I allmänhet kan allt slags författareskap delas i två klasser: arbetets och snillets. Om jag läser en bok, ett poem, ett tal, och om min inbillsing deraf sättes 1 verksamhet och en klar, lefvande, helgiuten bild deraf danas, då kan jag vara säker, att en verklig genius varit med i spelet, produkten må för öfrigt vara omsorgsfullt eller slarfvigt utarborad, med konst till formen beredd eller ej. Om deremot läsaren (förutsatt naturligtvis alt han är å dea bildningsgrad, att han förstår ämnet) efter slutad läsning icke känner hos sig tankar och känslor äckas, som sammanflyta uti en klar bild, utan blott ett heterogent aggregat af diverse gotiser och omdönen, då har det äkta snillet icke varit med vid författandet, om ock den högsta konst och polyr, den yttersta fulländning i omklädnaden och formerna äro använde. Skenbart logiskt sammanhang förmår lika litet att af det scdnare slaget författarskap göra något sannt konstvers, som den fullkomligaste anatomiska rikt:ighet hos ett skulpturarbete är nog att göra det till en skön produkt. Deremot kan den skapande anden hos snillets sanna alster icke dölj:s af form-rras ofulikomlighet, eiler en skenbar oreda och vårdsöshet hos detta borttaga den inre enheten, som bott i författarens sjil, om ej i hans penna. Hyex känner Ehrensvärd, Bellman, Tegner och har funm— --—2 ) Det är skada, att Svenska gramatiken icke har nigon declinations-skillnad mellan genera.