er vc Svaranden Titus: Om ni inte med foten ut urder porten retat Diavolo så skulle han iovte ha bitit er; min hund var hmma och husbosde på stället, han hade rätt i hrad han gjorde, och ni — kan dra för .. . ni förstår mig väl ... Klaganden: Jag retade intet er Bavolo, så mycket som ..... Presidenten: (till klaganden) Men tig då! fall inte in i ralerv! Titus: Jag har erbjudit honom 23 francs . . . Klaganden: Aldeles iate! lögn! lögn! Presidenten: Om ni ännu ea gång afbryter så der, så låter jag aflägsna er! Titus: Jag har erbjudit honom... Klaganden: Erbjuditl inte en styfrer! Presidenten: Skaffa ut klaganden! (befallnivgen Verkstailes ) Titus: Jag har erbjudit honom 25 fr. för att godtgöra dena skada min hund ofrivilligt åstadkommit Klaganden skrikande ute i förmaket: Har aldeles inte e, bjudit mig något. Titus: Jag gjorde honom ett dylikt tillbud endast för den kara tredens skul!; ty det var i alla fall hvarken jag elier Diavolo som hade orätt. . Här lyckas kleganden att åter insmyga i domsalen, lurar sig igenom vakten och tränger fram önda till de anklagades bink: Ni har alldeles inte erbjudit mig det aldra minsta, säger jag, och er hund bar hela skulden . . .. Presidenten: Stadstjenare, för ut den klagande! ban är sannerligen olidlig! Klagandn: Han har inte erbjudit mig något! (ute i fö: makei:) Han har inte erbjudit mig negot! (ute på trappstegev:) Fan har inte erbjudit mig något! Seden vittnen för och mot blifvit hörda fäller doms!e en Titus till 10 francs böter, och 40 francs i skad-ersättning. — Kättstj:naren ropar upp: Hr Bajant klagande, Her och Fiuar Bsjant svarande. Tre personer från landet framträda på samma gång, men från tvänne olika sidor. Klaganden siavnar till höger, de båda anklagade slå sg ned på bänken till venster. Unander tiden defiierar en bel evighet af viitnen in j den för dem bestämda kammaren; detta något stojande tåg gör för ett ögonblick ett nödvändigt uppehåll i rättens förhand lingar. Sedan det åter omsider blifvit tyst, ställer Presidenien till de båda anklagade de vanliga frågorna. Den ena af dem ett fruntimmer, förklarar sig heta fru Bajant, född Bajint; hennes medklagande anför att han likaledes heter Boajant. Klaganden: Mitt namn är Louis Bajant. Presidenten: Det var mycket Bajanter dei! är ni slägt? Båda parterna, på en gång: Något! det der är min man, det där är min bror, det där är min husiru, som äfven är min kusin, det der är min syster, det der är min svåger, och alla vittnena äro slägt oca fränder; allesammans Bajanter, mer och mindre! (skrat .) Presidenten till klaganden: Alltså anför ni klagomål emot er egen hust:u? Klaganden: N:ij, vist intel det är emot Bxjant, min svåger, som will agera husbonde hemma hos oss tillika med husiru min, hans syster. Presidenten: Nå men hvarföre har ni då stäm: er hustru? Klaganden: Inte jagl det kommer från en annan fru Bajant, som bar någon gås att plocka med mia hustru, som är dubbel kusin med henne. (skratt.) Presidenten: Låt sc! förklara er, och bjud till att vara tydlig; Käranden: Ja, det är nog att säga er, hurusom det varit liet grums i vårt hushåll kantänka, så till vida, alt min kära hälft och Bajant, hennes bror, begagnat sg af min frånvaro för att göra försök och bryta upp min dörr, och plocka itrån mig mina mobilier. En vacker dag, som jag kommer in, får jag se dem laga sig i ordning till expeditionen, då jag säger helt enkelt? om ett ögonblick är jag här, ech inte tänker jag stå helt lugn och orörlig och se på hur man bryter upp mina dö:rar, så mycket är säker!! — Det är en sak, som åtminstone in!e skal! afbålla mig från att slå sönder dina rutor! svarade Bsjant, fick tagien trädgårdshacka och grep genast verket an med dessa ord: Om jag slår sönder dem så betalar jag dem också. Efter slikt behöfver