörelse samt utskylderna till det allmänna. Likheten mellan Engelska och Svenska kyrkan är freppant i många andra fall. Disproportionen mellan dignitärerras och det mest arbeande presterskapets löner är betydlig, här som i Enogland. Skyldigheten för andra religioners bekännare att betala tionde, påsköre och hvad det heter, till vår indelta kyrkas pastorer, existerar här som i England, fast den bär icke gjort sig så bemärkt, emedan så få af främmande religion fionas, åtminstone på landet. Patronaget existerar liza väl här som i England, att belöna ovanliga förtjenster. Det ligger här, som i England, mest hos kronan, dock mindre hos enskilda patroner än der; och den egentliga olikheten i befordringssättet är, att i Sverige åtminstone en mängd valpastorater finnas, hvilket icke lärer vara fallet der. Dessa äro dock de obetydligaste, så att all stor belöning för stora förtjenster kan disponeras af vederbörande. De egentliga och stora skillnaderna böra nu upnämnas. Biskopsembetenas tillsättning beror i England helt och hållet af Kronan, och Domkapitlens val äro endast ett skådebröd, då däremot kronan här är inskränkt till utnämning blott bland de tre föreslagna, hvarigenom således ett stifts presterskap skulle möjligen kunna tvinga Konungen att tillsätta en hos hofvet icke behag!g Biskop. Men detta är en obörd sak och ingalunda att förmoda med alla de medel, som stå vederbörande till buds för att beveka sinnena. Desutom fionas, för omvändandet af en möjligen i början omedgörlig Biskop, här som i England, diverse extra prebenden, utsigter till Erkekräkiar m. m. och, som icke i England, craehaner, vice Talemanskaper och annan granlåt för Prelaterna. En stor skilnad består däruti, att i England kyrkan ans:s såsom de stora familjernas nödbröd för deras yngre söner, hvilket icke här ägt rum, På vårt Riddarhus fionas väl några prester och i vårt Prestestånd några adelsmän; dock är detta icke synnerligen allmänt, och befordsingarna till prestlägenbeterna hafva hittills nästan uteslutande hållit sig inom roturen. Orsaken är väl den, att alla en Svensk adelsmans barn förr voro adelsmän, den sistfödde lika god som den förstfödde, och att bokgräl på ett sekel först i sista rummet kommit i fråga för en adelsman, ja, hvad preststudierna beträffar, snart sagdt ansets för vanhedrande. Denna fördom synes börja aftaga, likasom åtskilliga andra; och således är det icke omöjligt, att adeln begynner något mera fresta på de Egyptiska köttgrytorna. Ått mnanstan hata 0 mm or ÅA nästan ATA AA