I allmänhet kan allt slags författareskap delas i
två klasser: arbetets och snillets. Om jag läser en
bok, ett poem, ett tal, och om min inbillsing der-
af sättes 1 verksamhet och en klar, lefvande, hel-
giuten bild deraf danas, då kan jag vara säker, att
en verklig genius varit med i spelet, produkten
må för öfrigt vara omsorgsfullt eller slarfvigt ut-
arborad, med konst till formen beredd eller ej. Om
deremot läsaren (förutsatt naturligtvis alt han är
å dea bildningsgrad, att han förstår ämnet) efter
slutad läsning icke känner hos sig tankar och kän-
slor äckas, som sammanflyta uti en klar bild, utan
blott ett heterogent aggregat af diverse gotiser och
omdönen, då har det äkta snillet icke varit med
vid författandet, om ock den högsta konst och po-
lyr, den yttersta fulländning i omklädnaden
och formerna äro använde. Skenbart logiskt
sammanhang förmår lika litet att af det scd-
nare slaget författarskap göra något sannt konst-
vers, som den fullkomligaste anatomiska rik-
t:ighet hos ett skulpturarbete är nog att göra det
till en skön produkt. Deremot kan den skapande
anden hos snillets sanna alster icke dölj:s af for-
m-rras ofulikomlighet, eiler en skenbar oreda och
vårdsöshet hos detta borttaga den inre enheten,
som bott i författarens sjil, om ej i hans penna.
Hyex känner Ehrensvärd, Bellman, Tegner och har
funm— --—2
) Det är skada, att Svenska gramatiken icke har
nigon declinations-skillnad mellan genera.