DICkAU RJIRAS CLIPIeEA VI SVIPUIjvlsvig MMM MYR oe
en tid, då det redan var kommet ur bruk att eta-
blera kyrkor, i den mening, hvari vi tala om ka-
tolska kyrkans etablerande fordom öfver hela Eu-
ropa och dena Engelskas eller Svenskas seder-
mera.
Författarens exempel bevisa således ingenting, el-
ler på sin höjd blott att England kommer efter vis-
sa andra stater i sin reform, eller ock att i vissa
den frågan, lizasom offentligt afhandlande af hvar-
je annan fråga om reformer eller frihet, ännu är
nedtystad af godtycket, som visserligen på ett eller
annat ställe af sig sjelf gjort vissa reformer i kyr-
koväsendet.
Att vår Enagelske författare skulle veta något om
Sverge, kan man icke b-gära; det är ett land, som
Eagelsmännen gerna besöka, gerna handla på, ger-
na berömma för dess naturskönbeter och invånar-
nes karakter, men som de tyckas hafva föresatt sig
att aldrig känna i afseende på lagar och institutio-
mer. Inför sig sjelfva tyckas de ursäkta denna lik-
nöjdhet med det korta beskedet: det ärju en Rysk
provins, likasom Polen var under sin siste konung;
ty så litet underrättade äre många Engelsmän i
denna del, att de ej skilja Sverge och Finland. Det-
ta är falskt, det veta vi; men dettas författare har
hört flera Engelsmän yttra det.
Emellertid skulle vår Engelske författare, om han
gjort sig besvär att taga notis om våra sednare
Riksdags- och Regeringsbandlingar, hafva funnit,
att i Europa verkligen finnes, utom England, ett
land, der kyrkans verldsliga intressen äro föremål
för ganska täta och skarpa strider, och der etablis-
semertet med lika helig ifver försvaras, som
någonsin i England, ja med lika nit som
någon punkt i dogmerna. Författaren är ic-
ke i tillfälle att göra någon noggrann kalkyl
öfver Svenska kyrkornes temporalities, men tror
fullt och fast, att de äro jemförliga med den
Engelskas, när man endast mäter dem i förhållande:
till de respektive ländernas rikedom och rörelse
samt utskylderna till det allmänna. Likheten mel-
lan Engelska och Svenska kyrkan är freppant i
många andra fall. Disproportionen mellan dignitä-
rerras och det mest arbeande presterskapets löner
är betydlig, här som i Enogland. Skyldigheten för
andra religioners bekännare att betala tionde, påsk-
öre och hvad det heter, till vår indelta kyrkas
pastorer, existerar här som i England, fast den bär
icke gjort sig så bemärkt, emedan så få af främmande
religion fionas, åtminstone på landet. Patronaget
existerar liza väl här som i England, att belöna
ovanliga förtjenster. Det ligger här, som i Eng-
land, mest hos kronan, dock mindre hos enskilda
patroner än der; och den egentliga olikheten i be-
fordringssättet är, att i Sverige åtminstone en mängd
valpastorater finnas, hvilket icke lärer vara fallet der.
Dessa äro dock de obetydligaste, så att all stor be-
löning för stora förtjenster kan disponeras af veder-
börande.
De egentliga och stora skillnaderna böra nu up-
nämnas. Biskopsembetenas tillsättning beror i Eng-
land helt och hållet af Kronan, och Domkapitlens
val äro endast ett skådebröd, då däremot kronan
här är inskränkt till utnämning blott bland de tre
föreslagna, hvarigenom således ett stifts presterskap
skulle möjligen kunna tvinga Konungen att tillsät-
ta en hos hofvet icke behag!g Biskop. Men det-
ta är en obörd sak och ingalunda att förmoda med
alla de medel, som stå vederbörande till buds för
att beveka sinnena. Desutom fionas, för omvändan-
det af en möjligen i början omedgörlig Biskop, här
som i England, diverse extra prebenden, utsigter till
Erkekräkiar m. m. och, som icke i England, cra-
ehaner, vice Talemanskaper och annan granlåt för
Prelaterna.
En stor skilnad består däruti, att i England
kyrkan ans:s såsom de stora familjernas nödbröd
för deras yngre söner, hvilket icke här ägt rum,
På vårt Riddarhus fionas väl några prester och i
vårt Prestestånd några adelsmän; dock är detta ic-
ke synnerligen allmänt, och befordsingarna till
prestlägenbeterna hafva hittills nästan uteslutande
hållit sig inom roturen. Orsaken är väl den, att alla
en Svensk adelsmans barn förr voro adelsmän, den
sistfödde lika god som den förstfödde, och att bok-
gräl på ett sekel först i sista rummet kommit i fråga
för en adelsman, ja, hvad preststudierna beträffar, snart
sagdt ansets för vanhedrande. Denna fördom sy-
nes börja aftaga, likasom åtskilliga andra; och såle-
des är det icke omöjligt, att adeln begynner något
mera fresta på de Egyptiska köttgrytorna.
Ått mnanstan hata 0 mm or ÅA nästan ATA AA